När gatan tog mediemakt

Le temps des cerises (Körsbärens tid) var en sång som sjöngs av kommunarder, våren för 145 år sedan. När en nu söker digitalt på denna titel dyker varor och restauranger upp som första träffar. En varm dag i maj 2016 åker vi ut till Litografiska museet i Huddinge för att se tryckta blad från Pariskommunen. Vi möter våren här, då alla träd blommar samtidigt. Luften är fylld av syrén. Det väcker. Det är samma tid på året som arbetarupproret, Pariskommunen, brutalt slogs ned. Den blodiga veckan, 21-28 maj 1871. Slakten på tiotusentals parisare som trodde på ett liv i en annan logik än kapitalets. En logik byggd på levda erfarenheter, på drömmar och längtan inleddes för exakt 145 år sedan. Den ovanligt varma och behagliga parisvåren 1871 med romantiskt blommande körsbärsträd, byttes mot krutluktande rök och brand, då makten visade sin absoluta obetvingliga våldsbenägenhet. Den 24 maj i år blev en varm dag.

Litografiska museet ligger på Sundby gårds gamla äga i Huddinge kommun. Vi läser att marken köptes in för att öppnas för kommuninvånarna att ta del och njuta av. Vi tackar 70-talets politiker som tänkte på något sådant som kommunalt ägande, istället för det idag så omhuldade privata ägandet.

En 80 hektar stor äga lämnades tillbaka till framtiden.

2005 byggde det kommunala allmännyttiga fastighetsbolaget HUGE detta litografiska museum som våren och sommaren 2016 visar några av Jan Myrdals och Gun Kessles insamlade litografiska politiska affischer och flygblad som spreds från september 1870 och under de 72 dagar som Pariskommunen levde.

Här i detta levande museum, bara en halvtimmes resa med kommunala färdmedel från centrala Stockholm, kan vi på nära håll se några av de kommunikativa spår som våra föregångare lämnade efter sig. Troligen utan avsikt att förevigas förstås. De litografier som visas här var hastigt tecknade på litostenar och lika snabbt ute ur tryckpressarna, som gick heta nätterna igenom, för att sedan handkoloreras och spridas på Paris gator. Det var snabba ryck! Nu! Inte sen! Censuren var upphävd.

Vi fascineras över att det fanns tillräcklig koncentration och sinnesnärvaro för att fokusera på att skapa dessa bilder under först belägring och beskjutning och sedan folklig resning. Vi undrar över hur många av dessa tryck som kan ha räddats till eftervärlden. Inte många, berättar en av dem som arbetar på museet. Utställningen är uppdelad i olika tidpunkter som hjälper till att klargöra de ganska komplexa historiska skeenden som föregrep Pariskommunen.

Det är med mångbottnade känslor vi går runt på Litografiska museet och här får möta de faktiska verktygen, tryckpressarna och litostenarna, med vars hjälp inte bara konst och litteratur framställts, utan också REKLAM och propaganda. I utställningen talas 1880-talets egna gatans språk, mitt i ett grönt folkets park. Grafiska blad från en tid vars historia ingen helt lyckats sopa undan spåren av. Litografiska är både Museum och en fungerande grafisk verkstad. Vi känner en slags tacksamhet inför insamlandet av kommunardernas häcklande av makten, utrop och dagsfärska kommentarer på politiska händelser! Vi blir berörda. Denna bit av vår historia, den om hur fattiga arbetares envetna kamp genom sekler lett till att vi kan stå just precis där idag, i en park ägd av en annan kommun i en annan del av världen. Här i Sundby synliggörs samband mellan den ägande klassen och kommunen. Här materialiseras andra valmöjligheter för ägande än det som idag basuneras ut som det enda naturliga – det privata. Både i platsen, som vi utgår ifrån är säkrad för all framtid och i utställningen, som visas till den 18 september! Långa och korta perspektiv. Kapitalisternas utrop om historiens död var en besvärjelse för det korta perspektivet där ord som NY, NY, NY och NU NU NU försökte överrösta minnet!

Kommunen som Litografiska ligger i är Huddinge, där också Arbetarrörelsens arkiv ,(ARAB), finns sedan hyresvärden LO vräkte dem från Norra Bantorget. Folkets hus AB utökade nämligen hotellverksamheten i anslutning till Folkets Hus vid Norra Bantorget. Det är just på ARAB i Flemingsberg, som donationen av ännu mer material ur denna samling av litografier från Pariskommunen kommer att finnas – för alltid!

/akcg

Utställningen finns att se till den 18 september, mer info här:
http://www.litografiskamuseet.se/
Och i boken: När gatan tog mediemakt, utgiven av Celanders förlag.

Bild: Actualité

Konstnären Gustave Courbet stående på den rivna Vendômekolonnen 16 maj 1871. Gustave Courbet var en av de som ivrigast verkade för att denna kolonn rest till minne av Napoleons seger vid Austerlitz skulle rivas. Kejsaren krönte själv statyn, här ersatt med Courbet. Han deltog inte aktivt i rivandet av kolonnen, men fick skulden och var tvungen att fly till Genève.
Daterad: Maj 1871.

Bild: Kommunarderna. Ankan med tre näbbar. Familjetavla.

Ankans tre huvuden består av Centralkommittén för de 20 arrondissementen, Internationalen och Kommunens ledningskommitté. Konstnär: H. Nérac
Daterad: 1871

DEN ÖVERLEVANDE KOMMUNARDEN, sång av Jan Hammarlund 1971

Nu samlas människor i solen
och våren kommer till Paris.
Vi lever än och vi är unga,
har dyrt betalat våra pris
för det vi lärt oss av historien
för vi har sett vad ingen ser
utan att själens ljus kan slockna
och aldrig nånsin tändas mer.
Här föll den sista barrikaden
och de bar bort Marcel på bår.
Jag höll dig hårt i mina armar.
Man är blott en gång tjugu år.

I körsbärens tid var vinden så mjuk
och himlen så vid. Då sjöng vi en sång
och dansa’ en gång i körsbärens tid.

Ur hungerns grepp belägringsvintern
var det vår första gryning kom
när vi förkasta’ våra herrar
och vände vapnen emot dem.
Tillsammans byggde vi kommunen
och många tusen till med oss.
Vi hade inget att förlora
men allt att vinna på att slåss.
Men det var dans i alla parker
och det var kärlek, skratt och sång
–
det ska vi också kunna säga
när vår historia skrivs en gång

Låt oss njuta av vårens hela tjusning
–
snart blott ett minne återstår.
Kärlek, ja, den är livets tjusning,
man är blott en gång tjugu år.

Två gånger sker allt i historien,
en gång som fars, en tragedi.
Thiers samla nya trupper mot oss
med lögner och bedrägeri.
I tio dar och tio nätter
ekade skotten i Paris
och trettitusen kommunarder
blev mördade av hans milis.
Där männskor lever i förtvivlan,
där männskor säljer sig för bröd,
där ska man minnas kommunarder
och tända ljus för deras död.

I körsbärens tid går allting så fort,
som en gång förut dör blommorna bort
och drömmen är slut och våren förbi.

Och genom drömmar, genom syner
som vi har fått metod att se,
skådar vi in i nya tider
och vi kan tyda vad som sker.
Och vi ser människor marschera
och nya krig, napalm och gas
och vi ser ofattbara vapen
och gift som ödelägger hav.
Vi ser gerillan i Bolivia,
i Algeriet och Vietnam
och männskor sjunger och studerar
och ger kommunen nya namn.
Vi ser kulturer som är nya
och nya mönster, nya spel
men sist till slut så ser vi jorden
utan herre, utan träl…

I körsbärens tid så sjöng vi en sång
Fast drömmen är slut och våren förbi,
vi sjunger ännu om körsbärens tid.