Privilegium kontra demokrati i Brasilien

Sedan den juridisk-parlamentariska kuppen som avsatte den valda presidenten Dilma Rousseff (Arbetarpartiet, PT) har den nya administrationen (ledd av hennes förra vicepresident Michel Temer) drivit igenom en nyliberal reformagenda. Kampanjen för att förstöra PT har intensifierats, samtidigt som den ekonomiska krisen har fortsatt.Det har bland annat resulterat i fängslandet av den tidigare presidenten, tillika PT:s grundare, Luiz Inácio Lula da Silva.

Vidare har militären i allt högre grad börjat lägga sig i politiken, speciellt genom ockupationen av Rio de Janeiros utkanter. Militärens nära förhållande till domarkåren har cementerats genom valet av general Fernando Azevedo e Silva som ”rådgivare” till Högsta domstolens ordförande, samt genom illa dolda krav på Lulas fängslande från den förre militära befälhavaren general Eduardo Villas Boa. Lulas presidentkampanj var del av ett försök att återuppbygga vänstern och att motverka statens förskjutning mot en särskilt drakonisk form av nyliberalism. Dessa försök ledde till en kraftig ökning i opinionsundersökningarna i början av året.

Med tanke på den höga sannolikheten att kuppen mot Dilma Rousseff skulle sluta med att Lula vann, är det inte förvånande att många på högerkanten diskuterade möjligheten att stoppa valet. Men det blev aldrig nödvändigt. Trots brist på bevis lyckades kuppmakarna döma Lula till tolv års fängelse. Mellan dessa två händelser eskalerade konflikten mellan den radikaliserade ”privilegierades allians” vid makten och PT och vänstern. Striderna stärkte Lulas position som dels obestridd ledare för det demokratiska lägret, men också den mest begåvade ledaren i Brasiliens politiska historia – i stark kontrast mot den grupp anonyma figurer och oansenliga personligheter som turades om att leda högerns allians av privilegierade.

Kuppen var alltså tätt sammanbunden med en representationskris, och ett allt bittrare bråk mellan de olika maktspelarna i Brasilien. Konsekvensen blev en växande legitimitet för individuella politiska aktörer, speciellt av typen ”hämnande” domare som stod upp mot korruption. Armén är den enda institution som har lyckats undvika sörjan av olagligheter, vilket har spätt på den senaste tidens auktoritära och antidemokratiska trend.

En av den starka nyliberala, auktoritära strömningens egenarter är frånvaron av starkt ledarskap, solida partier och organiserade rörelser inom den brasilianska högerflygeln. Den brasilianska kuppen är en social kraft oberoende de individer som är i förment ledande ställning
Exempel på detta är tillintetgörandet av Rouseffs tidigare motståndare Aécio Neves, som drog igång kuppen genom att obetänksamt ifrågasätta utkomsten av valet 2014; fängslandet av deputeradekammarens tidigare talman Eduardo Cunha, som startade den rättsliga processen; upplösningen av Geraldo Alckmins presidentkandidatur 2018 (han som var tilltänkt som kapitalets kandidat men endast lyckades få cirka fem procent av rösterna); lämningarna av en lång rad rådgivare till Temer; och sammanbrottet av mittenhögerns politiska partier: Brasiliens Socialdemokratiska Parti (PSDB) och Brasiliens Demokratiska Rörelse (PMDB).Kuppen har slitit sig ur sina skapares händer, och kuppmakarna har gått i sin egen fälla. Tillintetgörandet av de traditionella center-höger-krafterna beredde väg för högerextremisten Jair Bolsonaros kandidatur (vars bakgrund som militärkapten inte är en tillfällighet) – något som fram till några veckor innan valet verkade lika otroligt än Donald Trumps vinst i USA. Brasiliens politiska kris kan förstås som en tragedi i fyra akter vilka beskrivs nedan.

Brasiliens politiska historia de senaste femton åren kan förstås som strider mellan rivaliserande allianser. Mellan 1999 och 2005 byggde Lula och PT upp en ”förlorarnas allians”, en samling grupper vars gemensamma nämnare var en upplevd förlust under nyliberalismen. De innefattade fackansluten arbetarklass i städer och på landsbygden, särskilt kvalificerade arbetare och kontorsanställda, lägre tjänstemän och sektorer av den utbildade medelklassen; stora segment av den informella arbetarklassen; ett flertal framträdande kapitalister, i synnerhet från den inhemska borgarklassen; samt högerorienterade oligarker, jordägare och lokala politiker från utarmade regioner.

Mellan 2005 och 2013 ledde Lula och Dilma Rousseff en ”vinnarnas allians” som utgjordes av de grupper som vunnit mest på PT:s styre. Denna innefattade den inhemska borgerligheten, de flesta från den formella sektorn, stora delar från den informella arbetarklassen. I motsats till förlorarnas allians hade vinnarnas allians ett mindre toppskikt. Detta på grund av förlorat stöd från den internationaliserade borgerligheten, mainstream-media och medelklassen. Samtidigt var massbasen större, speciellt bland informella arbetare.

Rousseffadministrationens försök att återställa sin väljarbas mellan 2013 och 2014 vilade dels på en ”progressiv allians” uppbyggd främst kring organiserade formella arbetare, och dels en stor massa oorganiserade arbetande fattiga, samt vänstergrupper organiserade i partier, sociala rörelser och NGO:er. Återigen hade alliansen smalnat av i toppen men vidgat sin bas. Detta var tillräckligt för att säkra Rousseffs omval 2014, men det minskande stödet bland fattiga gjorde det i slutändan omöjligt för henne att hålla sig vid makten. De följande åren präglades av den progressiva alliansens försvagning och upplösning, vilket kulminerade i rättsprocessen mot Rousseff och exceptionellt lågt folkligt stöd.

Högeroppositionen lyckades å sin sida samlas kring en växande ”nyliberal allians”, eller en elitledd ”priviligerades allians”. Den innefattade den internationaliserade borgerligheten, merparten av den urbana medelklassen, samt en mindre del av entreprenörer, mainstream-media och segment av de informella arbetarna – vilka många hade dragit nytta av PT:s regering men var knutna till ultrakonservativa evangeliska sekter. Att med ett stort stöd från fattiga fängsla PT:s ledning var ett led i alliansens projekt för att tillintetgöra demokratin. Projektet går ut på att i förlängningen förstöra alla politiska möjligheter för majoriteten att kontrollera någon del av staten, eller på annat vis bedriva offentlig politik.

Jair Bolsonaros osannolika väg till makten
Presidentvalet 2018 var kulmen på fem år av politiska spänningar och minskad demokrati. Valet präglades av krocken mellan mellan två politiska fenomen, båda av stor historisk betydelse. Å ena sidan Lulas politiska begåvning – han lyckades även från fängelset med att få fram en alternativ kandidat och överlista sina potentiella konkurrenter inom centervänstern. Detta ledde till Fernando Haddads exponentiellt växande stöd i opinionsundersökningarna.

Lulas politiska skarpsinne var dock inte nog för att hejda ytterhögerns massrörelse, som leddes av ett obskyrt ombud som lyckades hamna långt före alla andra i valets första omgång. Trots återkommande jämförelser med USA:s president Donald Trump (som har en framgångsrik karriär inom företagande och TV), utmärker sig Jair Bolsonaro genom att tidigare ha misslyckats med allt han företagit sig, både som militärofficer (otillfredsställande karriär), terrorist (amatör) och federalt ombud (ineffektiv). Trots meritlistan av fiaskon samlade Bolsonaro stort stöd bland kapitalet – som var desperata efter något trovärdigt alternativ till PT – och bland arbetare (speciellt bland informell arbetarklass), vilka flockades i miljontals kring Bolsonaro under kampanjandet.

Masstödet för denne inkompetente fascist byggde på fyra plattformar: kampen mot korruption (det traditionella sättet för högern att vinna stöd i Brasilien, exempelvis 1954, 1960, 1989 och 2013); konservativ moralism (understött av evangeliska kyrkor); påståendet att ”säkerhet” kan nås genom statligt understött våld (vilket resonerar starkt i ett land med mer än sextiotusen mord per år och tiotusentals andra våldsamma brott); och en nyliberal ekonomisk diskurs centrerad kring nedskärningar i den (förmodligen korrupta) staten, vilken utmålas som parasitär i förhållande till ”hederliga” medborgare. Den progressiva alliansen sönderfall, i kombination med fattiga väljares massflykt till Bolsonaro, visar på en tydlig konsolidering av väljarmajoriteten för auktoritär nyliberalism.

Att besegra PT och avsätta Dilma Rousseff var ett led i en större politisk process som syftade till att förskjuta Brasiliens politiska center uppåt (i klasspyramiden) och högerut (i det politiska spektrumet). Dessa skiften skapade, för första gången på ett halvt århundrade, en högerextrem massrörelse med stark förankring i samhället. Detta har inte bara dränerat det folkliga stödet för PT-kandidater, utan också lett till den traditionella centerhögern sammanbrott. Politiskt kaos har drabbat landet.

Dödläget
På kort sikt innebär det politiska dödläget i Brasilien att administrationen som installeras under 2019 kommer att vara ofrånkomligt instabil. Konstitutionen från efter diktaturen 1988 kommer troligtvis med tiden att bli omöjlig att bibehålla, och det leder i så fall till demokratins upplösning. Vilken vald president som helst hade haft allvarliga svårigheter att styra i en så trögflytande ekonomi, med en fientlig kongress, till stor del autonom domarkår, politiserad militär och konstitutionella tillägg som sätter ett tak på offentliga utgifter de kommande tjugo åren (vilket långsamt kommer att strypa statliga program). Vad gäller folklig mobilisering är gatorna sedan 2013 inte längre dominerade av vänstern; de besitts nu också av stora massor ytterhöger, omgivna av mindre, våldsamma grupper.

En mittenvänsterpresident skulle finna staten i värre skick än Lula fann den 2003. Detta på grund av institutionaliseringen av nyliberala reformer under Temer-styret. Dessa begränsningar skulle göra det svårt att styra utan en konstitutionell reform. Högern skulle obönhörligen komma att dominera en beslutande församling, som skulle försöka införa en ännu värre konstitution än den nuvarande. Vänstern står utan trovärdighet, organisatorisk förmåga och institutionell styrka.

En president från ytterhögern, utan erfarenhet av att styra, utan stöd av en stabil partistruktur och på alla sätt oförberedd, måste nu konfrontera historien. President Janio Quadros och Fernando Collor valdes också de av elitallianser som bytte sunt förnuft mot valseger; båda dessa administrationer föll snabbt. Oavsett legitimitet eller folkligt stöd får auktoritära ledare svårt att styra i ett decentraliserat politiskt system. Den brasilianska konstitutionen kräver dessutom kontinuerliga förhandlingar mellan presidenten och kongressen. Genomdrivna beslut riskerar alltid att bryta mot lagen, inte minst om presidenten har få pålitliga allierade i toppen, eller utmanas av en massopposition. Av dessa större fenomen kan vi dra fem slutsatser, unika för valet 2018.

För det första: Brasiliens politiska center har förskjutits högerut. Högern har vunnit en solid majoritet från syd till centrala väst, genom det rika sydöst. Dessa regioners storlek pekar på vänsterns kringskurna inflytande.

För det andra: Bolsonaros uppkomst springer ur en unik kombination av klasshat i ett samhälle med ärr från århundraden av slaveri, högeruppror och uppenbara USA-ledda interventioner i politiken.

För det tredje: brasiliansk politik har omdefinierats av en nyliberal allians bygd på sammanstrålningen av ett exkluderande ekonomiskt program och upplösandet av medborgarskap.

För det fjärde: Brasiliens höger är djupt splittrad. Till skillnad från en defensiv vänster som kan enas under Lulas skugga, förmår inte högern – överraskande nog givet dess institutionella hegemoni och kraften att störta Dilma Rousseff – få fram några anmärkningsvärda ledare eller ännu mindre enas kring sitt eget nyliberala reformprogram. Högerns traditionella politiska partier håller på att implodera, vilket lämnar dem med ett pack oerfarna, odugliga, överkänsliga och reaktionära politiker.

För det femte: Kombinationen av den värsta ekonomiska nedgången i Brasiliens historia och det allvarligaste politiska dödläge under det gångna århundradet har skadat landets demokrati djupt. Detta har gjort det omöjligt för någon rimlig sammansättning av politiska krafter att stabilisera ackumulationssystemet.

Mycket pekar alltså på att dödläget kommet att brytas på konstitutinsvidrig väg.
Det vore ett föga ärofullt slut för det demokratiska experiment som har präglat två generationer, och nått en otvivelaktig framgång. Dessvärre har det visat sig omöjligt att inom den politiska ram som uppstod i militärdiktaturens kölvatten lösa konflikten mellan nyliberalism och demokrati i Brasilien.

Alfredo Saad-Filho
Texten är tidigare publicerad i Jacobin Magazine

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.