Barn som mäns egendom – Intervju med Jenny Westerstrand

Foto: Frida Ekman

I en rapport från 2016 visade Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS, att fäder som döms för våld mot barn eller deras mammor nästan alltid får rätt till umgänge med barnen. Rapporten visar också att det är mycket sällan som tingsrätten ens diskuterar våldsbrotts betydelse för umgänge och vårdnad, även om pappan är dömd för dem. I en genomgång i juli 2018 visade Aftonbladet att en tredjedel av de barn som under 2000-talet fått sin mamma mördad av sin pappa idag har pappan som ensam vårdnadshavare. En statlig offentlig utredning med uppgift att utvärdera rådande vårdnadslagstiftning utifrån ett barnrättsperspektiv påbörjades 2014. Efter att utredningen presenterades 2017 har ingenting skett.

Brand pratade med Jenny Westerstrand, ordförande för ROKS och forskare inom juridik, sociologi och genusvetenskap, om vad som gör att barn inte skyddas från våldsamma fäder och vad som behöver ändras.

Brand: Lagstiftningen ändrades på 90-talet, vilket lett till att pappor i högre grad får del av vårdnaden av barn och oftare får rätt till umgänge. Vad är problemet med lagstiftningen?

Jenny Westerstrand: Det som ändrades på 90-talet var definitionen av ”barnets bästa”. Föräldrabalken kommer från 1900-talets början, då sågs att använda aga för att fostra och stödja som barnets bästa. Vad som ses som barnets bästa har sedan dess ändrats och flutit omkring. Vid ändringen på 90-talet var barnets bästa lika med en god vård och fostran, att man ska se till barnets utveckling och behov. Till detta lades då att barnets bästa också är en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Och det är att göra våld på verkligheten. Problemet är att vad som egentligen är ett ”bör” har skrivits in som ett ”är”. Priset betalar alla barn som hade eller har våldsamma föräldrar.

Vad får det för konsekvenser?

Barn tvingas till umgänge med framförallt pappor som de är rädda för, även om det förstås också kan handla om mammor. Som utsätter dem för våld, som inte tillåter dem att växa och utvecklas utan istället håller liv i en våldsprocess. Det kan också handla om rädsla att utsättas för våld, för att de har sett och vet vad pappan är kapabel till.

Så även om pappan inte gör någon våldshandling när de ses vid begränsat umgänge, är det fortfarande en stress att träffa den förälder som barnet vet är hotfull eftersom det sett det tidigare?

Ja, och vi har sett att barnen har svårt att få lugn och svårt att få den återhämtning de skulle behöva när de utsatts för våld. När de ska utvecklas och gå i skolan och etablera sociala relationer och lära sig samspel. De här barnen får ägna sig åt att hålla ihop, istället för att få växa. Det ser vi på jourerna, det är plågsamt. Så konsekvenserna är stora.

Finns det ingen lagstiftning som är tänkt att skydda barnen från det här? Är det helt borttaget?

Det finns paragrafer som säger att det ska ske med stödperson och så vidare. Men barnet kan ju fortfarande uppleva det som väldigt hotfullt. Och om en pappa säger nej så finns det inget objektivt kriterium för att de paragraferna ska råda. Då är mamman och barnet i händerna på socialtjänstens bedömningar, och enligt en rapport vi publicerade 2016 framgår det att det kan vara mycket skiftande kvalitet. De är ofta gjorda på ett sätt där barnets situation inte kommer fram.

Är det en kompetensfråga hos socialtjänsten? Eller en värderingsfråga?

Både och skulle jag säga. Sociologen Maria Erikssons forskning tycker jag är väldigt intressant. Hon pekar på att begreppet ”pappa” och begreppet ”våld” har väldigt svårt att finnas samtidigt. Betraktar man en man som en far, då är inte han en våldsverkare. Han kan vara en våldsverkare ibland, men när papparollen kommer fram så försvinner våldet. Jag tänker på vad AnnBritt Grünewald sa, hon var fängelsedirektör på Österåkeranstalten. Hon träffade många män som var interner och hon har sagt ungefär såhär: Den gemensamma faktorn för dem är att de haft en väldig brist på papparelation, att pappan ofta har slagit dem och kränkt dem. Men det är ju inte en brist på relation: det är en dålig relation!

När pappa slår så är han inte pappa?

Precis. Och så kan vi inte ha det. Vi måste finnas i verkligheten. Sen ska vi sträva mot att en pappa inte ska använda våld, det är ju naturligtvis vår önskan. Men när han gör det så måste vi se det.

Så lagen innehåller en tolkning av barnens bästa som inte stämmer med vad vi egentligen vet är bäst för barn?

Ja, det skulle vi säga. Det krockar med helt uppenbara saker: rätt att slippa våld, att barn ska fredas. Det man fint säger om barnets rätt till sina föräldrar gäller dessutom inte i praktiken. Jag håller på med ett forskningsprojekt som inte blivit helt klart än, jag har tittat på ungefär 60 socialtjänstakter för flickor mellan 10 och 29 år. Vet du vad som kom fram ur det materialet? Det var dels massa våld från pappor, men sen var det flickor som förtvivlat försökte få kontakt med sin pappa för att han struntade i dem. Av 60 akter så var det säkert fem fall som rörde typ ”pappan har flyttat till Norge, man har upprepade gånger försökt få kontakt”, eller ”pappan har en ny familj och vill inte ha kontakt med barnen”. Och det finns inget redskap för det barn som verkligen vill träffa sin pappa, där är fältet tomt.

Så för de barn där kontakt med pappan faktiskt skulle vara barnens bästa, där finns det ingenting, men andra barn påtvingas det trots att det uppenbarligen inte är deras bästa?

Ja, det är otroligt orättvist. Och för att få placering på ett boende så ska barnet vara ett eget rättssubjekt, men i ett mål om vårdnad är barnet inget rättssubjekt alls. Det har inget eget ombud.

Jag tror att vid sidan av prostitutionsfrågan så är den här frågan den absolut mest brännande, det är den som engagerar män mest av allt. Att få den här rätten. Det har att göra med valfrihet och reproduktion. Du kan välja gällande din avkomma. ”Jag ska träffa”, då får du träffa, sen kan du säga ”jag skiter i min avkomma”, då är det också ok. Samhället betalade till och med för barnet fram till nyligen. Nu kan män åtminstone bli avkrävda understödet.

Det är en fråga om mannens makt över sina barn.

Jag tycker det ja. Det är ett misstag vi i Sverige begår, att tro att det är så progressivt att sätta ihop pappor och barn. Så fort det får ett äganderättsperspektiv så är det inte alls progressivt, och det får lätt det när man ger rättigheter som gäller barnen, att man får rätt till sina barn. Och då är det bara könskonservatism.

Om vi vill att barn ska skyddas från våldsamma föräldrar, vad är det som behöver ske?

I forskningen pratar vi om att våld tenderar att försvinna, och jag tror att vi måste jobba där. Att förstå att det är svårt att hålla kvar våld. Man vill ursäkta det, man vill bort från det. Varje socialsekreterare måste lära sig att utmana det: även om den här mannen faktiskt är sympatisk och faktiskt har massa goda sidor så har han också gjort det här och därför måste vi tyvärr fokusera på det. Hur når man dit? Tja, utbilda socionomer. På samhällelig nivå måste man ta barnrätten på allvar också, verkligen på fullaste allvar. Det är jättestora reformer, men man kan inte säga att barnens bästa är något annat än att slippa våld, att få vara med den som gör en glad och trygg och får en att blomstra.

Är det också ett problem att det finns en brist på kompetens inom rättsväsendet? Eller är det lagstiftningen som är problemet?

Det handlar om kompetens inom rättsväsendet också, verkligen. Ska man döma i ett vårdnadsmål och orka se och orka följa barnets berättelse, då måste man gå emot vad samhället i övrigt lär oss. Och jag tror domare tänker väldigt noga på att ”nu dömer jag om ett barns relation till sin förälder”, man har en enorm försiktighetsprincip vad gäller att bryta den relationen. Och då är det hemskt svårt att föra in våldet som argument. Jag tror att advokater som argumenterar för barnens sak har ett lättare arbete, jämfört med när du verkligen ska sitta där själv och säga: ”Nej nu bryter jag kontakten mellan er”. Det är tunga grejer. Där behövs det mänskligt stöd, där behöver hela samhället stötta upp och säga att det är rätt att ge barnen rätt att slippa våld. Då kommer förhoppningsvis pappor inte att utöva våld, då vet de: ”Då får jag inte träffa mitt barn som jag också är fäst vid”. Jag tror att det är väldigt svårt att döma i de målen, jag tycker man ska vara ödmjuk. Men man måste också vara bestämd, och där måste hela samhället vara bestämt.

Min sambo har sagt att det aldrig är så lätt att förlora en vän som när man ifrågasätter en man som hävdar att han fick barn av misstag. Hur får man barn av misstag? ”Hon sa att hon åt p-piller”, ja, ok, men det var en risk som du tog. Att belägga män med ansvar istället för rättigheter, det tycker jag är väldigt viktigt. Det finns ett ansvar, det finns ingen rätt. Det är föräldraskapets hela formel. Det borde män få höra lite oftare.