Kraftsamling för rätten att bo

Den 8 och 9 oktober hölls det fjärde årliga Bostadsvrålet, denna gång i Uppsala (tidigare år har det varit i Stockholm, Göteborg och Malmö). Bostadsvrålet är på samma gång konferens, mötesplats, plattform och på något sätt också en festival. Det organiseras av och för hyresgäster – genom organisationer involverade i kampen om rätten till bostad.
 
I vanliga fall sker diskussioner som berör den svenska bostadspolitiken över hyresgästers huvuden där politiker, tjänstemän, etablerade civilsamhällesorganisationer och forskare vanligtvis deltar. På Bostadsvrålet har detta maktförhållande vänts. Årets bostadsvrål handlade om ”Myter, makt och motstånd”. Väletablerade bostadspolitiska myter synades. Erfarenhet och kunskap utbyttes, mobiliseringtaktiker och potentiella motståndsformer diskuterades. Programmet var intensivt och ibland väldigt känsloladdat. Hyresgästers egna berättelser prioriterades. Det som kallas renovräkningar – eller renoveringar som på grund av kraftiga hyreshöjningar leder till vräkning av hyresgäster – stod i fokus. Renovräkningen har blivit som en epidemi. Behovet att hitta fungerande, gemensamma motståndsstrategier har blivit akut.
 
Den autonoma polska hyresgästföreningen, eller: Kommittén för Hyresgästers Försvar, aktiva i snart tio år, hade bjudits in från Warszawa. Deras organisation bygger på att vräkningshotade hyresgäster förbinder sig till solidaritetshandlingar för att skydda varandra. Tillsammans blockerar de varandras trapphus när en vräkning är på väg att ske. Vi som var inbjudna från Stockholm pratade om den metod som fungerat mest effektivt här de senaste få åren: för att lyckas mobilisera och möjligtvis vända på den just nu ödesdigra utrensningen av låginkomsttagare från Stockholms ytterförorter har vi ockuperat strategiska byggnader i förortscentrumen, vilket har riktat nödvändig uppmärksamhet på problemet och samtidigt försett oss med desperat behövda möteslokaler, lokala epicenter för ett nytänt motstånd.
 
En viktig lärdom som framkom i de programpunkter vi tog del av är att svenska Hyresgästföreningen (HGF) inte är något vidare stöd att räkna med i kampen om rätten att bo kvar vid renovering, eller i kampen mot privatisering och utförsäljning av allmännyttan. HGF må ha en internationellt sett unik roll i förhandlingen av de svenska hyrorna. Medlemsbasen är ofantlig och bred. Men det är inte en organisation beredd att utmana lagstiftningen. Om något har deras roll, enligt många vittnesmål varit att tvärtom dämpa hyresgästers ansträngningar att stoppa fastighetsägares vinsthets.
 
Många vittnade om en chockerande brist på hjälp från HGF och myndigheter vid ombyggnation eller bostadslöshet. Det diskuterades flitigt huruvida den tilltro vi i Sverige hyser gentemot staten och dess institutioner snarare bör revideras och uppdateras, sett till de erfarenheter som presenterats under vrålet. Vi håller med om att en viss distans och misstänksamhet till hur bostadsmarknaden fungerar och vilka (kapital)intressen som ligger bakom processer så som renovräkning och gentrifiering (bortträngning) är nödvändiga.
 
Vi fick höra hjärtskärande historier om desorientering, stress, psykisk nedbrytning, ökande fattigdom, desperation, självmord – i mötet med fastighetsbolagens och bostadspolitikens gemensamma framfart. Familjer som av olika skäl inte hunnit etablera sig på bostadsmarknaden, deras utsatthet och sårbarhet, diskuteras sällan när fastighetsägare avhandlar ”social bostadspolitik”. Inte heller har frågan om att olika typer av korttidskontrakt satts i system på både den allmännyttiga såsom privatägda bostadsmarknaden fått tillräckligt mycket fokus i den offentliga debatten. Korttidskontrakten inskränker rejält på de rättigheter hyresgäster har och skapar instabilitet och ovisshet i boendesituationen som i sin tur leder till ohälsa och ibland alltför tidig död.
 
En inspirerande historia från en boende i Tensta som ockuperat sin lägenhet i ett och halvt år visar på behovet av ett oerhört civilkurage, som också innefattat stöd från omgivningen. Det visar sig att man faktiskt sitter säkrare när man bråkar. Men vi ser också att isolerade segrar med tiden leder till svårigheter: som boende blir man snart utsatt för att en ny, mer köpstark omgivning som likväl tvingar upp priser. De rikare grannarna får motsatta intressen. Vi behöver bråka tillsammans på ett tidigare stadium. Grannskapet måste återfinnas innan en enda hyresgäst tvingats flytta. Stöd från ort till ort (till ort) ska hjälpa oss förstärka kampen. Vi är inte ensamma, vi är många drabbade och fler och fler snackar ihop sig nu. Vi ska stå emot.

/ Steven Cuzner, Sarah Kim, Björn Krogvig & Dominika Polanska