Terrordådet i Christchurch ingen enskild företeelse

Om du läst den senaste tidens medieskriverier är det lätt att tro att fascismen först kom till Nya Zeelands toleranta öar den 15 mars, när vit maktanhängaren Brenton Tarrant dödade femtio personer i två olika moskéer i staden Christchurch. Men fascismen har funnits här hela tiden. Premiärminister Jacinda Ardern kan säga hur många floskler hon vill, men hennes förklaring att ”den som begått den här våldsamma attacken har inte en plats här” motsägs på varje gata. I ett försök att utmåla den främlingsfientlighet som orsakade moskéattacken som något främmande för nyazeeländare förklarade Simon Bridges – ledare för det största oppositionspartiet (National Party) – att terrordådet var var något ”främmande för allt som gör oss till ’kiwis’; vår tro, våra värderingar, vår tolerans, hur vi lever och umgås med varandra”.

Fascism är inte en amerikansk eller skandinavisk import, oavsett var inspirationen till moskéattackerna kom ifrån. Den har alltid funnits på Nya Zeeland. Läsare från övriga världen kanske inte vet att premiärminister Ardern, från Labourpartiet och som blev den yngsta kvinnliga statschefen i världen när hon var 38, leder en koalitionsregering med New Zeeland First, ett nationalistisk parti som inspirerats av andra högerpopulistiska partier och antiinvandringskampanjer. Ett av partiets politiska huvudförslag är att invandrare ska svära trohet till ”kiwivärderingar”. Bland dessa så kallade ”kiwivärderingar” ingår åtaganden om att respektera religionsfriheten, vilka sexuella preferenser som är lagliga, jämställdhet och rätten att konsumera alkohol – en lista över så kallade ”liberala värderingar” i vilka en paranoia för sharialagar är noggrant inbäddad. Ardern som med Labour tog avstånd från detta förlag gick ändå in i koalition med New Zeeland First och gjorde deras partiledare Winston Peters till vice premiärminister. Detta trots Peters har en nästan trettioåriga bakgrund i parlamentet som rabiat rasist. För att ge ett exempel, i ett tal 2014 om behovet att begränsa den kinesiska invandringen till Nya Zeeland, drog han det rasistiska skämtet “two Wongs don’t make a right.”

Rasism och främlingsfientlighet är lika mycket kiwivärderingar som grillat på söndagar eller se rugby på fredagar. Landets urbefolkning maorierna har drabbats hårdast av den rasismen, men under Nya Zeelands historia har även invandrargrupper fått sin dos rasistiskt gift. I slutet av artonhundratalet skedde angrepp på de kinesiska invandrare som arbetade guldgruvorna i Otago och det genomfördes namninsamlingar för att förbjuda kinesisk invandring. På 1930-talet stängde Nya Zeeland sina gränser för judiska flyktingar, som i regeringsrapporter beskrevs som ett hot mot Nya Zeelands medelklass. På 1970-talet blev ”pasifika” (folk från Oceaniens öar) i Auckland uppslitna av polisen ur sina sängar i så kallade ”gryningsräder” för att få sina uppehållstillstånd kontrollerade. Idag är det muslimska samhället måltavla för denna främlingsfientliga ilska.

Vi växte båda upp i Christchurch. Ofta när vi berättar för någon från Auckland eller Wellington att vi är från Christchurch börjar de skämta om stadens rykte som Nya Zeelands vitmakthuvudstad. När vi gick i gymnasiet började den lokala vita maktgruppen att bedriva ”säkerhetspatruller” i den māori- och pasifikaförort där vi gick i skolan. Läs: de letade efter ickevita barn att misshandla. Ledaren för detta gäng, Kyle Chapman, försökte tre gånger att bli vald till borgmästare i Christchurch och behandlades i tidningen New Zealand Herald som bara ännu en ”knasig” kandidat bland många. Så ”tokig” att han dömts för att ha bränt ner en ”marae”, ett möteshus för maorier.

En av våra fäder växte också upp i Christchurch. Han brukar berätta barndomsminnen om hur skolans crickettränare sade till de andra eleverna att inte välja honom som lagkapten eftersom ”han var jude.” En vän från Auckland berättade om sin senaste resa till Christchurch. Han var i staden för Shabbat och besökte den lokala synagogan. Han frågade församlingsmedlemmarna om synagogan hade utsatts för antisemitisk graffiti eller hot. ”Ja, ibland”, sade de, men tillade att ”moskén verkar ha dragit till sig rasisternas uppmärksamhet istället sedan den öppnade på andra sidan Hagley Park.” Antisemitismen och islamofobin går hand i hand i Christchurch.

Moskéattackerna var chockerande, men kom inte som en förvåning i en stad där vi ofta stötte på folk från Canterburyregionen med swastikor tatuerade i nacken och som skrek rasistiska förolämpningar från sina bilar när de körde förbi. En av oss, från en indonesisk familj av troende muslimer, gick i skolan åren runt 11 september 2001 och invasionen av Afghanistan (där Nya Zeeland deltog). Han minns mycket väl den våg av intensiv islamofobi som svepte över Nya Zeeland och resten av världen. Som barn de åren var han själv inte medveten om vad det innebar att vara muslim annat än att man bad vissa böner och inte åt griskött, men det var tydligt för honom att muslim var något man inte ville vara.

Vi minns båda våra år på University of Canterbury. Universitetets största studentorganisation, ENSOC (University of Canterbury Engineering Society) uppmanade människor att klä ut sig till talibaner, ”ebolaoffer” med blackface eller som Gazabor med palestinasjalar på maskerader. Den senare händelsen inträffade en månad efter att Israel dödade tvåtusen civila i Gaza, den förstnämnda under ebolautbrottet i Västafrika 2014. Ingenjörsföreningen och de berörda studenterna fick inget straff alls. Vi skrev till rektorn, tillsammans med universitets feministförening, studenter från olika muslimska organisationer och några akademiker, men fick aldrig något svar.

Vi var båda här under jordbävningen i Christchurch 2011 som skördade 185 liv och deltog tillsammans i återbyggnadsarbetet. Vi upplevde förstahand den solidaritet som uppstår i kölvattnet av en katastrof. Fascism är däremot inte en naturkatastrof. Det är en del av strukturerna i vårt samhälle och vi kommer aldrig att förstå hur moskéattacken kunde ske genom att fortsätta att agera som om det var ett vansinnesdåd. Det bra är att vi kan göra något för att stoppa sådana händelser, till skillnad från jordbävningar. Men det kommer innebära att vi måste konfrontera vårt lands rasistiska förflutna, som till exempel invasionen av Parihaka där tusentals maorier fördrevs av Nya Zeelands militär. Det kommer innebära att vi måste bemöta regeringskoalitions antiinvandringsretorik och politik. Det måste innebära att sluta delta i krig i Mellanöstern, från kriget i Afghanistan (där Nya Zeeländernas specialstyrkor har anklagats för krigsförbrytelser) till vår nuvarande insats i Irak.

Och ännu viktigare, så innebär det att vi måste bedriva en antifascistisk politik som inte bara bemöter rasisten på ditt gymnasium eller din farbror vid middagsbordet, utan även rasisterna i den institutionella makten. De liberala politikerna som Ardern fördömer attentatet, men de bidrog till det genom sin parlamentariska politik. Medan nationella och internationella medier och ledare berömmer premiärministerns hantering av terrordådet, döljer de det faktum att hon själv bedrev en valkampanj med ett antiinvandringsbudskap. Vi måste komma ihåg att Labourpartiet i Nya Zeeland endast har makten genom en regeringskompromiss med Nya Zeelands rasistparti. Vi kommer att tänka på citatet ”sörja idag, organisera imorgon”, men den organisationen kan inte vara parlamentarisk och inte vara att stödja den härskande klassen – som den nuvarande regeringen vilka har visat sig oförmögna att göra upp med vare sig Nya Zeelands rasistiska förflutna eller nutid. Vi måste ha en antifascistisk politik för arbetarklassen, som är för migranter och också är revolutionär. Utan en sådan politik kommer fascismen att ha en plats här, vad premiärministern än säger.

/ Machrus Siregar och Asher Lewis

Översatt från Commune magazine.