Jönköping: ”Det finns ingen framtid för Bokcafét på Kulturhuset…”

Formuleringen i Jönköpings-Postens artikel från 2014 är lika självsäker som den är felaktig. ”Snart slut för Bokcafét”, klargjorde rubriken, och tidningen lät därmed förmedla kommunledningens syn på den politisk strid som redan då hade sträckt sig över flera år.

Att återvända till sin hemstad, om så bara på besök, väcker minnen. Att kliva av på tågstationen vid Vätterns södra strand och upptäcka att den snabbaste vägen hem har blivit avskuren av ett stort hål i marken, det väcker minnen. Jag vet precis vad som håller på att hända, eftersom mina kamrater och jag en gång spenderade fler år med att motarbeta projektet. Men nu tycks det som att höghushotellet i Tändsticksområdets östra del faktiskt blir av: samma höghushotell som vi befarade var en av grunderna till den lokalpolitiska strid som vi kom att vävas in i.

Det framstod för oss då, för fem-sex-eller-något år sedan, som uppenbart att lokalpolitikerna ville ha hotellet där som del av ett större stadsomvandlingsprojekt. Det gamla industriområdet väster om tågstationen hade under flera decennier varit en periferi mitt i staden. Nu ville de inkorporera hela området i nya projekt. Tändsticksområdet skulle göras lönsamt. För oss var området en plats för sig, en plats för oss: för alternativ kultur, för radikal politik – för småskaliga, högflygande nya sätt att göra saker ihop. Höghushotellet var bulldozern som skulle rasera detta.

Nu har grävskoporna börjat gräva, både i stadsbilden och i minnet. För oss stod höghushotellet som en symbol för omvandlingstanken, förkroppsligandet av stadens nyliberalisering. För dem var vi ett hinder på vägen, smolket i stadsvisionsbägaren. Ett kulturhus i Tändsticksområdets yttersta ände, fyllt av hotfulla aktiviteter och smutsiga människor. Rollspelande nykterister. Pamflettläsande extremister. Morgonpigga loppisbesökare. Punkare. Sportdansare. Filmentusiaster. De såg oss och de insåg att det inte skulle gå att tjäna pengar på oss. Så de bestämde sig för att säga upp Kulturhuset och göra sig av med oss som var verksamma där.

Det hände rätt så mycket i kulturhusstriden, egentligen. Först ville politikerna kasta ut allihopa, sen ville de ta över verksamheten, sen ville de bara ”rigga så att allt bra kan fortsätta” och kasta ut Bokcafét. Vi var i centrum för en hel lokalpolitisk strid, i perioder omskriven flera gånger i veckan. I ena ringhörnan: plantskolan för extremism, Bokcafét i Jönköping. I andra ringhörnan: Jönköpings kommuns och moderaternas starke man, Mats Green. Det lades motioner i fullmäktige, kommunen trollade fram en projektanställd för omvandlingen av Kulturhuset, vi blev en budgetfråga.

Ibland gäller det att välja sina strider baserat på hur storpotential de har. Även om vi hatade medieuppmärksamheten så visste vi någonstans att vi var beroende av den för att hålla oss över ytan. Vid ett tillfälle stod vi ett gäng aktivister utanför Rådhuset och manifesterade, och någon fick för sig att vi istället borde gå in i byggnaden och manifestera där istället. 20 stycken arga kulturhusaktivister inne i lobbyn som gjorde receptionisten tillräckligt nervös för att tillkalla polis.

Många liknande grejer hände och vi hade inställningen att inte backa för nåt. För oss var Kulturhuset mer än ett kulturhus – det var ett löfte om en annan värld. Sånt backar man inte ifrån.

Hela striden höll på i ett par år och medförde en jävla massa liv kring olika AFA-tygmärken och mytiska tröjtryck som salufördes på Bokcafét. Mängder av spekulativa kopplingar till påhittade och verkliga extremister följde. Striden som hade varit lokalpolitisk blev ideologisk, och slutligen även personlig. Mats Green stod i fronten för kommunens kamp mot kommunisterna, anarkisterna och vänsterpacket, och gjorde sig själv till en symbol för de lokalpolitiska övergreppen. Ingenting är så tacksamt som ett ansikte för fienden.

Någonstans på vägen blev Mats Green mystiskt påhoppad på stan och ingen vet la än till denna dag om den påstådda misshandeln över huvud taget ägde rum, eller om det var någon sorts false flag-operation orkestrerad av Green själv. Klart är att Moderaterna lokalt till slut själva tröttnade på hans vendetta och skickade vidare Green på uppdrag i riksdagen.

Lokalpolitikerna tröttnade till slut även på kulturhustjafset och konflikten ebbade ut. Kulturhuset som uppstod genom politiskt kamp hade kämpat för sin överlevnad genom att möta utmanaren i andra ringhörnan. Bokcafét har stannat kvar, än till denna dag.

Vi ska inte vara mer verklighetsfrånvända än att erkänna att vi har förlorat vissa strider. De gräver ett hål i marken för sitt höghusbygge i detta nu. Men viss stolthet ska vi med all rätta känna för att ha överlevt striden mot vår lokalpolitiske nemesis.

Senast i förra veckan besökte jag huset, drack kaffe på Nyfiket och köpte en bok på Bokcafét i Jönköping.

Vi vann.

/Leodan