Den feministiska internationalen

8 mars 2020 organiseras återigen en global, transnationell feministisk strejk. De senaste åren har dessa strejker kraftigt vuxit i styrka, främst i Latinamerika och Sydeuropa, men även på alltfler platser i världen. Denna text skrevs inför 8 mars 2019 av en medlem i ett feministiskt aktivistkollektiv i Buenos Aires som varit tongivande i den argentinska feministiska gräsrotsrörelse som utgjort inspiration för denna nya mångnationella kampvåg.

Hur samlar den feministiska rörelsen sina krafter? En vecka efter att det första massmötet i Buenos Aires lanserades organiseras en internationell strejk återigen överallt, och ur den växer en regional, global, mångnationell väv fram.

Denna internationalistiska dimension kvalificerar varje konkret situation. Den gör dem mer fullödiga och komplexa utan att de behöver överge sina rötter; den gör dem mer kosmopolitiska, men utan att de blir för abstrakta. Den förstärker vår politiska föreställningsförmåga samtidigt som den placerar oss i det praktiska, i den känsla som skriks ut när vi säger att vi är överallt! Strejkens organisering visar på så sätt prov på en platsens politik: rörelsen blir starkare genom att föra samman konflikter och erfarenheter, genom att göra strejken till en förevändning för att mötas på varje plats. Det handlar med andra ord om en internationalism med utgångspunkt i kämpande territorier.

På så sätt har hushållsterritorierna (som historiskt har stängts in mellan fyra väggar) idag blivit utrymme för praktisk internationalism, där vi diskuterar de globala omsorgskedjorna, sätten som reproduktivt arbete osynliggörs på, och bristen på offentlig infrastruktur. På så sätt har ursprungsbefolkningars territorier (som historiskt har tagits ifrån dem) idag blivit utrymme för allianser utan gränser, för förkroppsligande av gemenskap, där extraktiva megaprojekt fördöms, liksom jordens nya ägare som tillsätts av jordbruksindustrin. På så sätt har prekariseringens territorier (som historiskt har setts som ”oorganiserade”) idag blivit utrymme för experimenterande med nya fackliga dynamiker, för ockupationer i verkstäder och fabriker eller mot virtuella plattformar, för kollektiva krav och för formuleringar som gör det tydligt hur sexuellt våld, diskriminering av migranter och exploatering alltid går hand i hand.

Det här sättet att bredda kraven, få språken att växa och koppla samman platser får varje plats att gå allt längre i hur vi utformar problemformuleringar, klagomål och konflikter. Men även i hur vi utformar strategier och allianser, eller letar sätt att på nytt ackumulera gemensamma krafter.

Att veta att vi är ihopkopplade, att dela ledtrådar, spår och hypoteser med varandra, att fläta samman motstånd och påfund här och där, gör strejkens ”vattengeografi” (som Rosa Luxemburg kallade det) till en komposition av rytmer, tillflöden, hastigheter och volymer.

Kamraterna i hela Spanien har aktiverat en färdplan som i fredags började berätta ”tusen” motiv för att strejka, som fortsätter med stormöten och stora evenemang, inklusive en ”Operation Spindel” i Madrids tunnelbana, inspirerade av det vi gjorde här som del av det gröna tidvattnet.

Samtidigt fortsätter demonstrationerna NiUnaMenos i Mexiko. Tusentals kvinnor, lesbiska, transpersoner och transvestiter fördömer kvinnomorden som statsorganiserad brottslighet och agerar mot det permanenta hotet som utgörs av kidnappningsförsök i tunnelbanorna och som inte löses av fler poliser. Det är också i Mexiko som vi ser en lång sekvens av protester och strejker från de kvinnliga arbetarna i Tamaulipas maquilas. Och i sydost har de zapatistiska kvinnorna skrivit ett brev som förklarar varför de inte har något möte i sitt område denna 8 mars, utifrån det militära hot som ligger bakom den nya regeringens megaprojekt inom turism och extraktivism. I dessa tre scener ser vi hur ett scenario kokas ihop, utifrån en horisont som blir synlig genom den internationella strejken: kamper förs samman, och genom denna förbindelse fastslår vi hur kamperna mot prekarisering och missförhållanden på våra arbeten inte går att separera från kvinnomord och övergrepp, eller från de sätt som transnationella företag exploaterar territorier på.

Samtidigt, i Italien, har kamraterna i NonUnaDiMeno lanserat en ”nedräkning” inför den internationella feministiska strejken, genom en serie affischer som också visar upp de scener som motiverar den. Mot exmakar som inte betalar underhållsbidrag, mot chefers övergrepp, men också mot statliga understöd som sätt att hantera fattigdom på, istället för att ge möjlighet till självbestämmande.

Det här är en avgörande punkt som diskuteras i många organisationer: hur offentliga resurser administreras i form av understöd, gentemot medborgarlön som ett verktyg som den feministiska rörelsen för fram utifrån rörelsens egna logik. Det vill säga genom att påvisa att det är kvinnor, lesbiska, transpersoner och transvestiter som konkret tar tag i det kristillstånd som råder i territorierna på grund av sexistiskt våld och nedskärningar. Feministiska grupper i territorierna såväl som nätverk för omsorg och självförvaltning visar vilka som sköter hälsokliniker och folkkök, vilka som ordnar träning i självförsvar och som ”avprofessionaliserat” men uthålligt stöttar de som utsatts för våld, vilka som ger information och följer med de som behöver en abort även när det förbjudits av staten. Som vi i aktivistkollektivet NiUnaMenos skriver i uppropet inför denna 8 mars: det finns ingen motsättning mellan den hungriga brådska som krisen skapar och den feministiska politiken. Tvärtom är det rörelsen som i hela sin mångfald har politiserat krisen, det är den som sliter dagligen och som har möjlighet att kämpa för en ekonomisk omställning utan att medieras av patriarkatet, för att garantera sin autonomi och för att fortsätta växa i styrka.

Samtidigt fortsätter koordinationen inför 8 mars i Chile att växa, efter mycket stora mobiliseringar i maj för en icke-sexistisk högre utbildning och mot professorers sexuella övergrepp, och efter det massiva mångnationella mötet mellan kämpande kvinnor i december. De skrek: ”Den feministiska strejken kommer!”, för att visa hur den organiseras underifrån och de fortsätter framåt på samma sätt. Samtidigt i Brasilien säger kamrater i Nordeste att fascismen inte kommer att passera och de svarta feministiska organisationerna förbereder sig för att demonstrera för rättvisa för Marielle Franco och för alla som upprätthåller ekonomin för folket och för de som bor i favelorna, mot kriminalisering av deras uppehälle. Samtidigt förbereds Bloqueo8M i Bolivia, mot kvinnomorden som inlett året men också som del i kampen som leds av kvinnorna i naturreservatet Tariquía, i Tarija, som blockerar PETROBRAS installationer. Samtidigt har stormöten startats i Uruguay, med en feministisk koordinering som får allt starkare noder. Samtidigt i Ecuador debatteras strejk och uppror som verktyg i de många historiska kamperna. Samtidigt i Colombia och Peru hålls också veckovisa möten inför 8 mars, detta talisman-datum som mer än något annat samlar oss för att vi börjar få syn på varandra och känna igen oss i varandra.

Verónica Gago, medlem i Colectivo Ni Una Menos

Ursprungligen publicerad i Pagina12 2019-02-15

LÄS VIDARE
”Transborder Call for a Feminist Strike on March 8th and 9th 2020” – Viewpoint Magazine
”New Dispatches From the Feminist International” – Viewpoint Magazine
”About us – Feminist Strike 8M” – Comisión 8M (Madrid)
”WTF is the Women’s Strike?” – Women’s Strike UK
”Power Upside Down: Women’s Global Strike” – Transnational Social Strike Platform