Hit men inte längre

Vid ett långbord på klimatcampet sitter ett fyrtiotal aktivister och hackar potatis, lite längre bort står diskarna och skrubbar kaffekoppar. Middagen skulle serveras klockan sex, men har blivit uppskjuten: ”Vi måste bara skicka mat till blockaderna först”, säger en kvinna ursäktande medan hon fyller på kaffekannorna.

Varje gång förnödenheter anländer till den nordöstra rälsblockaden stoppas de av polisens vägspärrar. Aktivister vandrar ut och hämtar leveransen, polisen låter dem passera. De sätter sedan på sig sina hjälmar och misslyckas varje gång med att blockera vägen in igen.

Ockupationen är en av flera aktioner inom ramarna för Ende Gelände – massprotesten som under pingsthelgen samlat 4000 klimataktivister utanför Welzow i nordöstra Tyskland. Här, i en av Vattenfalls kolregioner, förbränns vanligtvis 36 000 ton kol om dagen. Utan leveranser mellan gruva och kraftverk – utan framkomliga rälsar – kan driften bara upprätthållas i ett dygn, innan den tvingas ner i effekt.

För att organisera gruset i maskineriet är massprotesten både minitiuöst förberedd och ohejdat spontan. När vi anländer till klimatcampet blir vi ombedda att gå samman med en vän som delar våra politiska värderingar och syn på lagens tänjbarhet. Paret ska hålla ihop, ansvara för varandra. Ingen får bli lämnad ensam. Möten arrangeras kontinuerligt för aktivister som anlänt ensamma, där de får definiera sina premisser – ett speed dating-program för civil olydnad.

Fyra till sex par utgör celler, affinitetsgrupper. Vi genomgår träning i horisontellt beslutsfattande och antirepressionstaktiker. Vår egna beslutsprocess ska styra det kollektiva agerandet på fältet och femtio till hundra liknande grupper bildar ett “finger”, ett namn som härstammar från tanken om den knutna hand som symboliserar massaktionens sammanlagda kraft. I affinitetsgruppen utses en representant som för dess talan i campets plenum, där fingrarnas mål och hur de ska uppnås fastställs.

Sirener skär genom det lågintensiva myllret, piketbussar med kravallpoliser kör upp på vägen bredvid campet. Människor strömmar till, men skingras lika plötsligt: ”De skulle bara till en fotbollsmatch!”, skrattar en kille som springer förbi.

På tågrälsen utanför Schwarze pumpe nås vi av informationen och delegatmöte utropas. Idén om att ta över kraftverket i polisens frånvaro har väckts och kräver förankring. Förslaget får bifall och efter en halvtimmas diskussion om eventuella kliv uppåt i den juridiska konsekvenstrappan lämnar fem hundra aktivister blockaden. Med ett sambaband i täten går vi längs Franz-Mehring-Straße, mot skorstenarna och genom grindarna.

Ungefär samtidigt går en laglig demonstration från Welzow, till den ännu mindre staden Proschim, via gruvans ytterkanter. En stor del av lokalbefolkningen deltar i protesterna, men några står vid sidan av och tittar på, armarna demonstrativt korsade. Frågan om kolkraftverket är känslig: ”Utan gruvan skulle vi inte kunna bo här, vi skulle sakna jobb”, säger någon. ”Vi kan ändå inte bo här. Gruvans expansion kommer tvinga oss att flytta”, svarar en annan. På många av husen har de boende hängt upp gula kors – en symbol för motståndet mot kolkraften.

När det börjar skymma vid rälsen utanför kraftverket har motdemonstrationen ändå växt, både till antal och intensitet. Ett stort antal inresta fascister har mobiliserat under järnvägsbron, och bland klimataktivisterna ökar oron. Vad kommer hända med de som kedjat fast sig vid rälsen om blockaden inte kan försvaras? På kvällen anländer AFA från Cottbus och sköldar oss genom natten.

De som av olika anledningar inte kan stanna på någon av de fem ockupationsplatserna återvänder till campet. Här erbjuds “emotionell första hjälpen” och juridisk rådgivning för den som vill, i informationstältet kan andra behov tillgodoses; choklad, tamponger och, viktigast av allt, solcellsdrivna eluttag och internetuppkoppling. På en karta i tältet får tillresta aktivister markera var de kommer från. Även om nålarna sitter som tätast i Centraleuropa finns nästan alla världsdelar representerade. Det är en mångfald man tagit hänsyn till. När nyheter om aktionens förlopp delges åhörarna i plenumtältet, görs det med simultantolkning. “Vattenfalls produktion har reducerats till 20 procent!”, får vi veta på en rad olika språk under lördagskvällen. “Kraftverket ligger fullständigt nere!”, på söndagsmorgonen. Ingen kan missa den glädjande informationen, styrkan i det välorganiserade och spontana motståndet mot kolkraften – inte ens den svenska regering som hittills gjort sitt bästa för att ignorera den.

/ Li Eriksdotter Andersson och Pontus Blüme
Foto: Jan Hajdelak Husták

13271911_10208082688137985_292405456_o

13262270_10208082818901254_387754093_o

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *