För folkrörelserna var Hamburg en stor allmänpolitisk framgång. Borta är den tid när vänsterns strupgrepp på rörelserna gjorde att frågorna skulle separeras från varandra inom ramen för den ena eller andra vänstergrupperingens samlande kraft.

Istället träder en allmänpolitisk kraft fram utan rangordning, en antiglobaliseringsrörelse 2.0. Lokala frågor är lika viktiga som nationella och internationella. Sociala och kulturella initiativ lika viktiga som politiska. Här finns inget 99-01 med självgod medelklass som skulle förklara för allmänheten hur bra de var på alla internationella förkortningar och att det nu var dags för fler att lära sig dem. Inget ensidigt fokus bara på vad som händer globalt. Ingen tysk/italiensk/fransk förfalskning av begreppet Europa, där EU med ett socialt Europa skulle rädda oss — en föreställning som ledde till European Social Forums död.

I Hamburg var alla med och alla respekterade varandra, välfinansierade kommunisttidningar dominerade visuellt korridorerna på motmötet. Finansiering stod stora NGO:s och Miljöpartiets och Vänsterpartiets bildningsorganisationer för, medan publiken kom från alla håll och kanter. I plenum på motmötet var solidariteten med ”Welcome to Hell”–demonstrationen påtaglig, och rapporterna täta. I massdemon dominerade egentillverkade plakat med alla möjliga budskap, stora som små.

Demonstrationerna i Hamburg går inte att med en hederlig politisk analys skilja från det politiska innehållet. Allmänpolitiskt är vi långt bort från tyska tidiga 1980-talet. Då firade tysk självgodhet triumfer. Man trodde sig vara bäst i Europa och använde Miljöpartiets grundande som bevis, ett parti som vänstern i sin förvirring inte visste om det var ett parti eller inte.

Men allmänpolitiskt var Tyskland på 1980-talet i händerna på sektvänster som förklarade att Kvinnor för freds paroll ”barn behöver generalernas klöver” var känslomässigt trams som blev till tysk saklig enfrågepolitik: nej till kvinnlig värnplikt. I tidningen Z utgiven i Hamburg förklarades det att den danska Kvinnor för fred-parollen om överföring av militära medel till fredliga biståndsinsatser, som fått stöd av mer än en femtedel av danska folket i namninsamling, var för känslomässigt och inte fungerade i Tyskland, som immuniserats mot sådant genom erfarenheterna av nazismen. Den här typen av attack på varje försök att skapa en allmänpolitik för folkrörelserna hade stöd högt upp i alla partikretsar, som sinsemellan konkurrerade om att ensamma länka frågorna samman.

På stora European Nuclear Disarmament-massmötet i Berlin 1983 fick bara Europa och försvarsfrågor diskuteras. Allmänpolitik var förbjuden och förhållandet mellan partier och rörelsen diskuterades som en fråga enbart för Miljöpartiet och Socialdemokraterna. I våra dagar har företrädare för den tidens fredsrörelse sagt att de gjorde fel då de trodde att de sociala rättvisefrågorna var historia.

Tysk stolthet var berättigad i en fråga: antikärnkraftskampen. Där lade inte minst alliansen mellan autonoma och Västtysklands mest konservativa lokalbefolkning vid atomkrafts-sopstationen i Gorleben grunden för acceptans av militanta grupper. Demonstrationsarrangörerna för stordemon i Hamburg i lördags kunde i TV berömma Hamburgs autonoma och alla andras beteende i demonstrationen som avlöpte enligt planerna.

Polischefen i Hamburg kritiseras också i en del mainstream-media för att ha provocerat eskalering genom krav på mindre grupper av maskerade i den tillståndsgivna Welcome to Hell-demonstrationen. Att jämföra med att Jaldung gavs fria händer av Göran Persson vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 för totalangrepp på stordemon och nattliga räder mot folkrörelsernas huvudkvarter — detta hände inte i Hamburg.

Det syntes heller inget svenskt Attac som enbart vill ägna sig åt begränsade frågor. Däremot ett allmänpolitiskt Attac som dansade fram när de inte kraftfullt protesterade mot polisen och kriminalisering, medan de glatt ägnade sig åt flyktingpolitik, skattepolitik, jordbruksfrågor och miljö. En inställning som färgade hela folkrörelsesamarbetet i Hamburg.

Jag talade med hundratals i Hamburg under fem dagar, personer av alla de slag: kristna som öppnade sitt hem när polisens stängde tältläger, miljöaktivister som jag själv, parlamentsledamöter, pacifister, NGO:s, flyktingar, bönder och fackligt aktiva. Inte en enda hade annat än kritiska ord att säga om polisens agerande, inte en enda kopplade samman kravallerna i Schanzenviertel med massdemonstrationerna eller motmötet. Inte heller mainstream-media, intressant nog, där motmötet och massdemon gavs rimlig plats.

När jag kommer hem har jag aldrig mött så mycket reaktionärt skitsnack efter ett toppmöte — inte minst i vänsterkretsar. Svenska massmediers fixering vid våld tycks fungera som råttfångaren i Hameln. Allmänna fraser, våldsfixering och taktiksnack med ytliga jämförelser tar överhanden, utan empirisk grund i vad som skett politiskt i Hamburg.

Men svensk massmedia styr inte över vad som sker i framtiden. Det bestående värdet av Hamburgprotesterna är att folkrörelserna i Tyskland med inbjudna gäster från hela världen visade att man kan hålla samman. Det kommer nu spridas. Svenska fredsrörelsen har fått se hur Nej till nato och nedrustning var ett centralt inslag i massdemonstrationen och på motmötet. Flyktingpolitiska aktivister var minst lika framträdande. Vi kunde uppleva aktioner och uppmaning att höja sin röst i varje gathörn och kyrka, och inte minst en panel som diskuterade flyktingpolitik med enbart berörda från Mali och andra länder, och en asylsökande som ockuperat socialdemokraternas partikontor i Hamburg. Fackliga ledare berömde sammanhållningen mellan alla rörelser som vuxit fram under kampen mot TTIP, som inte minst burits fram av bönder och miljörörelsen.

Nytt EU-toppmöte stundas i Göteborg 17 november i år, på temat tillväxt och sociala rättigheter. Denna gång är de kritiska rösterna enade och vi får en gemensam demonstration och ett gemensamt motmöte.

Tord Björk