Vad händer i Hongkong? En revolt mot ”två” system

Alla platser är olika, och alla uppror måste förhålla sig till sina lokala omständigheter. Detta faktum har aldrig varit så tydligt som i upprorets Hongkong.

Hongkong var sedan 1800-talens opiumkrig en brittisk koloni, men 1984 satte den dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher tillsammans med den kinesiska staten igång en process som syftade till att göra Hongkong till en del av Kina. Själva överlämnandet gjordes till slut 1997 med en överenskommelse om att relationen mellan kinesiska staten och Hongkong skulle definieras som ”Ett land, två system”. Denna överenskommelse skulle gälla till 2047, och gav Hongkong viss politisk och ekonomisk autonomi gentemot den kinesiska staten och dess planerade ekonomi. Under slutet av 1900-talet genomgick den kinesiska staten stora förändringar. Jordbruk privatiserades, den planerade ekonomin omvandlades för att tillåta överskott som producerades utöver statens kvoter att bli till privat vinst, och speciella zoner etablerades med helt andra regelverk för internationella investerare än resten av landet etablerades för att stimulera ekonomin. ”Ett land, två system” var på så sätt inte nödvändigtvis något radikalt annorlunda än vad som redan fanns rent ekonomiskt. Men trots att ”Ett land, två system” rådde så fanns där inga tvivel om att den kinesiska statens makt över det sociala livet i staden var påtaglig. Detta har gjort sig påmint när den kinesiska staten försökt implementera lagar för att strypa Hongkongbornas yttrandefrihet och möjligheter till politisk organisering. Dessa försök har ofta resulterat i massiva protester, och ibland att lagförslagen skrotas.

Det politiska systemet ser i praktiken ut som så att Hongkong har visst självbestämmande och viss demokrati, men att samtliga valda representanter måste godkännas av den kinesiska staten. Detta låg till grund för de massiva protester som gick av stapeln 2014 och som kom att kallas Paraplyrevolten, och som fostrade en hel generation av politiska kämpar i Hongkong.

Paraplyrevolten utgjordes huvudsakligen av unga vuxna som vuxit upp under ”Ett land, två system” men som till skillnad från sin föräldrageneration faktiskt behövde göra sig beredda på att de faktiskt skulle leva när staden helt skulle inordnas under kinesisk kontroll. Under kinesisk kontroll så kommer många av de saker som dessa människor vuxit upp med att förändras eller helt avskaffas. Dessa människor hade växt upp med en uppkoppling och med tillgång till ett fritt internet där de kunde kommunicera med vem som helst, och konsumera vilken information som helst. Att ställas inför att dessa rättigheter förr eller senare skulle strypas för att sen helt avskaffas ledde många till slutsatsen att det enda rätta var att göra uppror.

I juni 2019 så försökte staten implementera ett slags utlämningsavtal mellan Kina och Hongkong som skulle göra det möjligt för den kinesiska staten att begära att folk som bröt mot kinesisk lag skulle kunna utlämnas till den kinesiska staten. Detta fick den generation som tog form under Paraplyrevolten att gå ut på gatan igen. Det uppror som pågått sen dess har varit i bitvis massiv skala men har också varit kantat av friktionen mellan spontanitet och organisation.

Organisationer som bildades under Paraplyrevolten har försökt att ta chansen att inte bara låta detta uppror rinna ut i sanden som det så ofta gjort i Hongkongs historia, utan har försökt att skapa realpolitiska segrar. Snarare än att bara kräva att lagförslaget skulle dras tillbaka så formulerades snabbt ytterligare proaktiva krav, och diverse oheliga geopolitiska allianser bildades. Upproret har också kämpat hårt för att inte låta sig utdefinieras. När ambulanser behövt ta sig igenom demonstrationståg så har tåget koordinerat låtit dem passera utan att behöva bromsa, när demonstranter tog sig in i administrationens huvudkontor så hölls vandaliseringen på låg nivå, och lappar sattes upp om att ingen fick stjäla någonting från husets kafeteria.

Utlämningsavtalet har till följd av de massiva protesterna skrotats, men hur upproret och dess organisationer går vidare från detta är svårt att säga. Vissa har valt att söka stöd hos det internationella samfundet (främst från USA då de har ett geopolitiskt intresse av att motverka Kina) för att få igenom fler av upprorets krav. Andra menar att upproret måste fortsätta i samma form som det tidigare gjort för att tvinga staten till ytterligare förhandlingar. Ytterligare andra ser upproret som redan vunnet.

Ofta när man läser texter om uppror så brukar de avslutas med något i stil med ”Hongkong visar vägen!” När jag skriver detta så känner jag snarare att Hongkong inte visar vägen, utan Hongkong visar låsningarna som alla uppror ställs inför. Låsningen mellan spontanitet och organisation, mellan realpolitik och begär, mellan utdefiniering och militans. Hongkong visar kanske inte vägen, men Hongkong visar helt säkert någonting.

K, medlem i Allt åt alla Malmö

Läs mer om revolten i Hongkong
Jacobin: Between Washington and Beijing – An interview with Lausan collective
Jacobin: Four points on the Hong Kong Protests
Jacobin: Where things stand in Hong Kong
Chuang/Crimethinc: Three months of insurrection
Chuang: Why are informed Beijingers increasingly baffled by the struggle in Hong Kong?

Bakgrund om Paraplyrevolten 2014
Roar magazine: The class antagonisms of Hong Kong’s umbrella movement

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.