Bostadskrisens orörlighet

Från sovrummet ser jag varje kväll ljuset från lamporna på lyftkranen som står några kvarter bort, där ett av de stora byggbolagen håller på att färdigställa ett par hundra nya lägenheter. Fram till för några år sedan bestod kvarteret av ett kontorshus som knappast var äldre än 30 år. Från utsidan såg det ut att vara i bra skick. Sommaren 2017 tog jag en promenad förbi området efter att ha varit bortrest några veckor. Kontorshuset hade börjat rivas. En reklamskylt talade om att kvarteret skulle bli ett exklusivt bostadsområde. Rivningen var som ett skolboksexempel på Neil Smiths räntegapsteori – värdet på marken där kontorshuset stod hade blivit så högt att det nu var lönsamt att riva och bygga nytt.

Några månader senare, hösten 2017, föll plötsligt bostadspriserna i Stockholm med omkring 8%. Vi var många som undrade om det var nu det skulle hända. Skulle priserna gå ner så pass mycket att den bostadspolitiska eran som rått mer eller mindre sedan slutet av 1990-talet skulle ta slut och bytas mot något annat? Så blev det som bekant inte. Marknaden för nyproduktion står i och för sig och skakar, men inte mycket tyder på att ett större prisras skulle stå för dörren. När det nu ser ut som att vi är på väg in i en ny lågkonjunktur kommer Riksbanken fortsätta med lågräntepolitiken. Den bostadspolitiska eran vi lever i kommer alltså förmodligen att bestå i den närmaste framtiden, även det om det förstås är svårt att säga hur länge.

Bostadskrisen – hemlösheten, desperationen, ojämlikheten – kommer bara bli värre. I ljuset av detta är det förstås inte konstigt att många (däribland inte sällan jag själv) önskar sig just en sådan krasch som några av oss trodde kanske skulle komma den där hösten för drygt två år sedan. Men vad skulle en sådan krasch leda till? På grund av kapitalismens motsägelsefulla mekanismer skulle den större ekonomiska kris som garanterat skulle följa den långt ifrån enbart drabba fastighetskapitalet och de som blivit rika på sina ”bostadskarriärer” (och tjänat pengar på att hyra ut sina bostäder till ockerhyror). Liksom alla kriser skulle en sådan slå hårdast mot de som har det sämst, inte minst de som redan är i desperat behov av någonstans att bo.

Vi måste förstås göra allt vi kan för att bryta fastighetskapitalets makt över våra städer, men det är riskabelt att tro och hoppas på att en krasch i sig skulle leda till en förändring till det bättre. Efterspelet till fastighetsbubblorna i Spanien och USA kring 2008 är varnande exempel på detta. Ett slut på det ägda boendets dominans leder inte per automatik till en bostadspolitisk omvälvning.

För de av oss som är förbannade över den ökande bostadsojämlikheten tror jag att det är viktigt att fundera över vad den här utvecklingen kan komma att innebära för förutsättningarna att bedriva bostadspolitisk kamp. Två saker kan vi i alla fall vara säkra på. För det första är det mer uppenbart än någonsin att alla förhoppningar om en kursändring i den statliga bostadspolitiken är grundlösa. För det andra – vi är inte ensamma. Den bostadskris som utspelar sig i Sverige speglar en global process där kapitalet i allt större utsträckning investerar i fastigheter, bland annat som ett resultat av att de låga räntorna efter finanskrisen ökat tillgången på ”billiga” pengar. Situationen i en stad som Stockholm liknar rakt av den som råder i ett växande antal städer världen över.

I takt med att bostadskrisen blir ett allt mer permanent tillstånd möter den dock allt starkare respons från aktivister. Till exempel vann Moms 4 Housing, en radikal bostadsrörelse i Oakland, Kalifornien, en viktig seger för några veckor sedan. Samtidigt som bostadssituationen är katastrofal i stora delar av Kalifornien står minst 6000 bostäder tomma bara i Oakland. I protest mot bostadspolitiken och för att lösa sina familjers akuta hemlöshet har organisationens medlemmar ockuperat och flyttat in i några av de tomma husen. Ett domstolsbeslut från slutet av januari har nu öppnat upp för att några av dem ska få möjlighet att köpa fastigheterna de ockuperat. Det är förstås stora skillnader mellan Sverige och Oakland, men nog är det från den kamp som bedrivs av växande rörelser som Moms 4 Housing som vi behöver leta inspiration för att hitta en väg framåt.