Nedbrända hem och brutna löften: the Jungle är vräkt

Förra veckan såg vi den brutala förstörelsen av the Jungle i Calais, Europas största oreglerade migrantläger och hem för runt 10.000 personer. Personer som i åratal tillsammans byggt upp gemenskaper, kollektiv solidaritet och en autonom ekonomi på platsen. Vräkningen av lägret ställer en hel del frågor om Europas asylpolitik. I namn av en ”humanitär insats” får människor som flytt krig och förföljelser ännu en gång se sina hem och sina sammanhang jämnade med marken. I onsdags förra veckan förklarade franska myndigheter vräkningen klar och lägret tomt. Trots detta ser vi hur hundratals människor, däribland många minderåriga utan vuxet sällskap, lämnats ensamma kvar, sovande utomhus och i ständig risk för att bli arresterade.

Olikt de flesta andra flyktingläger i Europa, där mat, lokaler och nödvändigheter till större del kontrolleras och tillgodoses av myndigheter fungerade the Jungle autonomt. Det påminde mer om en kåkstad än ett läger. De leriga gatorna kantades av restauranger, affärer, frisersalonger och delade utrymmen, ställen som förutom att vara små företagsverksamheter också var platser för kollektiv solidaritet. Där människor kunde samlas, dela information och bygga sina egna små samhällen, gemenskaper och nätverk av stöd. Utan dem skulle erfarenheten av att befinna sig på flykt varit långt mer isolerande och förvirrande.

Dagen innan vräkning

Den 23:e oktober, dagen innan vräkningen påbörjades, spred sig en oro bland lägrets invånare. Många hade bestämt sig för att lämna lägret på sina egna villkor. Hellre på egen hand, än att ge upp den autonomi och frihet de gagnat under sin tid i Calais, i utbyte mot en plats på en buss som skulle ta dem till ett förvar eller något av statens “Healthcare and Advice Clinics” (CAOs) troligen lokaliserade i en annan del av landet. För att slippa tvånget åkte de till Paris, Marseille eller var helst det fanns vänner eller hopp om tillfälligt boende.

I en av de få restauranger som fortfarande hade öppet försökte folk hålla modet uppe genom att tillbringa sin sista dag i lägret tillsammans med de vänner de kommit att lära känna under sina år i the Jungle. Med lättsamma kommentarer försökte någon dölja sin farhåga inför de kommande dygnen: ”Vi är inte rädda för polisen! Vi är afghaner, polisen borde va rädda för oss!”

Ett ungt par som precis nåtts av nyheten att lägret skulle vräkas försökte nu frenetiskt fundera ut hur de skulle undvika att hamna ifrån varandra, arresteras eller fastna i det franska asylsystemet. Ett system som redan faller sönder på grund av sin oförmåga att bistå med hjälp, säkerhet och trygghet för de sårbara. Endast 18 och 20 år gamla hade de flytt från Eritrea, undan diktaturen och militär värnplikt på obestämd tid. ”Jag vill bara hitta en plats som är säker för mig och min fru. Vi vill bygga ett liv ihop och vi kan inte bo såhär längre; köa för mat och beroende av att staten ska förse oss med små gåvor”, utbrast den unga mannen. En brittisk  volontär försökte ge dem lite tröst och förklarade att som eritreaner var risken att de skulle bli deporterade i alla fall inte lika stor som för till exempel en afghan, eftersom Europa erkänt Eritrea som en osäker stat, till skillnad från Afghanistan.

En medelålders afghansk man som överhört konversationen bröt in: ”Vem säger att Afghanistan är säkert?! Fråga era regeringar hur Afghanistan kan vara säkert, medan drönare och bomber faller från himlen! Vem skickade dit dem egentligen?! Medan era soldater patrullerar våra byar, vem skickade dem?! Vem är skyldig för Al-Qaeda och talibanerna?! Berätta det för mig!”

En signifikant del av invånarna i the Jungle utgörs av afghaner. Efter överenskommelsen EU och Afghanistan emellan, där Afghanistan under hot om indragna biståndspengar gått med på att ta emot 80.000 utvisningar från Europa, har afghaner väldigt liten chans att få asyl i Europa. Det är en smärtsam motsägelse – som så många känt i the Jungle och som den här mannen på många sätt satte fingret på –  att de nationer som är ansvariga för mycket av våldet i migranternas hemländer, nu nekar dem när de söker skydd. Många i Calais har redan fått sina asylärenden avslagna i olika europeiska länder och väntar nu bara på att bli deporterade. Deras långa resa på flykt kommer sluta där den startade.

Huvudgatan i lägret, förut en livligt plats fylld av aktivitet, är nu ödelagt; affärerna, restaurangerna och frisörsalongerna står som tomma skal med krossade, gapande rutor längs den leriga gatan. Polisens avspärrning är på plats. En man som cyklar förbi med plastpåsar stoppas och förhörs av polisen. ”Det är bara kläder! Ingenting annat”, försäkrar han medan polisen i full kravallmundering tömmer påsarna på innehåll för att endast, precis som mannen sa, finna kläder.

Desinformation och förvirring  

Enligt franska myndigheter skulle nu 7,500 sängar finnas till förfogande. En enkel registreringsprocedur och bussen tar en till något av de tre CAOs eller förvar där det finns plats. Tre olika köer markerade med bilder upprättas; en för singelmän, en för familjer och en för minderåriga.

Informationen tillgängligjordes alldeles för sent för att bli översatt och spridd till alla de språk och invånare som befann sig i lägret. Detta skapade på måndagen, då vräkningen inleddes, ett överväldigande kaos bland lägrets invånare. Desorientering och desinformation spred sig. Skral information filtrerad genom olika organisationer och analyserad av många (volontärer såsom migranter) i ett försök att förstå vad det är som händer, kom att prägla de följande dagarna.

Som Clouchard skrev i sin artikel, ”desinformation är för demokratin vad propaganda är för totalitära stater”. I det här fallet kändes bristen på information inte enbart som en organisatorisk miss utan mer som ett överlagt försök att missleda människor och ge dem fel info. I den förvirring som uppstod var det svårt för människor att ta överlagda, informerade och självständiga beslut för deras framtid. Istället föstes de in på bussar med okänd destination.

Volontärer försökte vid ett tillfälle sprida kartor i syfte att ge migranterna chansen att kunna bestämma mellan de tre olika destinationer som stod utsatta. Då möttes volontärerna av tjänstemän som skrek: ”Det där är inte tillåtet! De kan inte välja vart de ska åka, ge dem inte kartor!”

Registrering

På grund av den tunga media‐ och polisnärvaron var stämningen undertryckt även bland journalister. Tillgången till området var gravt begränsad till ackrediterad media (ca 500 personer) samt en handfull volontärorganisationer.

I det kalla, grå morgonljuset packade människor ihop sina hem och tillhörigheter varpå de rörde sig mot polisens köer för registrering. I den långa kön för ensamkommande minderåriga väntade barn och unga på att få sina öden bestämda. En kvinna stirrade på deras ansikte noga i upp mot 30 sekunder för att bestämma om de var under 18 eller inte. Inuti the Jungle, bortanför det värsta kaoset, kunde en fortfarande finna luckor av normalitet där de som vägrat följa med bussarna uppehöll sig själva med dagliga sysslor såsom att laga lunch till sina barn eller spela gitarr.

Den officiella rivningen av lägret gick till ungefär såhär: polisen spärrade av en liten sektion av lägret där de bjöd in journalister att betrakta när de försiktigt plockade ner hemmen. Den riktiga rivningen började nästföljande dag och då var all tillgång till den översiktsplats där en förut kunnat se större delar av lägret, strypt för journalister. Från den hade de kunnat betrakta hur bulldozrar och kranar förstörde hus samtidigt som en oöverskådlig mängd antal bränder bröt ut över hela lägret.

Ett av de mest anmärkningsvärda husen som nu stod i lågor var en vackert konstruerad tvåvåningsbyggnad, komplett med terrass och allt. De boende hade valt att i protest själva tända eld på huset; de ville inte att deras hem och deras minnen skulle förstöras av polisen, utan gjorde det hellre själva. Medan röken spred sig över himlen skrattade de och mindes högt sina år i the Jungle. I deras gemenskap var det bara tre av tjugo personer kvar, resten hade redan gett sig av till Paris eller till lägenheter inne i Calais. Inte en enda planerade att ta någon av statens bussar.

Mitt i allt detta inhumana kaos fanns det ögonblick då människor på ett eller annat sätt lyckades ta kontroll över situationen och uttrycka sitt missnöje över hur de blev behandlade. I mötet extrem polisiär repression och med knappt några individuella rättigheter, blev dessa handlingar oerhört kraftfulla.

Vissa traskade upp och ner med flaggor från sina hemländer längs med raderna av polismän som stod uttryckslösa i sina kravalluniformer. Kvinnorna i lägret, vars närvaro knappast betvivlas (kvinnorna hade demonstrerat nästan varje dag sedan vräkningen inleddes), organiserade sig och protesterade mot hur de blivit behandlade. ”Trygghet och värdighet för alla kvinnor! Minderåriga och gamla, vi är alla samma! I Paris sover vi på gatan!”, ropade de.

Branden

Runt klockan tre på onsdagsmorgonen sattes det som återstod av hem och ägodelar i brand. Snabbt spred den sig över hela lägret och jämnade det med marken. Det som förut varit en levande huvudgata såg nu mer ut som en spökstad.

Senare den dagen utbröt ett kaos vid registreringen då det var sagt att de sista bussarna skulle gå samma eftermiddag. Kön för minderåriga stängdes tidigt och över hundratals barn och unga lämnades med information om att återkomma nästa dag. Samtidigt rullade bulldozrar och kranar in i lägret och fortsatte ödeläggningen.

”Det är precis som den scen vi flytt från, det är som att se sitt hem brännas av rebellerna”, flämtade en ung man från Sudan medan han betraktade förödelsen.

Efter att de sista bussarna avgått deklarerade franska myndigheter och media att den ”humanitära” vräkningen nu var klar, att den varit lyckad och att lägret nu var rensat på människor. Ingenting nämndes om alla de hundratals som lämnats kvar. Barn som nekats av myndigheter för tredje dagen i rad blev nu förvisade tillbaka till en ”djungel” som nu mer liknade en apokalyptisk scen av brinnande byggnader, giftig rök och exploderande gasbehållare. Men de hade ingen annanstans att ta vägen, och ingen information om vilka möjligheter som fanns, om det fanns några.

Uppenbara motsägelser mellan det händelseförlopp som gjorts känt via media och den verklighet som går att skåda på platsen visar på stora skiljelinjer i Europas flyktingpolitik. Med ensamma barn sovandes ute på gatan finns det väl knappast någon som skulle kalla vräkningen av the Jungle framgångsrik? Det här är snarast ett komplett misslyckande, orsakat av de myndigheter som är ansvariga för deras skydd. Om vräkningen var planerad med lägrets invånares bästa i tanke så skulle det ha gått till på ett helt annat sätt.

Migrantläger har funnits i Calais sen tidigt 1990‐tal och efter varje vräkning har människor återvänt för att bygga upp sina hem igen. De invånare som bott i the Jungle under längre tid tror inte det finns mycket myndigheterna kan göra för att stoppa människor från att försöka ta sig till Storbritannien. De är tvärsäkra på att det inom kort kommer etableras mindre läger här igen. Men utan de resurser och system av ömsesidig hjälp och samarbete som människor byggt upp i the Jungle kommer deras överlevnad va än mer osäker.

/Brush and bow

Ursprungligen publicerad i Roar magazine.

Översättning: Sarah Liz

Foto: Aron Heinemann