Nationaldemokratisk signalpolitik och antifascism bortom alla värden

I sin bok Judar på vandring (1927) berättar journalisten och författaren Joseph Roth om den ortodoxa och ofta religiöst konservativa judiska befolkningen i Östeuropa som under 1920-talet tvangs bryta upp från sina hem på grund av pogromer och förföljelse. De började, som tidigare i historien, vandra. Denna gång bar det västerut. De närmade sig ett sekulärt och modernt Tyskland och Frankrike. Roth väjer inte för motsättningarna som denna folkvandring genererar. Grupperna av östjudar betraktades som smutsiga, reaktionära och icke-europeiska. De uppfattades som ett hot mot de nyligen födda demokratierna då de levde efter sedvänjor och moraluppfattningar som ansågs vara förlegade, om inte direkt konservativa.

Roths olycka var att han var en judisk kosmopolit i en nationalistisk och rasistisk tid. Större delen av sitt vuxna liv tillbringade han på hotell och caféer i Europas metropoler. Han var en svuren fiende till all nationalism, även sionismen. För Roth innebar först nationalismen och sedan den framväxande fascismen den inskränkta och exkluderande ordningens slutgiltiga seger över det övernationella habsburgska kejsardömets brokiga och inkluderande samling av minoriteter.

Situationen som beskrivs i Judar på vandring har sin härkomst i den moderna befolkningspolitiken och framväxten av nationella demokratier som blev folkets demokratier – nationella folkenheter som skulle hållas sunda och uppbyggliga, varför föreställt asociala element och osunda folkgrupper skulle hållas utanför folkgemenskapen. Ur idén om det sunda nationella folket växte konspirationerna som understödde nazismen och fascismen fram. Östjudarna och snart alla judar uppfattades som ett hot, på samma sätt som massorna av fattiga, arbetslösa och arbetare, ofta ansågs vara en fara och ett tecken på förfall. Antisemitism, xenofobi och rädsla för massan har alltid gått hand i hand.

II.

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” säger statsminister Stefan Löfven några månader efter att han utropat ”Mitt Europa bygger inte murar”. Nu är det som bekant fallet att personer i Sverige hälsar på varandra utan att ta varandra i handen, och det utan att vara några potentiella terrorister, och att Löfvens Europa är mycket duktiga på att bygga murar. Det är därför inte alltför överdrivet att säga att något inte riktigt tycks stämma med statsministerns uttalanden. Man kanske rentav kan kalla det för hyckleri.

Samtidigt är de två citaten intressanta då de pekar på den motsättning som den moderna, politiska demokratin förkroppsligar. Å ena sidan har det demokratiska projektet medfört en konkret möjlighet att faktiskt nedmontera murar. Å andra sidan är denna möjlighet ytterst begränsad eftersom alla moderna demokratier är nationella demokratier. Så länge det demokratiska projektet sitter fast i denna låsning kommer också demokratibegreppet att fungera som en glidande skala där hoppet om ett Europa utan murar på några månader kan förvandlas till ett imperativ om vilka sedvänjor som är svenska och därmed acceptabla. Plötsligt kan en bugning förvandlas till en nationaldemokratisk signalpolitik – om du vill bli en av oss måste du ställa upp på våra regler, våra sedvänjor, våra moraliska uppfattningar. Bugningen blir plötsligt det stora problemet. Inte murarna.

Det är därför ingen slump att den samtida högerpopulismen mobiliserar alltmer utifrån idéer om demokrati och yttrandefrihet och använder sig av frågor som homofobi och feminism för att locka nya anhängare. Den fascistiska diskursen är en kritik av ”PK-människorna”, de så kallade goda, naiva människorna, och ett försvar av föreställningen om ett sunt folkligt förnuft grundat i den moderna, liberala och sekulära demokratin. I Frankrike ser vi hur Front Nationals partiledare, Marine Le Pen, har gjort upp med de öppet reaktionära strömningar inom partiet – med förra partiledaren, Jean-Marie Le Pen, hennes egen far i förgrunden – som har varit kritiska till de mer ”liberala” strömningarna. Samma utveckling kan ses i Sverigedemokraterna och bland Sverigevännerna, som numera så smått har börjat marknadsföra sig som sexuellt liberala. Vi tänker exempelvis på SD-profilen Jan Sjunnesson, före detta ansvarig utgivare för SDs husorgan Samtiden, som förra året arrangerade ett ”Pridetåg” mellan Stockholmsförorterna Tensta och Husby.

Vi ser alltså hur Le Pen och andra högerpopulister använder sig av den liberala demokratidiskursen för att inkludera och mobilisera allt större delar av nationen och folket mot muslimer och alla andra grupper som anses avvika från den västerländska normen. Dagens fascister försvarar därför i eklektisk fascistisk anda demokratin som ett värde som skiljer västerlänningen från den andre och rider skickligt på de diskussioner om radikalisering och demokratiska värderingar som det politiska etablissemanget legitimerar. Fascism kan såtillvida sägas vara en osedvanligt hårdför form av konformism. Det är en rörelse utan egentligt program. Sverigedemokraternas kontinuerliga försök att rensa bort alla medlemmar som faktiskt har en utarbetad ideologisk position, exempelvis grundad i radikalkonservatism eller liknande teorier, är koherent med fascismens projekt. Fascism är först och främst reaktivering av nationalstatens exkluderande fundament. Självfallet finns det enskilda fascistiska tänkare men dessa har sällan någon verklig politisk betydelse när fascismen börjar mobiliseras som en verklig politisk kraft och synar man deras tänkande är det alltid i slutändan inriktat på handling. Fascistisk ”filosofi” är en ursäkt till våld mot oliktänkande. På grund av sin filosofiska tomhet arbetar därför fascismen med att försöka radikalisera och politisera kulturella sedvänjor och värderingar. Det är därför inte märkligt att demokratibegreppet och den uppsättning värderingar som den historiska fascismen med våld protesterade mot nu tagits över av allt fler samtida fascister då demokratibegreppet blivit något av vår tids religion. Dagens fascism är verkligen sverigedemokratisk: det är en rörelse för ett Sverige där man hälsar med handskakning och där man med gråt i halsen reser murar.

En modern antifascism bör därför ta sig an den låsning som Löfvens två uttalanden vittnar om: den måste lösa upp den knut som omvandlar demokratin till ett kulturellt och nationellt värde som medborgarna ska anamma. Dagens fascistifiering av politiken medför nämligen först och främst en kulturalisering och nationalisering av demokratin. Nationaliseringen av demokratin är begränsningen av rättigheter till medborgare och därmed betoningen av folket som demokratins kärna. Kulturaliseringen av demokratin innebär förvandlandet av rättigheter till en värdediskussion snarare än att vara en praxis grundad i likhet. Det är bara att jämföra polisens och politikers tafatta reaktioner på mordbränder mot asylboenden och liknande högerextremt våld med deras reaktioner mot annan terrorverksamhet för att se att likheten inte finns. Medborgarskapet har alltmer blivit en fråga om västerländska eller rentav svenska värderingar. Nationaliseringen och kulturaliseringen av det politiska kommer därför inte utifrån, och inte ens bara från högern, utan är en konsekvens av demokratins nationella status. Därför uppstår också fascism på de mest udda platser.

För några dagar sedan gick det att läsa i nyhetsrapporteringen hur en vänsterpartistisk riksdagsledamot spridit en fascistisk propagandafilm på sin Facebooksida. Filmen som vänsterpartisten länkat till kommer från Nordisk ungdoms Youtube-kanal men påstås ha läckt från SVT och utmålar somalier som våldtäktsmän och tjuvar. Vänsterpartisten tog snabbt avstånd från filmen och uppger att hon lurats av SVT-loggan i filmen.

Vi vill inte misstänkliggöra den enskilda politikern, hennes person och eventuella värderingar är ointressanta, men händelsen vittnar om hur vad som ursprungligen var ett tänkande specifikt för fascister och rasister, allt mer har normaliserats och blivit en allmänt förgivettagen diskurs, som alltså även vänsterpolitiker kan falla till föga för när de inte är uppmärksamma. Förvandlingen av demokratin till ett nationellt och kulturellt värde underblåser den säkerhetsdiskurs som genomsyrar Europa och som präglas av det påstådda hotet från yttre och inre fiender som ska ”avslöjas” som ett led i försvaret av nationen och folket: islamisten ska avslöjas tillsammans med alla så kallade radikala eller våldsbejakande element, gränserna ska stängas, säkerheten ska skärpas, hotnivån ska definieras och ständigt uppdateras, och du ska hälsa som en normal svensk och vara som en svensk för att inte bli misstänkliggjord, och så vidare. På så sätt leder nationaliseringen och kulturaliseringen av demokratin till ett polistänkande som sprider sig vänsterut och mobiliserar allt fler för att spana, avslöja, normalisera och stänga ute alla som inte är ”som oss”. Samhället måste försvaras.

Parallellt med den utvecklingen fortsätter regeringar över hela Europa samarbetet med den wahabistiska monarkiska diktaturen Saudiarabien, liksom den anmärkningsvärda frånvaron av större diskussion och kritik bland politikerna om Saudiarabiens krigsföring i Jemen med bland annat återkommande bombningar av civila. Och EU ska betala motsvarande 30 miljarder kronor i en uppgörelse med Turkiet, varav Sverige bidrar med uppskattningsvis 700 miljoner kronor, ”för att förbättra situationen för flyktingarna i Turkiet, men också för att säkra gränserna och bekämpa människosmugglingen” som statsminister Löfven har formulerat det. Ett uttalande som med fördel kan illustreras med några av alla de fotografier som nästan dagligen cirkulerar i medierna på turkiska soldater som ”säkrar gränserna” medan de gör det fascistiska grå vargarna-tecknet och poserar framför snarlika slagord sprayade på väggar.

På så sätt bevakar både nationella politiker och EU-politiker konsekvent sina intressen medan de fortsätter att bejaka en, till synes, motsägande officiell diskurs som handlar om att islamism och fascism är det onda som ska bekämpas. Man stänger därmed murarna mot alla dem som inte vill ta i hand.

III.

Även om termen ”tolerans” är djupt problematisk, då den förutsätter en dominerande grupp som kan och ska tolerera andra, har historikern Anders Björnsson en bra poäng när han skriver att Joseph Roth: ”behärskade en konst som är ytterst ovanlig också i våra dagar: att förena tolerans mot det mycket avvikande med tillit till en allom styrande princip. Och eftersom han inte kände sig hemma någonstans, kunde han inte heller som fascisterna frukta det främmande.”

Den allom styrande principen för Roth var det paternalistiska kejsardömet som upphörde med det första världskriget. Som judisk internationalist och kosmopolit gick det senare, på 1930-talet med blodets förkovrande och jordens odling, när hans hemland inte längre existerade, inte heller att frukta det främmande. Judar på vandring var därför inte bara en kärleksförklaring till östjuden utan lika mycket en anarkistisk appell för rätten att vara annorlunda. Den socialdemokratiska och leninistiska arbetarrörelsen, som i dag inte är mycket mer än försvinnande kvarlevor från en svunnen tid, har alltid haft en ambivalent och ofta direkt fientlig inställning till den form av egensinnighet som Roth förkroppsligade och som den mer frihetliga delen av arbetarrörelsen slogs för.

I dag när proletariatet utgörs av ett gytter av folkgrupper och kulturella gemenskaper kommer det bli nödvändigt att överbrygga skillnader och motsättningar utan att använda en totaliserande princip – såsom dessa västerländska värderingar eller det nationalistiska demokratiidealet – som modell för hur samtida eller kommande livsformer ska se ut. På detta sätt sig visar sig den utomparlamentariska vänstern vara den kraft som kämpar för att de liberala värderingarna om yttrande- och religionsfrihet ska vara något annat än ett kulturellt värde, nämligen en insikt om att människor har något gemensamt trots att de kan tyckas vara annorlunda. Revolten i Egypten ställde för några år sedan salafister och andra konservativa muslimer sida vid sida med queeraktivister och anarkister, samtidigt som rörelsen splittrades mellan religiösa och sekulära i kraft med att upprorsvågen tappade initiativet. Det muslimska brödraskapets seger, i valet 2012, alienerade en stor del av befolkningen vilket legitimerade den sekulära statskuppen i november 2013, då Mohammed Morsi förlorade makten och Abdel Fattah el-Sisi blev president. Även här kan vi se en form av kulturalisering och nationalisering av de politiska och ekonomiska motsättningarna då religiösa respektive sekulära värden började koda allt fler konflikter. Men de påstått kulturella konflikterna genomsyrades av politiska och ekonomiska motsättningar och det är dessa motsättningar som radikala grupper bör organisera bortom alla kulturella värden. Det enda sättet att verkligen luckra upp splittrande nationalismer, må de vara av religiöst eller sekulärt slag, är genom att möjliggöra konkreta samarbeten och verkliga, jämlika, möten mellan olika typer av människor, även människor som hälsar på olika sätt. För det är långt fler än det som slappt brukar kallas för islamister som hälsar på andra sätt än genom handskakning i Sverige och runtom i världen.

Arbetarklassen har trots allt inget fosterland och vår värld är inte längre en utan ett virrvarr av världar och livsformer som i slutändan omöjliggör alla påstått sunda nationer och homogeniserade kulturer. Proletariatets upplösning av alla normer och värderingar – det vill säga omöjligheten med en värld baserad på en enda kulturell norm – är i slutändan vad som kan befria demokratin från låsningen som den befinner sig i. Debatten om den andre och rätten att vara annorlunda, att avvika från den västerländska normen, är därför inte bara en liberal diskussion om tolerans. Det handlar om vilken värld vi kämpar för och vilken rörelse vi vill se. En radikal rörelse kräver inte att människor ska vara lika varandra, det är den kapitalistiska ekvivalensens logik, utan lägger grunden för en ekonomisk och politisk jämlikhet som skär igenom alla värdegemenskaper och går bortom alla kulturer.

I Frankrike, i samband med Nuit Debout, pågår nu en besläktad diskussion där striden står mellan dem som vill se en homogeniserad värld och de som hoppas på en värld av skilda livsformer. Vi låter ett inlägg från denna debatt avsluta den här artikeln:

”If one listens to the speeches people give at place de la République, most fall into either one of two camps regarding this question of destitution: some wish the moment of destitution to be followed by a constitutive moment where they [sic] a new constitution could be written and a new society founded, where as others think the destitution should be without a conclusion because it is first of all a process of construction, and that for [a] fiction of a single society we must substitute the reality that there exists a plurality of worlds, each of which express and incarnate their own idea of life and of happiness. Those of us writing here share the latter position.”

/ Kämpa tillsammans

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *