Från coronastormens öga – till våra vänner över hela världen

För elva dagar sedan stängdes skolor och universitet. För åtta dagar sedan utropades regionen Lombardiet till en stor avspärrad röd zon. För sju dagar sedan exploderade situationen i 30 fängelser. För sex dagar sedan avblåste vi demonstrationerna som var tänkta att äga rum i anledning av internationella kvinnodagens kvinnostrejk. Den natten utropades hela Italien som en röd zon. För fyra dagar sedan stängdes majoriteten av alla butiker och den ekonomiska verksamheten ner.

Vi skriver från stormens öga. Vi lever i svåra tider. Men vi organiserar också för att inte ge upp och förbereda vår nästa attack.

Covid-19 och social medvetenhet

Några dagar efter att de planerade demonstrationerna och mötena ställdes in, började möten hållas online på nätet och för stunden är vi instängda i våra hem. Detta virus har ett specifikt drag jämfört med andra risker som vi medvetet, individuellt eller kollektivt tar oss an med vår politiska verksamhet. Detta virus kan förvandla alla till en fara för andra och för samhället i stort. Som många påpekar dessa dagar så är den största risken med Covid-19 att det kan leda till det nationella sjukvårdssystemets kollaps.

Detta kan hända av huvudsakligen två skäl: viruset sprider sig mycket snabbt och även sjuka utan symptom är smittsamma; några procent av fallen måste behandlas på intensivvård. Hälsosystemen är inte desamma över hela världen eller i olika europeiska länder. Förhållandet mellan antal sängplatser i intensivvården och befolkningens storlek är inte heller detsamma. De senaste uppgifterna som vi hittat säger att Frankrike har 12 bäddar per hundratusen invånare, Italien har 11 och Storbritannien har 7. Endast Tyskland skiljer sig markant med 30 bäddar. Grekland har bara 5.

Lombardiet hör till de rikaste regionerna i Europa och har ett av de bästa sjukvårdssystemen. Men det var också den första platsen i Europa där infektionen bröt ut. Trots en ökning av sängplatser på intensivvården tvingas läkare och sjuksköterskor att tillämpa de så kallade ”katastrofmedicin”-kriteriet. Detta innebär att alla inte kan behandlas och det görs ett urval utifrån kriterier baserade på chansen att överleva.

Vad kan hända i länder utan offentligt sjukvårdssystem? Vad kan hända i Afrika där den koloniala utplundring redan har lämnat samhället utarmat? Och i Sydamerika? Vad kan hända i USA, om tillgången till sjukvård beror på hur mycket pengar du har i fickan? Ingen vet, men vi har ställt oss alla dessa frågor under de senaste dagarna. Hittills tycktes undvikandet av normalt individuellt och politiskt beteende vara mer en fråga om socialt medvetande, och mindre en fråga om social kontroll eller ett undantagstillstånd som införts ovanifrån.

Politikens slut?

Vi gick helt klart inte in i den “heliga vetenskapens” era på bara ett par dagar, där politik plötsligt inte längre betyder något. Epidemin är inte densamma för alla. Det är inte detsamma för fångar, som startade en enorm protestvåg på fängelserna – enligt Justitiedepartementets siffror har runt 6 000 människor deltagit (vilket är drygt 10% av de intagna) på 30 fängelser under tre dagar. Tiotals poliser har skadats, skador till ett värde av cirka 500 miljoner euro har orsakats, tiotals fångar har rymt (även om endast sex fortfarande är fria) och 13 av dem (främst afrikaner) har dött. Enligt myndigheterna dog alla på grund av överdoser – av mediciner som stulits från fängelsernas sjukstugor. Det återstår att se.

Fängelser och interneringsläger för migranter är inte en säker plats att vara på, särskilt under en epidemi. Men inte heller är hemmet en säker plats för många kvinnor. Epidemin i Kina resulterade i en ökning av våld i hemmet och överallt i världen är hem och familjer de främsta platserna där kvinnomord och övergrepp äger rum. Av denna anledning diskuterar den feministiska rörelsen hur man ska organisera självförsvar för kvinnor som under karantän drabbas av en mycket högre risk för våld i hemmet. Och självklart, några andra som är extra utsatta är de hemlösa människorna, de är omkring 40 eller 50 000 i Italien, och som inte har någonstans att bo på och inte kan hitta skydd. Även de försöker klara sig igenom de enorma problem som nedstängningen av de sociala skyddsnäten och vårdinstanserna inneburit.

Medan sociala nätverk, media och politiker uppmanade befolkningen att stanna hemma med hashtags, uttalanden och förordningar, har näringslivets organisationer utövat påtryckning för att arbetarna ska fortsätta jobba. Detta krävde Confidustria (italienska motsvarigheten till Svenskt näringsliv) ända tills dagen innan premiärministerns sista dekret trädde i kraft och arbetet pågår fortfarande på många arbetsplatser. I detta skede så revolterade omedelbart fabriksarbetarna (den traditionella arbetarklassen) och den nya arbetarklassen som arbetar inom transport och logistik, genom vilda strejker som stoppade produktionen och distributionen av varor. ”Varför ska alla stanna hemma medan vi måste arbeta?”, ”Vilka garantier har vi för skydd mot smittspridning?”, ”Vilka medel för att undvika att smittas och respektera vårdens uppmaningar kommer ni att ge oss?”, dessa är några av de viktigaste frågorna som arbetarna under dessa omständigheter ställer till fabriks-och företagsägarna och regeringen.

Fram till nu så verkar det som att epidemin och det undantagstillstånd vi lever under, är långt ifrån att trycka undan politiken från det sociala livet. Det är varken vetenskapens eller repressionens tid. Politiken är de facto också det utrymme inom vilket radikala förslag kan bli en del av det sunda förnuftet. Det är omöjligt att veta nu vad nästa steg kommer att bli, och hur denna nödsituation kommer att förändra normerna för den sociala och politiska ordningen. Men vi är säkra på att denna förändring kommer att ske och att det finns ett stort utrymme för politik, även under förhållanden där det är omöjligt att ta sig ut på gatorna, samlas och protestera.

Vad gör vi

Som prekära/osäkert anställda, avtalslösa och frilansande arbetare, studenter, arbetslösa, migranter och alla andra grupper som inte kan dra nytta av traditionella sociala skyddsnät har vi ett enda tydligt krav: ”karantänbasinkomst” för alla. Vi organiserar en kampanj för att lyfta detta krav på en nationell nivå. Fast att vi inte arbetar eller inte har en inkomst, så måste vi fortfarande betala hyror, räkningar, lån och förnödenheter. Vi tror att detta krav kan förena de olika delarna i den fragmenterade arbetar- och klassammansättningen och bör vara det första steget för att inrätta en universell samhällsåtgärd som måste hållas också efter epidemins slut.

Vi tycker att detta bör krävas på europeisk nivå, att de 1 procenten ska betala för det och generellt stå för kostnaderna för epidemin. Låt oss beskatta webbgiganter, de superrika, kapitalägarna och få dem att betala. Vi behöver skatter på finansiella transaktioner och på stora inkomster. Vi kräver också: ett omedelbart återförstatligande av alla privata kliniker och sjukhus; fri distribution av basvaror; att stoppa betalningar av räkningar, hyra och lån. Fattiga och svaga människor bör inte få betala för epidemin.

vVi måste använda denna nödsituation för att belysa vilka som drivit vårt hälso- och sjukvårdssystem till denna punkt, med sina nedskärningar och nedmonteringar. Vi måste även under denna karantän kämpa för en bättre framtid genom att lägga grunden för nya, starkare former och nätverk av politisk organisering. Inte minst på europeisk nivå och mot de europeiska finansinstitut som under dessa år har försämrat våra samhällen med nyliberalism och åtstramningar.

/ Dinamo press, Rom

Uppropet är taget härifrån.