Antonio Negri: Det franska upproret

Låt oss reflektera över det som pågått i Frankrike de senaste veckorna. Kan vi kalla detta ett uppror? Svaret beror – förstås – på vad vi menar med ordet uppror, men oavsett hur vi förstår det så har något i den stilen ägt rum. Och kommer sannolikt att fortsätta. Vad som säger oss detta är inte egentligen de våldsamma sammandrabbningar som ägt rum i Paris de senaste lördagarna. Det är inte heller barrikaderna eller de brinnande bilarna på gatorna i innerstaden, eller ens böndernas uppror eller vägblockaderna som spritt sig över landet. Vad som säger oss detta är att två tredjedelar av befolkningen stödjer denna allmänna rörelse som väckts av en höjning av bensinpriserna. Och detta stöd är betydligt mer omfattande än något fördömande av oroligheter. I detta avseende är det intressant att vi kan skönja glimtar av olydnad i brandmännens och polisernas beteende.

Det finns i Frankrike tveklöst en multitud som våldsamt reser sig mot den nya misär som frambringats av nyliberala reformer. En multitud som protesterar mot hur arbetsstyrkan reduceras till prekariat och hur samhällslivet begränsas av en otillräcklig offentlig sektor. Som protesterar mot den barbariska beskattningen av de sociala institutionerna, de kolossala nedskärningarna i finansieringen av kommunerna, och nu i allt högre grad av effekterna (som börjar räknas ut) av den nya arbetsmarknadslagstiftningen. Och nu är den bekymrad inför nästkommande attacker mot pensionerna och finansieringen av utbildning (universitet och gymnasier). Det finns därför någonting i Frankrike som våldsamt reser sig mot denna misär, och som följs av ropen ”Macron, démission!” – det är en attack mot de val som bankiren Macron gjort till förmån för de härskande klasserna. Upprorets mål är Macron och skatterna. Rörelsen som vuxit ur dessa krav är sålunda inte en traditionell social rörelse – eller åtminstone tar den inte de former som var traditionella under 1900-talet, där rörelsen förde fram sina mål inför statliga institutioner, att accepteras eller avslås enligt en medlingsprocess genom representativa sociala organ. Detta är en multitudens rörelse som inte vill bli representerad, som uttrycker det enorma sociala lidande som hittills ackumulerats.

Det finns något särskilt slående med denna rörelse, som skiljer den från mer intensiva kamper de senaste åren, såsom de boende i banlieue-kvarterens kamp år 2005. Den kampen gick i befrielsens tecken, medan denna tar sig desperata uttryck. För att inte nämna -68. 1968 trädde studentrörelsen fram utifrån de grunder som givits av kontinuerlig arbetarkamp. 1968 gick 10 miljoner arbetare i strejk, en storm som slog till vid efterkrigstidens utvecklings höjdpunkt. Situationen idag är tvärtom stängd. Mig, som ödmjuk uttolkare av stora rörelser, påminner den mer om fängelserevolter än massarbetarnas glädjefyllda sabotage. Hur som helst är vad vi har här en artificiell rörelse, en motsägelsefull rörelse, internt splittrad mellan territorier, generationer och klasser, liksom mycket annat; vad som enar den är vägran att förhandla, vägran att ge de existerande politiska strukturerna en chans. Det är utan tvekan ett uppror och för tillfället är det omöjligt att utläsa dess utveckling.

Denna rörelse möts av en regering som inte är villig att avgå. Vad vi kan vara säkra på är att Macron själv rör sig i en trängd situation. Inför en ekonomisk kris som han inte kan stävja har han försökt att frammana en hegemonisk europeisk allians med Merkel, utifrån en gemensam överenskommelse gällande den ”tvehövdade” riktning som enandet av Europa bör ta, med en tanke om att denna allians ska kunna bära kostaderna för en omstrukturering och för Frankrikes slutgiltiga utträde ur en ekonomisk minoritetsposition – en position som rimmar illa med landets alltjämt livaktiga nationella och koloniala stolthet. Men denna satsning har avbrutits, eller åtminstone blivit avsevärt underminerad. Betyder det att vi är på väg mot en lågkonjunktur? Macron och hans närmaste vet att det är en möjlighet. De vet åtminstone att Merkel har avslutat sin cykel och att hypotesen som utgjorde grunden för en omorganisering av statsformen i Frankrike har förhindrats. Europeiska Unionens regler kommer i allt högre grad att formas av nordeuropeiska bankirer och balansen skiftar mot dessa regioner. Det kunde ha funnits, och finns fortfarande, två möjligheter för Macron att bryta sig ut ur dödläget han befinner sig i. Det finns dels lösningarna som innebär en omläggning av den inslagna kursen: att till exempel återinföra en solidaritetsskatt på förmögenhet, en progressiv beskattning på inkomster från värdepapper och avskaffandet av den finansiering av socialförsäkringen som tas från även de lägsta lönerna (som exempelvis tar 50 euro från en månatlig pension på 500 euro). Eller att avbryta nuvarande och framtida bensinprishöjningar (faktum är att nästa år väntar höjningar av priserna på all basservice – elektricitet, gas, telefoni och, troligen, universitetsavgifter). Detta är emellertid val Macron inte kan genomföra utan att bryta med det maktblock som stödjer honom. Och så finns det de drastiska lösningarna, att införa undantagstillstånd eller upplösa parlamentet. Och faktum är att sådana rykten nu börjar spridas…

Men det verkliga hindret för att handla är ett annat. Macron har nedmonterat alla representativa organ och alla direkta relationer med medborgarna och kan nu inte återetablera dem. I själva verket skulle det inte krävas mycket för att om inte stoppa rörelsen med något opportunistiskt, demagogiskt förslag så åtminstone mildra dess indignation (vars kraft inte bör underskattas): allt som skulle krävas vore, som vi påpekat, att återinföra beskattning av de största förmögenheterna och en omfördelning av de fyra miljarder euro som lämnats över till chefernas chefer, istället för bensinskatten. Men det är inte vårt jobb att ge Macron råd. Pålitliga källor insisterar snarare, som vi sagt, på rättsåtgärder: på undantagstillstånd för att få slut på kamperna, följt av ”generalständer för beskattning”. Det erkänns därmed att endast våld kan få slut på kamperna och att endast en öppning mot skattereformer som gynnar multituden kan förhindra deras återkomst. Men det är precis denna lösning som är omöjlig.

Vi har redan talat om bristen på social representation som (med avsikt) skapats av Macrons regering. Mot detta svarar, in vitro, som om det var en spegelbild, de gula västarnas beteende: de vägrar också representation och medling, från högern och från vänstern, som terränger att förhandla konflikten på. Bevis på detta är vilken svårighet oppositionspartier haft att komma med i spelet. Högern påstår sig ha en tung närvaro i rörelsen. Men även om detta kan stämma gällande några mer extremistiska fraktioner så är det mycket mindre sant för Front National. Vänstern har också försökt att komma rörelsen nära, sorgligt nog genom den utnötta metoden att göra den till ett instrument. Den idiotiska idén att det är möjligt att ”använda” rörelser av detta slag, dra nytta av dem i kampen mot en högerregering, lever och har hälsan i Frankrike. Detta är den eviga drömmen om att sätta fader Gapon i arbete! Men detta har aldrig hänt i arbetarrörelsens historia. Eller snarare, när det har hänt har det varit för att arbetarklassens militanta organisering kunde omringa rörelsens spontanitet och omvandla den till organisation. Är detta vad som sker nu? När det är små vänstergrupper som organiserar inom utbrott av våld i metropolerna, och när CGT, helt främmande för dessa rörelser, patetiskt insisterar på höjda löner? Jag vill här framföra en sista reflektion angående denna punkt: är det möjligt att denna situation kommer ge upphov till en rörelse lik femstjärnerörelsen i Italien? Det är möjligt, och det är till och med sannolikt att försök gjorts högerifrån ända sedan början – men det betyder inte att de kommer att lyckas. Vi kommer att ha tid att diskutera detta i framtiden. Lösningar blir svåra när (som vi kunnat se i det italienska testfallet) vänstern och högern har upplösts runt en ”centerextremism” beslöjad av mer eller mindre teknokratiska eller ”välvilliga” termer.

Så vad nu? Vi måste vänta och se vad som händer. Huruvida det blir en fjärde lördag då de gula västarna kallar till mobilisering. Men det står klart att vi måste att fortsätta utveckla våra reflektioner. Tillåt mig så denna öppna fråga: hur kan en multitud, som kännetecknas inom upproriska rörelser, avledas från att röra sig högerut och omvandlas till en klass, till en kraft med makt att omvandla sociala relationer? Min första reflektion är denna: Om den inte omvandlas till organisering kommer en multitud av detta slag att neutraliseras av det politiska systemet, den blir maktlös. Detsamma gäller för dess reduktion till högern, men också till vänstern: denna multitud kan endast fungera autonomt. Och sedan en andra reflektion: när vi säger organisation, syftar vi inte på partiformen – som om endast partistaten skulle kunna organisera multituden. En autonom multitud kan fungera som en motmakt och, därmed, som en vision som kan trycka på ”kapitalets regering” för att tvinga den att upplåta nya utrymmen och medel till samhällets välmående. Den organisatoriska struktur som erbjuds av den demokratisk-amerikanska ”partikonstitutionen” kämpar med att att överleva sin inkorporering in i nyliberal politik. Dessutom finns det, även om det inte längre finns någon möjlighet för multituden att komma till makten, icke desto mindre möjligheten att systematiskt hålla en upprorisk rörelse öppen. Denna situation brukade beskrivas med begreppet ”dubbelmakt”: makt mot makt. Händelserna i Frankrike säger oss en sak med säkerhet: det är inte längre möjligt att stänga ner detta förhållande. Situationen med ”dubbelmakt” kommer att bestå och hålla ut under en lång tid framöver, antingen latent eller, som nu, i sin uttryckliga, tydliga form. Aktivisters uppgift kommer därför vara att bygga nya former av solidaritet runt nya mål som kan ge motmakten näring. Detta är det enda sätt på vilket multituden kan bli klass.

Ursprunligen publicerat på EuroNomade.