Vi tar inte betalt, vi tar inte betalt! – Sociala strejker på 70- och 80-talet

Brands förstamajnummer i år har temat social strejk. Det visade sig inte vara första gången Brand kör ett sådant tema. För 33 år sedan, i Brands förstamajnummer 1984 publicerades en text under rubriken ”Den sociala strejken”. Artikel var översatt den kanadensiska anarkisttidningen Strike! Så här gick diskussionen om den sociala strejken på 70- och 80-talet.

Under slutet av 1982 var bussförarna i Nantes, en stor industristad i nordvästra Frankrike, ute i vild strejk. Men det fanns en stor skillnad. Istället för att stanna hemma från jobbet höll de bussarna igång men ”glömde” att ta upp avgifter. Andra arbetare inom kollektivtrafiken har gjort samma sak på andra ställen under de senaste åren. I Turin 1972, i Hannover 1973 och i den portugisiska staden Coimbra 1975 för att bara nämna tre dokumenterade exempel.

Detta fenomen är inte alls begränsad till transportområdet. 1977 i Frankrike gav strejkande arbetare på flera sjukhus hälsovård utan att ta betalt, bilmekaniker reparerade bilar på samma villkor och kassabiträden på en stormarknad i Toulouse lät folk passera kassorna utan att slå in.

Den här typen av aktioner har fått namnet ”sociala strejker” eftersom de inte skapar såna besvär eller svårigheter, för andra arbetare, som brukar bli resultatet av konventionella strejker inom den så kallade ”servicesektorn”. Som om det inte vore nog med det så får den sociala strejken ofta den motsatta effekten. Metoden hjälper till och med att skapa stöd för en kamp som annars skulle vara isolerad och ett sårbart offer för krokodiltårar och höjda pekfingrar i den kapitalistiska pressen. Som varje arbetare vet, så finns det ingenting, som lyser upp vardagen bättre än att få någonting utan att betala för det. Och när den arbetare som skulle ta upp betalningen istället låter dig passera med en vinkning eller ett litet leende, blir detta en extra krydda på ditt dagliga bröd.

Med alla dessa goda skäl, är det knappast förvånande att den sociala strejken har blivit en taktik som spridit sig under 70-talet i Europa (och detta inkluderar Östeuropa). Inte heller USA är immunt. När transportarbetarna i Cleveland blockerade infartsvägarna till staden med sina bilar under en vild strejk 1970, så släppte de igenom privatbilar och matlaster, medan de stoppade bilar som fraktade varor för industrins bruk eller andra mindre livsnödvändiga produkter.

Detta exempel belyser en annan riktning av den sociala strejken, tendensen att skära av varuflödet på ett selektivt sätt. I februari 1978 föreslog en grupp arbetare på EDF (det statliga elektricitetsbolaget) i S:t Nazaire, som blivit förbannande efter en fackföreningskontrollerad strejks nederlag, att man skulle strypa elkraften till skeppsvarven, stadens största industri, medan man fortsatte att leverera ström till arbetarnas bostadsområden.

Arbetarna i fråga nämnde det inte i den artikel de skrev till den franska revolutionära tidningen Front Libertaire, men en aktion av detta slag har faktiskt verkställts åtminstone en gång, och då på ett ställe som många skulle finna förvånande. Under den våg av strejker och kravaller som skakade Polen i december och januari 1970-1971, skar kraftarbetarna i Stettin av gas och elektricitetsleveranser till Partibyråkraternas fina sovstad, medan de upprätthöll leveranserna till arbetardistrikten.

I själva verket har de sociala strejkerna varit mest betydelsefulla i samband med stora uppror där hundratusentals proletärer konfronteras med statsledningen. Under händelserna i Stettin till exempel, tog arbetarna över hela staden under några dagar. De organiserade fri fördelning av mat och läkemedel liksom av gas och elektricitet. Och detta medan de kämpade mot polisen och armén med de vapen de lyckats erövra. På samma sätt höll transportarbetarna i Turin och Coimbra med gratisresor under stora men mindre våldsamma strejkrörelser.

Sådana här explosioner har varit ovanliga i de ”centrala” industriländerna under de senaste åren, eftersom kapitalismen i dessa länder likt Alice i underlandet, lyckats springa nästan så fort att de blivit stående på samma ställe. Men alla tecken tyder på att en ny våg av inflation och tillbakagång är på väg. Den har redan nått Frankrike och om 1982 års aktioner i Nantes, Toulouse och andra orter är vägvisare, kommer kampen att åter blomstra och denna gång på en högre nivå. Speciellt kan man föreställs sig att en organiserad vägran att betala de nya inflationshöjningarna på varor och tjänster, så kallad självreduktion, som var vanlig i Italien 1975-1976, kan komma tillbaka, denna gång tillsammans med den sociala strejken. Ett exempel på de fantastiska möjligheterna med detta är den aktion, som genomfördes av el-arbetarna i industridistrikten kring Turin och Milano 1975. Arbetarna vägrade helt enkelt att stänga av elektriciteten till hushåll som tillämpade självreduktion på sina elräkningar. Om sådant vinner spridning även i mindre konflikter så kommer handflator att svettas och munnar att klibba i styrelserum på företag över hela världen, och med goda skäl.

Ur kapitalisternas synpunkt är den sociala strejken skrämmande av två skäl. För det första så skapar den en naturlig sammanhållning mellan de strejkande och andra utsugna, både arbetande och arbetslösa, på en bred klassbasis. För det andra så kortsluter den sociala strejken kapitalflödet genom att den förebygger att någon tar ut bytesvärde av de strejkandes arbete, medan samtidigt det användbara ”konkreta” innehållet i arbetet bibehålles. Med andra ord; den saboterar affärsrutinerna samtidigt som den ger arbetarna en erfarenhet av subversiv sammanhållning.

I sociala strejker, speciellt under stora sådana som den hårda vintern i Polen, kan man skymta en kamp inte bara mellan två klasser, utan också mellan två olika livsstilar, två olika samhällen, lika fientliga mot varann som materia och antimateria. Det ena är det samhälle vi lever i till vardags, ett samhälle av alienerat arbete och atomiserad konsumtion, av påtvingad tråkighet och isolering. Ett samhälle som hålls igång genom en blandning av utmattning, förvirring och öppet våld. Det andra samhälle som vi blir varse i glimtar eller som skuggor under kortvariga brott i rutinen, är ett samhälle av arbete i fria sammanslutningar, fri fördelning efter behov, ett samhälle som existerar för att tillfredsställa sina enskilda medlemmar. Det kan inte blomstra utan att sprida sig över världen förstörande stater, nationella gränser och penningutbyte överallt där det drar fram. Om och när den sociala strejken börjar uppträda i stor skala blir den startpunkten för den sociala revolutionen.

/ Strike!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *