Hur trollar man troll?

Det är svårt att komma från känslan att den antirasistiska vänstern är som ett självspelande piano. Lägg bara i en krona och se den spela precis den melodi du beställt. Ryggmärgsreflexen tar alltid överhand, protesten sker spontant och snabbt.

Den fascistiska tidningen Nya tider har just stoppats att ha en monter på Bokmässan i Göteborg – i år med yttrandefriheten som tema. Gott så. En seger i det lilla mot normaliseringen av högerextremismen. Eller?

Eller har vi just spelat med i deras spel, gett dem precis det de ville, varit den motståndare de behöver?

För det är så, att den första reaktionen vi får kanske inte alltid är den strategiska. Speciellt inte när vi har att göra med en trollhöger som specialiserat sig på metapolitisk kulturkamp. Då måste vi hålla huvudet kallt, och tänka igenom en gång till: reagerar vi just nu som de vill vi ska reagera? Har de redan räknat in vår reaktion, gjort den till en del av sin trollning? Spelar vi dem i händerna?

Ok. Det kommer fascister. Vi måste göra något. Ta ett djupt andetag.

Nu, tänk: Vad är deras syfte? Vad vill de uppnå?

Vad var Nya tiders syfte med att vilja besöka bokmässan? Var det att få missionera bland kulturvänstern? Att normaliseras i kulturkretsar? Nå ut i mediesverige? Knappast. De bitarna intresserar dem inte. De strävar inte att indefinieras i en kulturell offentlighet. De vill normaliseras hos Sverigedemokraternas sympatisörer.

Sverigedemokraterna har just nu ett dilemma. Ska de släppas in och bli stödparti till Alliansen (vilket högerväljarna och gräsrotshögern vill) måste de dra en gräns mot den spretiga alternativmedia som burit fram dem till den plats det är idag. Samtidigt vill inte deras egna gräsrötter göra den gränsdragningen. De vill öppna dörren helt till all form av ytterhöger. Devisen är ”Inga fiender till höger”, gör aldrig avgränsningar högerut. En slags brun enhetsfront underifrån – mot SD:s försök att göra en mittenorienterad folkfront. Där står striden i nationalisthögern idag.

Nya tider kommer ur etnonationalistiska partiet Nationaldemokraterna. Deras redaktion har ett långgående brunt kontaktnät. Redaktionsmedlemmarna (då i Nationell idag) knöt till sig nazinätverket Fria nationalister och byggde med sitt presstöd upp nätverket Förbundet Nationell ungdom som en stödstruktur till tidningen. Det var dessa gatunazister som fungerade som prenumerantvärvare och utdelare. I gengäld finansierade redaktionen deras utrustning. Nyfascistiska skribenter från Motpol och medlemmar från Svenska motståndsrörelsen har varit krönikörer på Nya tiders sidor. Tidningen har flirtat med konspiracistmiljön och byggde upp sina nättevesatsningar med hjälp av medlemmar från Partiet De Fria. I Nya tider har hela radikalhögern utanför SD en plattform. De kämpar hårt för att få komma in i Sverigedemokraternas sympatiskara. Varje Folkets demonstration täcker de noga, med egna talare och tidningsutdelningar.

Det är här de vill normaliseras. Bland SD-väljarna, inte bland kultursverige. Som Nationaldemokraterna gjorde de årligen aktioner mot Biblioteksmässan, av en enkel anledning – hela Sveriges medieelit är samlad där och det ger maximal uppmärksamhet att synas i anslutningen till mässan. Den reaktion det skapar bland mediefolk är precis den PR de behöver för att utmåla sig som underdog mot mainstreammedia, de som upprör ”medieeliten”. Världens enklaste provokation, som alltid ger utdelning. Att deras aktion lyckades är lätt att se i sociala medier: de som upprört försvarar Nya tider är just den ”sverigevänliga” rörelsen där Nya tider vill normaliseras och släppas in i.

Det här har blivit brunmedias modus operandi. Och antirasister faller i fällan gång på gång.

När den antifeministiska bloggaren Roosh V utannonserade torgmöten världen över den 6 februari – i Stockholm på Medborgarplatsen – så var inte syftet att hålla mötena. Syftet var att beställa en motreaktion, som skulle ge uppmärksamhet åt bloggportalen Return of the Kings och enkelt iscensätta deras världsbild. Likaså när Avpixlat utannonserade att den homosexuella nyfascisten Milo Yiannopoulos skulle utklädd till korsriddare på en häst rida i täten för deras ”Järva Pride”. Både Roosh och Milo ställde in sina möten, på grund av ”hotbilden”. På senaste Folkets demonstration valde arrangörerna att låta sina talare gå in i den antirasistiska demonstrationen, med kamerateam, istället för att bara stå och tala bakom sin avspärrning.

Motreaktionen har blivit en bärande del av aktionen. Så jobbar troll. Räkna med det.

Problemet är att vi fokuserar på händelsen, mobiliserar emot. Kan vi stoppa dem? Kan vi protestera mot dem? Men tänker inte sedan på vad som sker därefter. Trollhögern tänker tvärtom. Händelsen är bara början, en iscensättning inför en publik. Det politiska är det som sker efteråt, hur händelsen kan vinklas, spinnas, kablas ut, metapolitiskt spridas.

De planerar alltid utifrån ett win-win-scenario. Får de hållas kan de måla upp det som lyckat. Blir de stoppade kan de ta den reaktionen och stärka sin världsbild. Använda i all sin propaganda. En inställd spelning är också en spelning, som Ulf Lundell uttryckte det.

Så ska vi inte göra någonting? Ska vi skita i normaliseringen det innebär att de får visa sig?

Nej, givetvis inte. Vi måste göra något. men vi måste göra något som inte stärker dem, där vi inte spelar den roll de tilldelat oss. Vi måste vara smartare, tänka ett steg längre, inte agera i affekt. Vi måste lyfta fram kommunikationsgerillans gamla devis: ”Gör inte det fienden vill, utan hitta det de fruktar mest av allt – multiplicera det sedan”. Hur trollar vi trollningarna – och vägrar spela den roll de gett oss redan innan.

Vi måste kort sagt sluta vara reaktiva.

/ Mathias Wåg