Det levda Stockholm i mitt hjärta

I.

En folkmassa som flyr, flyr alltid som isolerade individer. Vi chockas reagera individuellt. Syftet med terrorattacker är att skrämma oss till isolering, att känna att vi inte kan garanteras någon trygghet eller säkerhet längre. Skapande av terror är den svages vapen, de som inte militärt kan utmana stater, utan får skapa en inre osäkerhet istället. För att nå den effekten kräver terrorn en reaktion som ger attentatet resonans, förstorar skräcken, sprider på paniken, överdimensionerar hotet och paranoidt frammålar fienden gömd överallt.

Hotet mot oss kommer därför lika mycket från hur statsapparaten, media och partierna reagerar. Hur mycket de spelar terrordådet i händerna och spär på rädslan och paniken.

Vår naturliga reaktion är en annan, att vända oss till varandra och söka stöd oss varandra för att bryta rädsla och isolering. Vi går ut på gatorna, ger stöd, visar solidaritet. Solidaritet är vårt defaultläge. Vår socialitet och inbördes hjälp framträder tydligt i sådana lägen. Vi skulle till och med prata om en katastrofkommunism.

Vi vet ännu inte motiven och syftet bakom attacken på Drottninggatan den 7 april, om kopplingar till terrornätverk eller om – vilket det verkar som – bara genomfördes av en ensamvarg från Uzbekistan (Aleksej Sachnin ger en bra bakgrund till Uzbekistans jihadister här.). Men valet av plats för attacken säger något. Det var inte ett slag mot maktens palats, mot beslutsfattande organ eller ett militärt mål – det var riktat mot den plats i Stockholm där mest personer rör sig. Att slå mot centrala shoppinggatan mitt i stan är att ha civilbefolkningen som måltavla, för att injaga skräck i en befolkning och fruktan att den egna statsmakten inte längre kan garantera dem säkerhet och beskydd. Terror är alltid kommunikation.

Det är inte märkligt att de spontana reaktionerna på terrordådet i Stockholm i april blev att folk gick ut på gatorna, sökte sig till varandra och in till stan. Drottninggatan och Sergels torg fylldes med blommor. Att kärlek blev en sådan viktig paroll – ett annat ord för solidaritet – är inte svårt att förstå. Kärlek är isoleringens motsats, den är alltid relationell. Att 25 000 personer på några dagar samlades på Sergels torg gjorde det för att visa gemenskap. Det var en enighet som inte handlade om att symboliskt visa sig enade – utan att faktiskt mötas och känna värmen av att stå tillsammans, att vara nära varandra och känna kraften från varandra.

Kärlekens Vi manifesterades i en gemenskap som Stockholm. Men vad är Stockholm? En stad går att se på två sätt: antingen som ett geografiskt territorium med byggnader, infrastruktur, stadsdelar och befolkning. Det är en stad som ägs av någon, som administreras, står under kontroll, är en plats med handel och produktion, ett varumärke. Staden som kapital. Att manifestera som detta Stockholm skiljer sig inte från att manifestera en nationalism, en exkluderande tillhörighet under ett statsskick. Men Stockholm är också något annat. Det är en plats som är bebodd, av människor som lever, har relationer, som färdas och vistas, som umgås och möts. Det är denna bebodda stad, detta sociala liv som sociala rörelser och stadsorganisering alltid baseras på. Staden som de som bebor den snarare än staden som materiella struktur.

Båda städerna existerar samtidigt. Men båda drabbades inte av terrorn. Terrordådet slog inte mot kapitalets Stockholm, utan mot det bebodda Stockholm. Det som framträdde dagarna efter terrordådet var just den levda sociala staden. Alla som bor eller besöker Stockholm har en relation till de gatorna och platserna där lastbilen gjorde sin vansinnesfärd. Vi kan alla relatera till den, som en plats vi bebor. Många av oss kände någon som passerade de platserna situationerna innan eller efter, som undvek attacken med en hårsmån (eller rent av drabbades).

Det lyfts ofta hur olika vi reagerar på terrordåd världen över, över sörjbarheten hos de döda. Det stämmer. Sörjbarheten är hierarkisk och normativ. Men det går inte att reducera ett terrordåd till dödsoffren. Det handlar också om de levande, om våra levda platser, de vi bebor och rör oss i. Vi är alla måltavlan. Att attacken gjorde vår levda miljö osäker, skrämde oss bort från den, försökte slita sönder de relationer vi hade med varandra genom att röra oss. Oavsett att vi inte äger gaturummet är det ändå vårt. Oavsett att vi inte är kapitalets Stockholm, vi äger inte den här staden, så är ändå staden vår. Som vår levda plats, den plats våra relationer bebor och äger rum i. Vår reaktion som stockholmare blev att återta det rummet, att återta våra relationer. Därigenom misslyckades terrorn.

II.
Attentatet på Drottninggatan, precis som migrationskatastroferna på Medelhavet och asylvågen 2015, visade på en stor våg av solidaritet, hjälp och självorganisering (se Brand 1/2016). Det var rätt tydligt att civilsamhället rörde sig vänsterut. Kyrkor, moskéer, frivilligorganisationer, nya nätverk, folkrörelser, skolor, stadsdelsorganisationer, sociala center bar alla stödarbetet under flyktingmottagandet hösten 2017. Uppropet för amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som kom samlar nu 270 organisationer, drivs av lärare och personer som arbetar med ungdomar. ”Kärleksbombningarna” för platser som drabbats av rasistattacker och solidaritetsmanifestationer (Kärrtorp, Kämpa Malmö och så vidare) har blivit ett utbrett svar på högervåldet, för att direkt visa ett brett socialt stöd och isolera högervåldet. Stödinitiativen efter terrorattacken kom spontant och underifrån. Vi reagerar som socialt samhälle med solidaritet underifrån.

Men etablissemangsreaktionen är den motsatta. Varje händelse följs av en elitpanik, där politiker från båda blocken tävlar om att föreslå repressiva åtgärder, med inskränkta fri- och rättigheter, försvagad asylrätt, avsteg från FN:s barnkonvention, utspel om hetsjakt på papperslösa och fotbojor. Märkligt nog kallas dessa utspel för populism – men det är inte de folkliga manifestationerna som ställer dessa krav. Populismen är istället när Stefan Löfven står inför en Refugees Welcome-manifestation och förespråkar ett Europa utan gränser, de politiker som kräver att få delta i solidaritetsmanifestationer i Kärrtorp och Sergels torg – där deras solidariska utspel är populismen och humanistisk symbolpolitik, men som sedan aldrig överförs på deras praktiska politik. Den elitreaktion som följer är inte populism, inte ett svar på höjda röster underifrån – utan just en elitpanik från ovan, att komma först med krav på hårda tag.

Det finns därigenom en verklig horisontell klyvning. Civilsamhället rör sig vänsterut och organiserar sig kring solidaritet. Hela det partipolitiska spektrumet, lobbyisterna och proffstyckarna kring tidningarnas ledarsidor rör sig däremot högerut efter varje katastrof eller attack. Reaktionen underifrån är solidarisk, reaktionen ovanifrån är repressiv och inskränkande. Elitpaniken lever i en symbios med terrorn – varje angrepp på det öppna samhället besvaras med att stänga ner det öppna samhället, att skapa nya inskränkningar och begränsningar.

III.
Vilken roll spelar Sverigedemokraterna och den så kallade högerpopulismen i det här? Det finns en inarbetad bild att de driver på högersvängningen, att det partipolitiska landskapets panik är just över deras växande väljarstöd, att blockpolitiken håller på att ritas om. Att Sverigedemokraterna tagit politiken som gisslan. Men det är att svära de politiska partierna fria från utvecklingen. Varje reaktionärt utspel skapar det folk det påstår sig populistiskt vilja tillfredsställa. Ju mer Sverigedemokraternas politik trianguleras (och därigenom normaliseras), desto mer växer deras väljarstöd.

Låt oss bara slå fast något basalt: Det går inte att leva som sverigedemokrat, i bemärkelsen att bebo samhället. Sverigedemokraterna är inte närvarande i civilsamhället, de har inga folkrörelser, finns inte på gatorna, genomför inga (eller obetydliga) manifestationer, är ingen organisatorisk kraft eller dubbelmakt (med några få undantag, som mobiliseringen av villaägare i motståndet mot modulhus för asylbeviljade). Efter varje katastrof eller attack är en sverigedemokratisk reaktion frånvarande och deras röst hörs inte – förrän elitpaniken drar igång. Varje försök av Sverigedemokraterna eller deras nätsvans att bli en folkrörelse misslyckas alltid, går under i intriger. Facebookgrupperna samlar 10 000-talspersoner inför en manifestation för att sedan bli 100 på gatan. Det är en vrede knuten i fickan, som aldrig blir kollektiv, samlad och organiserad. Den kan bara enas genom en yttre ”tom signifikant”, en symbol, parti eller karismatisk person. Det är individernas populism, alltid representerad genom ledaren.

Sverigedemokraterna mobiliserar på ressentiment. Det är ressentiment från en enorm mängd personer, men som isolerade individer. Det är mobbens reaktion, aldrig kollektivets. Hopbuntade individer utvecklar aldrig en gemenskap, bara en ”negativa solidaritet”. Ressentimenten lever i ett tätt samspel med elitpaniken ovanifrån. Det slående är hur ofta elitpaniken kommer före, stakar ut vägen, ger legitimitet och allvarlig markering (”systemkollapsen är här”) som ressentimentsmobiliseringen sedan svarar på. Det är därför talande över hur extremhögern rasar över kärleksmanifestationer och solidaritetsyttringar – till och med mer än över terrorn. Frågan är, går det ens att kalla en reaktion som är del av elitpaniken och vänd mot samhällssolidariteten för populism? (Se GM Tamas fantastiska artikel om populismen verkligen är populism här).

Det politiska etablissemanget ger läpparnas bekännelse och säger sig stödja solidaritetsrörelserna (”öppna hjärtat, öppna samhället, ett öppet Europa utan gränser”), men genomför i sin praktik motsatsen. Sverigedemokraterna med svans säger sig fördöma politikerna, men ger i praktiken elitpaniken sitt stöd och skördar dess frukter. Den nya reaktionära politiska eliten (”ressentimentets populism”) ställd mot folken, det solidariska öppna och bebodda samhället underifrån.

/ Mathias Wåg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *