Lundi matin: Nästa steg för gula västarna

Det verkliga mysteriet inte att vi revolterade – i motsats till vad som sägs – utan det faktum att vi inte gjorde det tidigare. Det onormala är inte vad vi gör nu, utan att det vi fått stå ut med fram till nu. Vem kan förneka hur bankrutt det är systemet är, ur alla synvinklar? Vem vill fortfarande tryckas ner, rånas och lämnas i en osäker tillvaro utan någonting? Kommer verkligen någon att gråta när de rika gatorna inom det 16:e arrondissementet plundras av de fattiga, och när borgarna får se sina glänsande stadsjeepar i lågor? Macron kan bara sluta klaga. Det var han själv som bad om det, att vi skulle komma till honom. En stat kan inte fortsätta hänvisa till en ”ärorik revolution” för att legitimera sig själv och sedan fördöma de som kravallar när revolutionen sätter igång.

Situationen är enkel: folket vill att systemet ska falla. Men systemet vill fortsätta verka. Det är detta som definierar situationen som upprorisk, vilket även polisen öppet erkänner. Folket har å sin sida antalet, liksom deras mod, glädje, intelligens och naivitet. På andra sidan har systemet sin armé, sin polis, dess media och de borgerliga bedrägerier och rädslan. Sedan den 17 november har folket använt två kompletterande strategier: ekonomiska blockader och lördagsattacker mot regeringskvarteren. Dessa strategier komplementerar varandra, eftersom ekonomin är systemets bakomliggande realitet, medan regeringen ger den en symboliska representation. För att verkligen förstöra dem båda är det nödvändigt att attackera båda. Detta gäller både för Paris såväl som för resten av landet: att bränna ner ett kommunkontor och storma Elyséepalatset är samma handling. Varje lördag sedan den 17 november har människor i Paris dragits som av en magnet till samma mål: att marschera mot regeringsbyggnaderna. Den enda skillnaden från ena vecka till den andra ligger i (1) att allt större polisapparat sätts in för att förhindra det, och (2) de tidigare helgernas erfarenheter ur misslyckandena ackumuleras. Om det finns betydligt fler människor som har skyddsglasögon och gasmaskar denna lördag, beror det inte på att en ”organiserad grupp av upploppsmakare” har ”infiltrerat demonstrationen”. Det beror snarare på att människor tårgasades i stor utsträckning förra veckan och de drog samma slutsats som varje förnuftig person skulle göra: att komma bättre utrustad nästa gång. Dessutom, vi pratar inte längre om demonstrationer, utan om ett uppror.

Om tiotusentals människor invaderade området Tuileries-Saint Lazare – Étoile-Trocadero, berodde det inte på en strategi som några smågrupper hade bestämt. Det var snarare ett resultat av en utspridd taktisk intelligens från de personer som polisapparaten hade förhindrat från att uppnå sitt mål. Att kriminalisera ”ultravänstern” för att försöka starta ett uppror kommer inte att lura någon: om ultravänstern visste hur man kapar byggmaskiner och använder dem för att forcera polisen eller förstöra en vägtull, då skulle vi ha hört talas om det; om de var så omfattande i skala, så avväpnande och modiga, skulle vi också veta det. Faktum är att den så kallade ”ultravänstern” snarare, av identitetsskäl, varit djupt plågade av en borgerlig skräck att befläckas genom att beblanda sig med en folkmassa som inte passar in i deras kategorier. När det gäller ”extremhögern”, har den klämts sönder mellan medel och resultat: de sår kaos under förevändningen av att dyrka ordning, de anfaller polisen samtidigt som de förklarar sin hängivenhet till lagen och nationen, de vill skicka den republikanska ”monarken” till giljotinen utifrån en kärlek till en icke-existerande kung. Vi kan låta Inrikesministeriet spy ur sig dessa floskler själva. Det är inte radikaler som skapar en rörelse, utan rörelsen som radikaliserar människor. Tror verkligen någon på att vår regering skulle överväga att förklara undantagstillstånd inför en handfull huliganer?

De som gör uppror halvvägs gräver bara sina egna gravar. I den stund som vi nu befinner oss i, med tanke på den repression som finns till hands, har vi bara två val: antingen störtar vi systemet eller så låter vi det krossa oss. Det skulle vara ett stort misstag att underskatta regeringens radikalisering. Alla som försöker mediera eller medla mellan folket och regeringen under de kommande dagarna kommer slitas sönder: ingen av oss vill bli representerade, vi är alla gamla nog att uttrycka oss själva och kapabla att urskilja vem som försöker kapa eller indefiniera oss. Och om regeringen i slutändan kommer backa ett steg, kommer det bara att bevisa att vi hade rätt att göra så som vi gjorde, att våra metoder var sunda.

Den här veckan kommer därför att vara avgörande: antingen lyckas vi i allt högre grad stoppa den ekonomiska maskinen genom att blockera deras hamnar, raffinaderier, järnvägsstationer, logistikcentra och så vidare, och genom att verkligen ta över regeringskvarteren och storma polisstationer nästa lördag, eller så har vi förlorat. Klimatmanifestationen nästa helg har ingen anledning att inte gå med oss på gatorna. Det är ju uppenbart att de som har lett oss till den nuvarande katastrofens rand inte kommer vara de som får oss ut ur den. Vi är bara något steg bort från statsmaskineriets sammanbrott. Antingen kommer vi att lyckas med att slå fast kursen de närmaste månaderna, annars kommer den förutsebara apokalypsen att åtföljas med en repressiv backlash vars djup och omfattning redan kan anas på sociala medier.

Frågan är följande: vad betyder det konkret att i praktiken bryta ner och destitutera systemet? Självklart kan det inte innebära att man väljer nya representanter, eftersom det nuvarande systemets bankrutt kommer just ur hela representationssystems konkurs. Att förstöra systemet innebär att ta över lokalt, område för område, den materiella och symboliska organiseringen av livet. Det är just nu den nuvarande organiseringen av livet som är ifrågasatt, det är själva katastrofen. Vi får inte frukta det okända: vi har aldrig sett miljontals människor låta sig svältas till döds. Precis som vi är kapabla att organisera oss horisontellt för att skapa blockader, har vi kapaciteten att organisera oss själva för att återuppta en mer förnuftigt sätt att organisera vår existens. Eftersom uppror är organiserat lokalt, så är det på lokal nivå att våra lösningar kommer att hittas. Den ”nationella” nivån är bara ett eko från lokala initiativ.

Vi kan inte längre stå ut med det oändliga bokförandet av denna värld. Om ekonomins herravälde är en eländighetens regim, så är först och främst eftersom det är en regim baserad på beräkningar. Skönheten i våra blockader, på gatorna och i allt som vi har gjort i tre veckor – redan det en form av seger i sig självt – ligger i att vi har slutat räkna, precis i det ögonblick som vi började räkna med varandra. När den fråga är på agendan är vår gemensamma räddning, blir bara den lagliga egendomen för livets infrastruktur en detalj att bry sig om. Skillnaden mellan folket och de som styr är att folket inte är ett gäng losers.

Tagen från sajten Lundi Matin, via Ill Wills engelska översättning.