När fack står mot fack förlorar vi alla

Sedan närmare ett år pågår en konflikt i hamnen i Göteborg mellan Maerskägda APM Terminals, som tog över hamnen när den privatiserades 2011, och Hamnarbetarförbundet. Det är i sig inget märkligt eftersom APMT vägrar förhandla med Hamnarbetarförbundet och dessutom inte sköter sig vad gäller semestrar, föräldraledigheter och kompledigheter. Det som kan framstå som märkligt är att Transportarbetarförbundet, som också organiserar hamnarbetare, ställt sig på AMPTs sida i konflikten i ett viktigt avseende. Det kan vara värt att resonera lite kring varför de gjort det och vilka konsekvenserna kan bli för alla hamnarbetare, eller faktiskt för alla arbetare, när de gör det.

I Sverige finns alltså två fackförbund som organiserar hamnarbetare, dels finns LO-förbundet Transport som organiserar 1 540 yrkesverksamma hamnarbetare och dels finns det fristående Hamnarbetarförbundet som har 1 330 medlemmar. Även SAC har tidigare organiserat hamnarbetare, men det antalet torde vara försvinnande litet idag.

Anledningen till att det finns två fackförbund på området, ett industrifack och ett renodlat yrkesfack har historiska orsaker. LO har, precis som SAC, ansett att det varit viktigt att organisera alla arbetare i en bransch i samma fack för att uppnå styrka, med några få undantag (till exempel Målareförbundet som inte är en del av Byggnads). Detta kallas för industriförbundsprincipen och den genomfördes genom sammanslagningar av tidigare yrkesförbund inom LO med början i en utredning från 1912.

Hamnarbetarförbundet bildades när flera avdelningar uteslöts ur Transport 1972, bakgrunden till att detta hände är intressant och bidrar i allra högsta grad till förståelsen av hur relationen mellan Hamnarbetarförbundet och Transport ser ut. Från 1950-talet och framåt centraliserades flera LO-förbund, särskilt Transport var hårdföra i sin centralisering, genom att mycket av det lokala inflytandet togs bort i samband med att antalet avdelningar minskade till en fjärdedel inom Transport. När de sista småavdelningarna som främst organiserade hamnarbetare längs Norrlandskusten vägrade inlemma sig i den nya centraliserade ordningen uteslöts de och bildade ett eget fristående förbund. Många medlemmar på andra orter anslöt sig snart till det nya förbundet som bildats, bland annat en stor del av medlemmarna i stuverieavdelningen i Göteborg (läs mer om detta i Ragnar Järhults bok ”Nu eller aldrig”).

Det går redan här att skymta flera anledningar till att Transport inte gillar Hamnarbetarförbundet och varför den känslan är besvarad från hamnarbetarsidan. För det första går hamnarbetarnas yrkesorganisering emot en gammal LO-princip om att ha industriförbund och inte yrkesförbund. Vidare ligger förstås gammal animositet kvar sedan uteslutningarna och bildandet av det egna förbundet 1972 skaver nog fortfarande hos Transport. Men det är inte allt, Hamnarbetarförbundet har kvar en genuin demokratisk kultur och är i mycket högre grad medlemsdrivet än vad Transport är. Den radikalitet som i mångt och mycket gått förlorad i LO-förbunden lever kvar i Hamnarbetarförbundet. Hamnarbetarna har historiskt uppvisat intresse för politiska strejker och har till exempel blockerat israeliska varor i hamnarna i solidaritet med Ship to Gaza. Detta är något som inte går i hop med den socialdemokratiska samförståndslinjen som präglar LO. Kort sagt, hamnarbetarna är klassmedvetna och bråkiga.

Detta om bakgrunden. Nu till sakfrågan, givetvis ska inte APMT strula med att godkänna semestrar och andra ledigheter, den frågan behöver inte diskuteras ytterligare. En fråga som ligger bakom alla de andra, och som är viktig att diskutera vidare, är frågan om Hamnarbetarförbundet ska tillåtas företräda sina medlemmar och om de ska ha rätt att, om de så önskar, teckna kollektivavtal med APMT och Sveriges Hamnar. Det är också i denna fråga som relationen mellan Transport och Hamnarbetarförbundet spelat en roll. APMT, Sveriges Hamnar och Svenskt näringsliv har nämligen uttryckt missnöje med att behöva handskas med flera fackförbund på en och samma arbetsplats (detta trots att Sveriges Hamnar redan har olika kollektivavtal med både Unionen och Transport för tjänstemän respektive arbetare). När man har tecknat ett kollektivavtal borde det leda till arbetsfred menar man, oberoende av hur den fackliga organiseringen faktiskt ser ut på arbetsplatserna. Hur kan ett fackförbund få strejka om ett annat har tecknat kollektivavtal? Det är här som Transport oförståndigt nog gett APMT stöd.

Låt oss gå igenom konsekvenserna detta förslag skulle ge. För att något sådant skulle fungera krävs det förstås att bara ett fackförbund tillåts verka på varje arbetsplats (ett fackförbund utan rätt att företräda sina medlemmar och utan strejkrätt är inget fackförbund) och det skulle också krävas att alla arbetare tvingas vara medlem i detta enda fackförbund (för att de ska vara bundna av fredsplikten i avtalet). Utan att dra några andra paralleller i övrigt så är detta precis den modell som Mussolini införde i Italien 1926. Vi kan åtminstone konstatera att konsekvenserna den gången inte blev lyckosamma för Italiens arbetarrörelse.

Det är dock lätt att förstå vinsten för företagen med en sådan modell, företagen skulle fortsatt vara fria att välja om de vill ingå kollektivavtal eller inte, men i samma stund de väljer att teckna ett avtal med något förbund tvingas alla andra fackliga sammanslutningar ned under samma avtal och skulle fråntas alla möjligheter att påverka, vilket återspeglar precis de åtgärder som APMT lagstridigt redan genomfört i containerhamnen i Göteborg. Paragraf 13 i MBL beskriver rätten för ett fackförbund utan kollektivavtal att förhandla om frågor som direkt berör den organisationens medlemmar. Om förslaget genomförs skulle det betyda att ett företag kan teckna avtal med en liten lokal organisation med till exempel någon enstaka procent av arbetarna som medlemmar och därigenom utesluta majoriteten av arbetarna från inflytande (Transport organiserar idag cirka 15% av hamnarbetarna i Göteborgs hamn, medan 85% är anslutna till Hamnarbetarförbundet trots att de är ungefär lika stora nationellt avseende hamnarbetare). Att sedan erbjuda ett annat fackförbund hängavtal (en ren kopia på samma avtal) är inte att erbjuda ökat inflytande till arbetarna, eftersom samma avtal redan gäller alla arbetstagare på arbetsplatsen ändå. Det är bara att frånta dem strejkrätten som de behållit genom att inte själva teckna ett eget kollektivavtal.

Hamnarbetarförbundet beskylls ofta för att inte vilja ha eget kollektivavtal. Det sägs att de bara vill strejka och att ett kollektivavtal skulle hindra dem att göra det. Det är visserligen en legitim hållning från ett fackförbund att göra så, men i Hamnarbetarfallet stämmer det inte. Redan 1974 strejkade Hamnarbetarförbundet för sin rätt att teckna kollektivavtal (något som de inte lyckades uppnå) och Hamnarbetarförbundet har också begärt att få inflytande i kollektivavtalet genom att det skall bli en trepartsuppgörelse mellan Sveriges Hamnar, Transport och Hamnarbetarförbundet. Det skulle leda till att Hamnarbetarförbundet skulle få skriva på för fredsplikt på samma sätt som Transport, men detta har Transport avisat. Detta gör att Sveriges Hamnar kan göra detta till en inomfacklig fråga där ett fackförbund tillåts blockera ett annat. Om Sveriges Hamnar verkligen var intresserade av att komma överens med Hamnarbetarförbundet finns det dock inget som hindrar dem att teckna ett tredje kollektivavtal, vid sidan av de två de redan tecknat med Unionen och Transport.

Det är också den här frågan, rätten för arbetare att gå med i vilken fackförening som helst och rätten för den fackföreningen att företräda sina egna medlemmar, som gör denna konflikt så otroligt viktig för alla. Förlorar vi denna rätt förlorar vi varje möjlighet att komma fram med förbättringar för arbetare på någon laglig väg.

Det är därför svårt att förstå att Transport ställer sig på APMTs och Sveriges Hamnars sida i denna konflikt, alldeles oaktat den historiska bakgrunden. Hamnarbetarförbundet slåss här för den fria föreningsrätten och de fackliga fri- och rättigheterna som även Transport är beroende av. Om arbetsköparorganisationens krav omsattes till svensk lag, skulle det ju inte dröja mer än en halvtimme innan alla fackförbunds inflytande brutits totalt på alla arbetsplatser och gula fackförbund (fackföreningar som styrs av företagen snarare än arbetarna) skulle ploppa upp som svampar ur jorden redo att bjuda under varandra i rena skämt till kollektivavtal. Genom att hänga fast vid sitt gamla groll mot Hamnarbetarförbundet undergräver Transport sina egna och alla andra fackförbunds möjligheter till inflytande på någon arbetsplats.

Idag blåser fascistiska vindar i alla delar av samhället, rasistiska strömningar i flyktingfrågan dominerar den offentliga debatten och Sverige har liksom många andra länder stängt sina gränser i syfte att tillmötesgå opinionen som trummats upp från partier på den yttersta högerkanten (i de fall dessa partier inte redan tagit makten själva, som på många håll i Europa och i USA). Aborträtten till och med i Sverige är under attack, med rättsfall som drivs av internationella högerkristna organisationer. Nu ser vi också en fascistisk och korporativistisk strömning när det kommer till arbetsrätten i Sverige. Här är det otroligt viktigt att alla som lönearbetar i Sverige oavsett om de är fackligt ansluta till LO, SAC, TCO, SACO, något fristående fackförbund, eller om de inte är fackanslutna alls går samman i solidaritet med Hamnarbetarförbundet. Flera LO-fack och LS av SAC har redan uttalat sitt stöd och det är otroligt viktigt att fler följer efter.

Den fackliga organiseringen på arbetsplatserna är den sista verkligt demokratiska institutionen som finns kvar, där människor på golvet verkligen har inflytande. Visst kan många av de stora fackliga kolosserna verka som om de går samma öde till mötes som de politiska partierna, styrda av en elit som lever gott på medlemmarnas pengar, men faktum är att det fortfarande lokalt går att göra stor skillnad även inom det mest korrupta och borgerliga fackförbund. Vi behöver absolut en rörelse som radikaliserar facken så att den fulla potentialen som finns i arbetsplatskampen kan realiseras, men att slå undan benen för alla fackförbund på det sätt som Transport så olyckligt ställt sig bakom är inte vägen framåt för någon som är intresserad av fackligt arbete.

/Micke Nordin