En vänster på efterkälken i klimatkampen

Tord Björk från Jordens vänner besökte konferensen Marx 2019 i Stockholm den 25-27 oktober. Här är en grön blick på den röda konferensen om klimatet.

Är det dags för vänstern att lära av miljörörelsen? Hur ska miljö- och solidaritetskampen fortsätta är en aktuell fråga. Det gjorde att Centrum för marxistiska studier, Clarte, Fronesis, Transform Europe! och ABF i Stockholm ordnade konferensen Marx2019 med klimatet som huvudtema.

Det var första gången jag kände att vänstern teoretisk och praktiskt ligger klart efter miljörörelsen. Detta när vi har mer behov av att sätta en miljöfråga in i sitt vardagliga och globala sammanhang än någonsin.

Vi har sett det förr hur vänstern får ett nyväckt intresse för miljöfrågorna, ofta med värdefulla bidrag i kampen mot kärnkraft och kampen mot europadirektörernas motorvägsplaner. De är ofta en välkommen motvikt till storföretagens och den eviga tillväxtens förespråkare som annars dominerar samhällsdebatten.

Men nu tycks de stå handfallna. Det ser jag som positivt. Särskilt när arrangörerna av en paneldiskussion med Allt åt alla, Aktionsgruppen Hedvig i Malmö, Extinction Rebellion och individen Andreas Malm öppet erkänner att hur klimatkampen ska föras är en underteoretiserad fråga. Något som man tillstod var lite ovanligt då man menade att ofta är det för mycket teori och för lite handling som kännetecknar vänsterns aktivism.

Miljö- och solidaritetsrörelsens startade den globala klimatkampen 1991 med att ordna internationella klimataktionsdagar i 70 länder med inspiration från Indien och koordinerade från Sverige och Finland. Två punkter stod på aktionslistan: stoppa utsläppen och avskogningen. Avgörandet handlade om att ta strid i lokala konfikter och solidarisera sig med varandra över gränserna för klimaträttvisa. På så sätt gjordes folkrörelser från det lokala till det globala som betonade att det handlade om konfliktfrågor till centrala subjekt för den samhällsförändring som behövs. Denna globala miljö- och solidaritetsrörelse har sedan stärkts genom att internationella demokratiska folkrörelser som Via Campesina och Jordens Vänner sagt nej till att gör naturen till handelsvara. Vad som behövs är rättvis omställning där inte minst landsbygden och bönder intar en central roll stödda av kravet om matsuveränitet, rätten för varje land att skydda sin egen matproduktion.

Vänstern tycks omedveten om denna demokratiska kamp för att lösa den sociala och ekologiska krisen. Kampen om klimatet styckas upp genom att kamp mot utsläppen görs till den övergripande frågan och kamper mot avskogningen och även kring jordbruk görs till något marginellt. Kampen mot vad de kallar fossilkapitalet lanseras som den enande faktorn, som om det skulle vara möjligt att skilja fossilindustrin från militärindustriella komplexet eller agroindustrin.

Vad som försvinner med detta stympande av klimatfrågan är vem som ska vara den historiska kraften som kan genomföra den samhällsförändring som behövs. Miljörörelsens organisationer har dominerats av medelklassen, men en del av medelklassen medveten om att miljö inte kan räddas utan allianser med bönder och arbetarklassen. Därav de återkommande försöken att skapa allianser med facken och de mer lyckade allianserna i Sverige och internationellt med småbrukarorganisationer och urfolksrörelser.

Den klimatrörelse som vänstern lyfte fram på Marx 2019 var snarare en medelklassens aktivism utan annat politisk program än stopp för utsläpp och fokusering på formfrågor. En märkligt diskussion återkom gång på gång under mötet där ena gruppen förespråkade akademiska teser om att aldrig använda våld vilket även innefattade materiell åverkan och den andra gruppen lika akademiskt menade att materiell åverkan och våld alltid ingått i framgångsrika rörelser som utmanat mäktiga motståndare av den sort klimatrörelsen ställs inför.

Man undrar om någon av dessa två skenbart motstridande grupper någonsin deltagit i erfarenhetsutbyte mellan rörelser där den situationsbestämda förståelsen är självklar utgångspunkt. Inte menar miljörörelsen att lokalsamhällets kvinnor, barn och män som bombade sönder vattenkraftsdammen vid Islands största insjö 1970 gjorde fel eller de urfolk på Filippinerna som tog till pil och båge för att med våld bekämpa ett av Världsbanken finansierat dammbygge. Lika lite gör miljörörelsen allmän uppmaning till våld i kampen till sitt budskap samtidigt som man inte tar avstånd från de som med våld bröt sig igenom poliskedjorna runt almarna i Stockholm 1971 och på så sätt räddade dem från att fällas eller de småbrukare och jordlösa som med våld försvarar sig mot storföretagens landgrabbing.

Urfolksledaren Sonia Guajarara från Braslien var en av huvudtalarna på Marx 2019 men hon blev mer ett exotiskt alibi i ett program som i övrigt bortsåg från de naturbrukande folkens och småbrukarnas avgörande historiska roll i klimatkampen i Sverige och internationellt.

Den historiska kraft som istället skulle rädda klimatet genom att stoppa fossilkapitalet var antingen en dimmig föreställning om eskalerande militant aktivism eller medelklasspräglade störande ickevåldsaktioner utan politiskt program eller ens samordning utöver allas rätt att göra vad de vill bara de följer ett kontrakt ihopsnickrat av rörelsens initiativtagare i London.

Längst kom mötet i en diskussion om klimatomställning och revolution. Nu kom arbetarklassen in genom bilarbetaren Lars Henriksson. Han ställdes inför frågan om en revolution behövs för att rädda klimatet. Henriksson svarade undvikande genom att hävda att i Sverige får ordet revolution en sådan laddning att det knappast går att använda, bättre är omställning. Han reducerade som så många klimatfrågan till en fråga om fossila bränslen. Att den fackliga rörelse han hoppades hoppades på visat sig svika klimatkampen inte minst i Sverige fick honom inte att tänka vidare. Johan Örestig från Fronesis menade helt riktigt att revolutionära utopier behövs. De kan genom att visa på möjligheten av ett helt annorlunda samhälle vara viktiga.

För egen del fick jag mest ut av nattliga möten med nordiska ungvänstern. Här fanns inga svårigheter att diskutera vikten av att förena landsbygdens och urbana klasskampen eller ta avstånd från moderpartiernas sviktande EU-motstånd.

/ Tord Björk

Läs även:
Tord Björk och Joel Holmdahl: Öppet brev till Andreas Malm om demokrati och klimat