Sandro Mezzadra: Inga förhandlingar – om Global Compact for migration

Medan man godkände lagstiftningen om migration och säkerhet i italienska kammaren den 28 november, avbröt inrikesminister Matteo Salvini (Lega Nord) sin polemik mot “Global Compact for Safe, Orderly, and Regular Migration”. I motsats till vad vad Italiens premiärminister Giuseppe Conte och utrikesministern Moavero Milanesi uttryckt i olika uttalanden kommer Italien inte delta i konferensen där avtalet skall undertecknas den 10 och 11 december i Marrakech. Högern jublar över den överdrivna faran om en “invasion av aldrig tidigare skådade mått”, medan PD (Partito democratico, demokratiska partiet) och EU angriper regeringen för den ökande internationella isoleringen där vissa till och med kommer att kalla “överenskommelsen om mottagande”, dokumentet som bygger på den så kallade New York deklarationen som antagits av New Yorks generalförsamling.

Det handlar inte om att sänka sig till den italienska politiska debatten, och då särskilt motsätta sig de absurda uttalanden som kommit från högern om Global Compact. Istället ser jag det som mer givande att fråga sig vad som generellt går att säga om kopplingen mellan de nya åtgärder som återfinns i Salvinis dekret och det icke undertecknade avtal som tagits fram av FN. Man kan egentligen säga att Italiens isolering från det internationella samfundet är relativt, eftersom bland de länder som inte undertecknar återfinns USA, Australien, Österrike och hela Visegradblocket. Det är mer korrekt att tala om en samlad attack mot multilateralism och FN:s system som utmärkt Trumps presidentskap från början (med ökad grad i jämförelse med Bush Juniors unilateralism under millenniets första år). Föreställningen om “suveränitetens återkomst” och “nationen i första rummet”  hade inte kunnat återfinna ett fruktsammare tema än migrationspolitiken (och därmed frågan om gränsskyddet). Därmed blev Global Compact på många sätt en perfekt måltavla, både genom hur den historiskt styrts och sammantällts men även för det språk som används. Även om New Yorkdeklarationen är en nutida föregångare har föreställningen om en överenskommelse eller en global “ordning” för migrationen en längre historia, som på något sätt sammanfaller med debatterna om ”global governance” som fördes inom FN efter Berlinmurens fall. Det är just inom denna ram som man 1993 formulerade begreppet migrationshantering (migration management), som varit den främsta referenspunkten i förberedelsearbetet och diskussionen inför Global Compact. Internationella organisationen för migration (IOM) har haft en avgörande roll för koordinering och främjande av dessa initiativ där enskilda stater och transnationella byråer, forskningscentra, ekonomiska aktörer och ickestatliga frivilligorganisationer har deltagit. Internationella organisationen för migration som 2016 knöts till FN, kommer att fungera som det operativa sekretariatet för FN:s migrationsnätverk, som texten om Global Compacttexten föreskriver för att övervaka resultat och genomförande nästkommande år.

Mycket har skrivits om migrationshantering och föreställningen om en “global regim” för att hantera migration. Sammantaget kan man säga att kring dessa begrepp har man arbetat för att ta fram rekryteringsscheman för migranter som kännetecknas av en grundläggande flexibilitet, som anses nödvändig både för strukturförändringar på arbetsmarknaden i de “mottagarländerna” och för att inverka på de allt mer turbulenta och oförutsägbara migrationsströmmarna.

Tillfällig migration, cirkulär migration och rekryteringsprogram kopplade till enskilda ekonomiska sektorer är några av de grundläggande verktygen inom migrationshantering som används till stor del i Europa och andra delar av världen fram till krisen 2007-2008. För migrationspolitikens flexibilisering fanns det förslag för en motsvarande flexibel omorganisering för gränskontrollerna. Utan att ifrågasätta staternas suveränitet, så bestämde man sig för att involvera en rad aktörer som inte enbart var statliga, enligt en multilateral logik och en variabel geometri som utmärker en helhet av denna politik och retorik.

Global Compact som kommer att diskuteras vid konferensen i Marrakech följer i linje med försöken att ta fram ett “neutralt” ramverk och standarder som kan bilda en global samordning av migrationspolitiken. Det femte målet i texten är särskilt betydande genom att den lyfter behovet av att möjliggöra ett flertal olika lagliga och flexibla vägar in baserade på “arbetsmarknadens demografiska behov”. Det finns flera hänvisningar till det “humankapital” som migranter äger, liksom ett behov att lyfta föreställningen om detta humankapital som ”arbetsförmåga” och ”anställbarhet”. Avtalstexten har flera delar där övertygelsen om att migration är något strukturellt som skall göras produktivt och insisterandet på att det finns ett behov att innefatta juridiska ramar, migrantarbetares rättigheter, med särskild hänsyn tagen till genusaspekter och kampen mot “rasism, främlingsfientlighet och intolerans”.
 
Det finns många andra aspekter av ”Global Compact” som bör diskuteras – som till exempel frågan om ”remitteringar”, förhållandet mellan migration, bankväsendet de finansiella institutionerna, samt mer allmänt förhållandet mellan migration och utveckling (medan man bör komma ihåg att ett annat avtal ska ägnas åt flyktingars situation). Men för tillfället skulle jag vilja fokusera på dessa tre aspekter:

1. En syn på migrationen som strukturell.
2. Förslaget på en rad flexibla verktyg för att göra migranter produktiva, enligt en nyliberala logik om ”humankapital”.  
3. Att betona migranters rättigheter. Det är inte svårt att formulera en kritik av denna diskurs och det här projektet, det har vi gjort i många år, där vi särskilt sett den hierarkiska och selektiva migrationshanteringen, som går i direkt konflikt med universella rättigheter, i relation till att vidhålla våldet med gränskontroller. Men jag tror att det är viktigt att betona, när ”Global Compact” ställs inför nationalismen och suveräniteten åkallas, så utgör de tre punkterna ovan i själva verket en realistisk plan för den kapitalistiska styrningen av den globala migrationen – och på vissa sätt ett “reformistiskt” projekt att normalisera migrationen.

Jag använder termen normalisering med tanke på det berömda kapitlet i Kapitalet där Marx talar om definitionen av en “normal arbetsdag” som ett resultat av konflikten mellan arbetarnas kamp för att korta arbetsdagens längd och den gradvisa framväxten av ett generellt kapitalistiskt intresse att utifrån detta ”genomsnittsmått” omorganisera både exploatering och kapitalackumulation. På något sätt kan vi läsa in “Global Compact” mellan raderna i den rika samling kamper och krav som migrantrörelser har sammanvävt globalt de senaste åren. Och erkännandet av dessa kamper och dessa krav på rättigheter leder till sättande av normer som kommer att definiera de generella åtgärderna och värderingarna av migranters arbete, liv och migrerande (och som försöker undvika “exploatering”, som i texten enbart definieras i juridiska termer). Det rör sig om parametrar och normer som inte är bindande, det är värt att upprepa, som definierar en trend, som inrättar en uppsättning av garantier och gränser som är mycket mer ömtåliga och svårfångade än den “kraftfulla sociala barriär” som enligt Marx representeras av lagen om arbetsdagens längd. Emellertid indikerar denna tendens åtminstone potentiellt en kampyta och en mer avancerad terräng för att skapa segrar och bygga en expansiv politik.

I detta avseende förutsätter vägran av “Global Compact” ett symptomatiskt värde, vilket verkar långt från att begränsa sig enbart migrationspolitikens område. Kriminalisering av migration har tagit ett steg framåt, genom stängningen av NGO:s räddningsskepp och hamnar denna sommar. Det är inte genom en slump som omvandlingen av Salvinis dekret till lag sammanfaller med attacken mot olika kampformer som blockader och ockupationer som migranter använt de senaste åren i Italien, praktiker som tillhör varje social rörelses repetoar. Detta är visserligen inte endast en italiensk utveckling: förvägran av själva möjligheten till erkännande och medling tycks karaktärisera varje politik nuförtiden som lägger sin betoning på den nationella suveräniteten. Återigen är det inte en tillfällighet som det är migrantkvinnor som lider de mest våldsamma attackerna. I den stund de vägrar att underkasta sig den patriarkala ordning genom att stanna i Italien är sammanträffandet mellan Pillonlagen och Salvinidekretet också symptomatiskt.

Vi kan säga att utifrån det som har diskuterats hittills visar sig den samtida kapitalismen återigen, som vi ofta har hävdat, vara strukturellt fientlig till varje idé om “reformism”. Det är på vissa sätt så om vi hänvisar till de historiska erfarenheterna av reformism mellan arbete och kapital. Men återuppbyggnaden av strukturen för mediering, som i huvudsak drivs av marknadens och finanskapitalets handlingar, något som varit ett karakteristiskt inslag i “globalisering” åtminstone fram till krisen 2007-2008, som också innebar en kris för medieringen i sig. Vad exemplet med migrationen visar är att ett “återvändande till suveräniteten” (till den grad ett oändligt antal kombinationer mellan nationella suveräniteten och nyliberalism är möjligt) står i konflikt med väsentliga delar av den samtida kapitalismens intressen. Detsamma gäller för tullar och handelskrig.

Det handlar uppenbarligen inte om att åberopa en påstådd kapitalistisk “rationalitet” och vänta tryggt (eller agera på något sätt för) vissa “justeringar” i den globala politiken. Det är verkligen inte poängen! Man bör i stället börjar tänka på hur kamperna kan utvecklas, ​​vilken typ av emancipatorisk politik som är nödvändigt att bygga i ett sammanhang som kännetecknas av den våldsamma försämringen av erkännande och medling. Och visst är det nödvändigt att undersöka den uppsättning motsägelser som gör strukturen bräcklig – trots den “maskulina” och självsäkra retorik som gör anspråk på att representera denna sammanflätning hegemoniskt. I detta hänseende utgör den framstående transnationella feministiska rörelsen en viktig grund, liksom den uppsättning av metoder och krav, i vilken, i ett alltmer bestämd och politiskt formulera sätt, migrerande kvinnor och män trotsar gränserna i Tijuana och Medelhavet, och strävar efter att erövra platser av frihet i Italien såväl som i många andra delar av världen.

/ Sandro Mezzadra

Översatt av MM, hämtad från Euronomade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.