Israel som populistiskt föregångsland

Den 9 april är det val i Israel och ett nytt parti, Kahol Levan (Blå och Vit, som Israels flagga) under förra armechefen Benny Gantz utmanar Netanyahus Likud. Tobias Gisle bor i Israel och analyserar det politiska läget.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ligger illa till efter att ha åtalats på ett korruptionsanklagelser och slår nu ifrån sig som ett skadeskjutet djur. Han har slängt in sin lott hos Trump och verkar ha studerat hårt på det sätt som Trump slår ifrån sig. Den tidigare så vältaliga Netanyahu har börjat prata Trumps barnsliga twitterspråk och svepande anklagelser mot sina fiender. ”Häxjakt”, ”vänstermedia”, ”upptrissade anklagelser” är det som nu hörs från den som tidigare springa retoriska lekar på perfekt engelska kring sina motståndare: vänstern, palestinier, amerikanska demokrater och européer. Nu är hans ledarskap av Israel under hot, men vad har hans år vid makten betytt? Och vad kan vi vänta oss av de som kanske kommer efter.

På många sätt har Israel varit ett föregångsland för det populistiska strategin som har visat sig vara ett vinnande recept i USA och i Östeuropa. Netanyahu har, många år innan Trump, lyckats formulera de politiska skiljelinjerna i Israel mellan vanligt folk och eliten. Det politiska projektet har gått ut på att så splittring mellan de som tror på religionen, nationen och militären och de fluffiga liberalerna som inte har någon tro eller stolthet för nationen. Precis som Trump använder han en klasslogik för att tilltala väljarna och påstår att media hunsar honom dag och natt för att han står upp för vanligt folk. Gratistidningen Israel Hayom speglar på många sätt Fox News i USA. De har även en donator gemensamt, kasinomagnaten Sheldon Adelson. Han har dock en annan, kanske ännu lättare verklighet att anpassa sig till i, eftersom splittringen inom befolkningen möjligtvis är ännu djupare än i USA, inte bara mellan palestinier och israeler, araber och judar, utan också mellan religiösa och sekulära, judar med rötter i Mellanöstern (mizrachi) och de europeiskättlade ”vita” judar (ashkenazi).

Israels ojämlikhet är extrem, vilket underblåser populismen. Även om Israels ekonomi har fördubblats under 2000-talet och många delar av landet har skyskrapor och en växande medelklass, går en av tre barn fortfarande och lägger sig hungrig och 22 procent av befolkningen lever i fattigdom. Detta är den högsta siffran i den industrialiserade världen. I sann populistisk anda tar Netanyahu fasta på reella samhällsproblem (jämför detta med avindustrialiseringen av USA för Trump) och förvandlar detta till politisk kapital utan att någonsin göra någonting åt grundproblemet, vare sig vi pratar om diskriminering, ockupation eller fattigdom.

Projektet har varit extremt framgångsrik och med denna strategi har Netanyahus parti Likud kunnat montera ner mycket av det socialdemokratiska projekt som tidigare kännetecknade Israel, förstöra tvåstatslösningen som en gångbar målsättning i konflikten med palestinierna, och massivt utöka sin personliga makt.

Under det senaste mandatperioden och Israels hittills mest högerpopulistiska regering har vi fått se en ökning av antalet landstölder av bosättare, ett försök till avväpning av högsta domstolen (som ibland har stoppat vissa utposter till bosättningar och som därför utmålats som ”vänstervriden” av extremhögern) under justitieminister Ayelet Shaked och ett allt hårdare grepp om kulturen genom kultur- och sportminister Miri Regev.

Det största segern som denna regering har lagt under bältet är att de lyckats ändra grundlagen för att judisk rätt officiellt ska vara viktigare än demokrati, ”nationsstatstillägget”. Idén är att officiellt tillåta diskriminering gentemot araber genom att ”judiska intressen” väger tyngre, exempelvis tillåts städer att välja att helt förbjuda araber att bo där. Det ska sägas att denna anpassning handlar om Israels arabiska minoritet, inte om de palestinier som bor på Västbanken eller i Gaza, där helt andra regler naturligtvis redan gäller. Drevet mot Israels arabiska minoritet börjar också spela huvudrollen hos högern och Netanyahus propaganda detta val. Netanyahu har personligen medlat för att olika extrema bosättarpartier ska gå ihop för att hjälpa konsolidera högerkoalitionen. I denna koalition finns partiet Judisk makt som i en tidigare version på 80-talet förbjöds att ens delta i Knesset på grund av dess extrema rasism och stöd till bosättarterroristen Baruch Goldstein som dödade 29 palestinier 1994.

Utrikespolitiskt har det senaste årens internationella populistvind spelat Netanyahu i händerna perfekt. Det har under hans tid vid makten varit Israels policy att få så många populistiska länder och regelrätta diktaturer på deras sida som möjligt. Från massmördare som Filipinernas Duterte till fundamentalister som Brasiliens Bolsanaro till den förintelserevisionistiska polska regeringen och den antisemitiska ungerska. Alla kommer ombord populistinternationalen och välkomnas till Israel. Den allra viktigaste öppningen har dock varit mot Saudiarabiens prins Muhammed Bin Salman. Muhammed Bin Salman verkar vara på god väg att helt överge palestinierna i förmån för Israels stöd, och tillgång till israeliska vapen, i deras kalla krig mot Iran. Det påstås till exempel vara israelisk teknologi varit viktig för hur de kunde övervaka Jamal Khashoggi med syfte att mörda honom. I gengäld för att Saudiarabien och de regeringar som är beroende av dem (såsom Egypten) mer och mer släpper palestinierna är nu Israels retorik kring Iran närmast identisk med saudisk propaganda.

Alla dessa till synes högerrevolutionära förändringar i Israel döljer det faktum att Netanyahus varit den stora förkämpen för status quo. På 90-talet var målet för honom att förhindra en tvåstatslösning, 2005 var det att förhindra att bosättningarna i Gaza evakuerades och att få armén att stanna kvar där för att fortsätta den militära ockupationen. Nu när tvåstatstanken mer eller mindre besegrats fortsätter Netanyahu söka status quo. Nu är det snarare högern han får se upp med, de som vill rasera gyllene domen, bygga ett nytt judiskt tempel på tempelberget, som vill officiellt annektera stora delar av Västbanken och som vill återerövra Gaza med marktrupper. Att Israel går till val nu handlar delvis om en misslyckad förhoppning från Netanyahu att förhindra att bli åtalad för korruption och delvis om att många av hans kritiker till höger var förtvivlade att konflikten med Hamas under ”Landdagar”-protesterna 2018 inte ledde till krig och till en återockupation av Gaza.

Netanyahus största bedrift har ändå varit att han lett en era av att låta hela politiken att tömmas på innehåll och handla om honom och hans familj personligen. Om det är hans korruptionsaffärer, hans son som återtweetar nazistinspirerade konspirationsteorier eller inspelningar av hans fru som skriker åt betjänterna.

Oppositionen i Israel har därmed fått välja ett av tre sätt att angripa Netanyahu; att kritisera ockupationen, kritisera den skenande ojämlikheten och rasismen inom Israel eller kritisera honom som person.

Den gamla officiella oppositionen, arbetarpartiet Avoda, har införlivat många från torgockupationsprotesterna 2011 och försöker göra detta till huvudfråga, trots detta har de halverat sitt stöd i väljarundersökningar. De enda som pratar om ett slut på konflikten, varesig med enstats- eller tvåstatslösning i sikte är numer de arabiska och judiska partierna längst ut på vänsterkanten, men de är osäkert om de ens kan få en roll i framtida regeringar.

Det parti som just nu verkar ha vind i seglen och har kommit upp som en verklig utmanare till Netanyahu är Kahol Levan (Blåvit), ett centristiskt parti av militärer ledd av generalen Benny Gantz. Netanyahu kallar dem för ett vänsterparti för att samla högern. Gantz kritiserar visserligen Netanyahu för rasism, korruption och ”splittring”. Men Gantz är också känd från att skryta om att han som arméchef skickade Gaza tillbaka till stenåldern 2014, att han vill behålla Västbanken ockuperad och att han har kritiserat Netanyahu för att tillåta pengar att överföras till Hamas i Gaza. Situationen i Gaza är på många sätt desperat. Sjukdomar florerar och elen är bristfällig. De flesta bedömmare tror att om pengarna slutar komma, som Gantz föreslår, kommer vi se ännu en omgång krig i Gaza, som gott och väl kan sluta med marktrupper och en återockupation.

Ett Israel under Gantz är möjligtvis ett Israel befriat från högerpopulism. Men ett parti som mest ser ut som en centristisk militärjunta kan det komma till kostnaden av krig. Trots att Netanyahus tid kanske snart är över kommer inget av Mellanösterns faktiska problem att bearbetas.

/ Tobias Gisle