Kanske borde vi ha stannat kvar

Det är svårt att skriva en text om årets No border camp i Thessaloniki, norra Grekland, utan att börja i den aggressiva, koordinerade vräkning som skedde i onsdags morse, två dygn efter aktivistlägret avslutats.

På uppdrag av vänsterregeringen vräktes tre squats i staden: Nikis, Orfanorofeio och det nyöppnade Kinotita Hurriya. Tre squats som ockuperats och använts för att husera, stödja och möjliggöra motstånd och rimligare levnadsvillkor åt människor på flykt.
De som befann sig inne i byggnaderna, inklusive barn och äldre, togs till polisstation och strax påbörjades en våldsam demolering av ett av husen. Polisräden var målinriktad och inte det minsta luddig i syfte och språk. Det var tydligt vilka och vad som skulle bort från centrum – flyktingarna och solidariteten med de nations- och hemlösa. Ett mellan de ockuperade husen skapat solidaritetsnätverk i staden.

Äldst av projekten var Nikis, ett sedan flera år etablerat socialt center mitt i staden som fungerat som nod för solidaritetsarbetet i Thessaloniki under de senaste årens sociala och humanitära kriser. På senare tid även som hem för flyktingar.
Orfanotrofeio var något yngre, ockuperat sedan sju månader tillbaka som svar på de konsekvenser Fort Europas flyktingpolitik och avtalet mellan EU och Turkiet fått. Det var en plats att undfly stora, överfulla statliga flyktingförvar, där människor sitter fast i ovisshet om framtiden.
Till skillnad från i de fängelseliknande lägren, långt utanför stadens utkanter, präglade av isolering och nöd, hade familjerna som bodde på Orfanotrofeio möjlighet att organisera sig själva och på egna villkor förbättra sin situation. Orfanotrofeio fungerade också som en central för saker som donerats: kläder, tält, porslin, madrasser m.m.
Dit kunde Thessalonikis solidaritetsrörelse komma och plocka. Även detta gick förlorat, då det strax efter vräkningen kördes in bulldozrar som jämnade stora delar av byggnaden med marken.

Det nyockuperade huset Kinotita Hurryia (Community of freedom) vandaliserades också av polisen vid vräkning.
Ett centralt beläget, fullt fungerande 8-våningshus med två stora lägenheter på varje våning. Ockupationen, som planerats av solidaritetsrörelsen i Thessaloniki, genomfördes tillsammans med många av deltagarna från No border-lägret och flyktingar. Syftet var tydligt: byggnaden var noga utvald for att bebos av större familjer på flykt. Familjer som i nuläget bor trångt i fängelseliknande läger under osanitära förhållanden och med noll kontakt med myndigheter.

Egentligen har de här specifika projekten inte något med No border camp att göra.
Visserligen hade ockupationen av Kinotita Hurryia stöd från aktivister som gästade stan tillfälligt men de som planerat ockupationen i månader var alla lokalt förankrade och inställda på långsiktig aktivitet. Och de andra två stod redan där när vi kom. Ändå vräktes de alla precis efter No border-lägrets avslut. Polisen väntade på att aktivisterna från hela Europa skulle lämna stan, sen började räden.

Just det utfallet är viktigt att fundera kring om vi ska göra liknande saker i framtiden. Mycket hände under campet: möten, workshops, solidaritetsarbete och presentationer. Våra internationella band stärktes, våra gemensamma kampstrategier blev eventuellt smartare. Vi närvarade och visade motstånd i den kanske mest kritiska delen av Fort Europa just nu. Människor från hela världen rörde sig på Thessalonikis gator, längs med och över gränser och visade att det finns misstycke och ilska internationellt. Ibland också med alla de flyktingar som besökte campet över dagen. Men i det fanns också något repetitivt och på samma gång ytterst tillfälligt. Något som gjorde det hela till en nästan representativ akt. Utan klar uppfattning om vad just dagens schemalagda protest gick ut på (mer än no borders no nations, vilket ju är fett) och utan att ha kunnat delta i planeringen av aktionerna, gick många med och sjöng gårdagens visa. Inte som reaktion utan som närvaro, för att vi bestämt det så.

Polisen var såklart på hugget, vi också, så givetvis blev det konflikter. Men efter tio dagar var alla de tusen eller fler aktivister som befunnit sig i stan för No border camp borta. Och polisen och regeringen än mer repressiv. Lokala organisationer uttryckte innan och under lägrets gång en oro för att demos och kravaller skulle ta energi och folk från det dagliga solidaritetsarbetet.

Kanske var det så att vi, de influgna och ditliftade aktivisterna, faktiskt gjorde det lite knepigare för dem som höll på med det redan pågående långsiktiga politiska arbetet (de blev ju trots allt tre betydande squats fattigare). Och kanske är det just detta arbete som utmananar och hotar den parlamentariska makten allra mest, höger eller vänster. Demonstrationer och tillfälliga samlingar väntar de ut, men kontinuerligt lokalt arbete, organisering i vardagen och motståndscentra måste de röka ut, vräka och riva ner.

Med detta inte sagt att vi inte skulle åkt till No border camp, tvärtom borde vi kanske ha stannat kvar.
Eller så skulle det kanske ha varit två separata event? Vad hade hänt om det hållits ett lika stort läger i ett faktiskt gränsområde, med mer fokus på att rent fysiskt öppna gränserna? Det hade inneburit mer för dem som deltog, riskmässigt och fysiskt, men kanske hade det varit ett bättre utnyttjande av den dithämtade kapaciteten som fanns i campet. Flyktingsquatten kunde då ha varit något som gjorts före eller efter campet, och då med den lokala aktivistscenen.

Vräkningarna har lett till omfattande protester både i Grekland och resten av Fort Europa. Syrizas kontor i Thessaloniki ockuperades, solidaritetsmanifestationer och ockupationer ägde rum i flera städer. För någon dag sedan ockuperades ett nytt hus i Salonica. Flera av Greklands ambassader och konsulat har fått påhälsningar, och i Dresden ockuperades Syrizas systerparti Die Linkes kontor.
Kampen fortsätter – mot gränser, för solidaritet. Och inga mer illusioner om progressiva vänsterpartier nu, va?

/Sarah Liz och Dolores C