Snutkoll: Att känna till sina rättigheter är inte tillräckligt

2019-03-04

År 2014, Supervalåret.

Sverigedemokraterna har spenderat sin första mandatperiod i riksdagen och det ser ut som att partiet kommer att få ett ännu större stöd i september. Runtom i landet håller partiet torgmöten, i ett försök att framstå som ett parti bland alla andra, men motståndet mot partiets budskap är på de flesta orter fortfarande starkt.

Något har dock förändrats, inte minst från hur Sverigedemokratiska torgmöten hade sett ut om det varit 15-20 år tidigare, men även i jämförelse med den föregående valrörelsen. Borta är nasse-skinnskallarna som fyllde leden på 90-talet, inte bara för att partiet sökt att rensa ut personer som alltför ofta låtit sina rasistiska åsikter komma till uttryck, utan även för att partiets riksdagsinträde gjort behovet av ett utomparlamentariskt våldskapital överflödigt.

För hur våldsamma nazi-skinsen än varit, kunde Sverigedemokraterna på 90-talet tiden inte i sina vildaste drömmar förvänta sig att motdemonstranterna skulle tystas så effektivt som de kommer göras under valrörelsen år 2014, på torgmöte efter torgmöte. Motdemonstranterna kommer förvisso inte vara avskräckta, de ska dyka upp i hundratal, ibland i något tusental, men på plats ska de komma att stå helt tysta, inte en högljudd protest, inget skrammel med nycklar, inga trummor eller talkörer.

För mitt ibland motdemonstranterna kommer polisen gå runt och meddela att motdemonstranterna endast får protestera genom att stå med ryggen vänd mot sverigedemokraternas talare i total tystnad. Alternativet för den som väsnas eller inte åtlyder polistjänstemännens uppmaningar är att avlägsnas och möjligen även lagföras för något av de båda brotten störande av allmän sammankomst och/eller ohörsamhet mot ordningsmakten.

I riksdagsvalet ska Sverigedemokraterna få strax under 13 procent av rösterna. Det är dubbelt så många som fyra år tidigare.

Ur detta skeende föddes tankarna på snutkoll.se. Behovet av demokratiskt inflytande och tillsyn över polisen kan inte vara större än vad det är idag.

Polisen, som den myndighet som de facto utövar statens våldsmonopol, är den myndighet som kommer att verkställa framtida lagar och förordningar, oavsett vilken människosyn dessa vilar på. Men även idag är det polisen som utför inre utlänningskontroller och stickkontroller av ungdomar i städernas förorter, inklusive rasprofilering. Det är polisen som ser till att tysta antirasistiska motdemonstrationer när dessa är riktade mot ett riksdagsparti.

Snutkoll.se är en rättighetsportal på internet, som bygger på tanken att genom utbildning öka medborgarinflytandet över polismyndigheten. Redan genom en grundläggande förståelse av vilka rättigheter vi idag har, och vilka juridiska/politiska möjligheter vi har att försvara dem, kan övergrepp och våld från polismyndighetens sida förhindras. Ett utbildat samhälle är ett säkrare samhälle och förhoppningsvis kan även en diskussion om polismyndighetens roll i statens säkerhetsskapande arbete lägga grunder en diskussion om säkerhet i allmänhet som går bortom statens behov av att upprätthålla den allmänna ordningen. Genom att lära ut hur vi kan göra för att tillgodose att våra rättigheter respekteras och vilka möjligheter det finna att hålla polismyndigheten juridiskt ansvarig var förhoppningen att olagliga och diskriminerande praktiker från polismyndighetens sida ska upphöra eller åtminstone minska.

Sedan vi lanserade hemsidan under hösten 2016 har vi hållit ett 30-tal föreläsningar och pratat med hundratals människor om deras upplevelser av polismyndigheten. I dessa möten har det dock blivit uppenbart för oss att endast utbildning om rättigheter inte är nog. Att sprida kunskap om lagen är möjligen en nödvändig utgångspunkt för att på sikt kunna utkräva ansvar från myndigheten ifråga, men problemet som de flesta vi möter verkar se det, är att tillsynen över polismyndigheten fungerar mindre bra. Åtminstone om man själv saknar kunskap och resurser för att bedriva det utredande arbete som krävs för att få fram bevisning nog till åtal eller ett framgångsrikt ärende hos JO/JK.( Justitieombudsmannen/Justitiekanslern) Nästa steg har således tett sig förhållandevis naturligt.

Under hösten/vintern 2018 har vi därför ordnat en rad workshops under namnet Projekt Lillasyster. Projektet är en utbildningsserie där jurister och utbildade filmare lär ut vilka rättigheter en har när det kommer till att filma polisens arbete, samt även vilka praktiska spörsmål som kan uppstå i en sådan situation.

Kan vi sprida en kunskap om hur en samlar in bevisning vid misstänkt brottslighet från polisens sida ökar vi givetvis de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar av polisen. Dessa två projekt menar vi har en stor betydelse då det kommer till att öka de juridiska möjligheterna att väcka talan mot staten eller polismyndigheten eller för den delen att på sikt öka möjligheterna till att få enskilda poliser fällda för tjänstefel eller annan brottslighet.

Som vi varit inne på här ovan är det dock ingen hemlighet att Sverige och Europa rör sig i en allt mer auktoritär riktning, och frågan är om det på sikt är nog att luta sig mot de statliga tillsynsmyndigheterna för att utkräva ansvar av polisen.

Vi befinner oss just nu i en utveckling där nationalismen växer sig starkare och fascistiska partier vinner allt större framgångar, samtidigt som demokratin undermineras av EU, embryot till en europeisk superstat. I takt med detta ökar även det statligt sanktionerade våldet mot de kroppar som betraktas som ”icke-europeiska”, vare sig detta är genom att de yttre gränserna militariseras eller att det politiska utrymmet vidgas för polisen att använda sig av arbetsmetoder som rasprofilering eller punktmarkering av arbetarklassområden med rutinmässiga kroppsvisitationer utan skälig misstanke om brott.

Det är inte så enkelt att allt detta kan skyllas på Sverigedemokraterna och deras gelikar på den europeiska kontinenten, en sådan slutsats innebär att stirra sig blind på samhällets överbyggnad när det snarare är den etablerade politiska ordningens oförmåga att hantera förändringar i basen som driver på denna utveckling.

Nationalstaten, vars primära funktion är att reglera samhället, d.v.s. den kapitalistiska ekonomin, har spelat ut sin roll och spelar snart om inte redan på samma villkor som vilka andra juridiska personer som helst på den globala marknaden. Vi befinner oss vid slutet på den historia som det berättas om i det kommunistiska manifestet: Kapitalismens agenter har jagat den fria marknaden till jordens alla hörn och produktionsförhållandena har i denna jakt skapat gigantiska produktionsmedel. Nationalstaten träder nu in i rollen som Marx och Engels häxmästare vilken inte längre förmår att behärska de underjordiska makter hen frambesvärjt.

Det nyliberala projektet har inte varit lika ideologiskt som pragmatiskt, med syftet att ersätta de föråldrade nationalstaterna med internationella system för reglering av den globala marknaden: den internationella rätten. I detta försök att expandera det egna inflytandet har nationalstaten frambringat sin egen antites i den expanderande marknaden. Det är inte marknadens kris som förlöst den nationalistiska renässansen, snarare är denna att hänföra till bristen på alternativa strukturer för att reglera den globala ekonomin. Utan andra politiskt legitima alternativ är nationalstaten den enda lösningen. För att säkra sin fortsatta existens på en marknad som den inte kan kontrollera måste staten dock organiseras enligt samma principer som de multinationella företag med vilka den tävlar.

Vi tror att det mot denna bakgrund inte är nog att endast söka använda juridiska och statspolitiska påtryckningsmedel för att förebygga rasistiskt våld från staten. Dessa kommer givetvis spela sin roll bland andra strategier men organisering mot rasprofilering och övervåld måste förr eller senare ta sig uttryck som självorganiserad och direktdemokratisk tillsyn av polisen. Det ska inte vara statens uppgift att kontrollera sitt eget våldsmonopol och vi är naiva om vi tror att vi någonsin kommer känna oss säkra med en sådan ordning. Blir hälften av de kriminalpolitiska förslag som riksdagspartierna driver till verklighet, kommer vi snart se en polismyndighet som med lagen på sin sida bedriver rasprofilering, där förorten militariseras, tiggeri förbjuds på nationell nivå och asylrätten inskränks ytterligare med resultatet att polisens jakt efter papperslösa intensifieras. När sådana lagar träder i kraft måste civilsamhället ha institutioner för att kontrollera polisen. Inte för att tillse att sådana drakoniska lagar följs utan för att upprätthålla säkerheten för de människor som kommer bli föremål för statlig repression endast baserad på klass, sexuell läggning, etnicitet m.m.

När nationalstatens demokratiska dimension angrips på flera fronter är det endast genom att återupprätta de lokala församlingarna där demokratin en gång föddes som vi kan försvara den. Därför måste vi börja betrakta säkerhet, inte som en känsla eller ett tillstånd, utan som en social resurs och ett socialt behov. Vi måste prata om hur vi upprättar institutioner för demokratisk säkerhetsförvaltning. Inom vilka behovet definieras och resurserna allokeras lokalt genom aktivt deltagande i demokratiska processer.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu