Apartheid för hemlösa

Sedan den 14 februari har en grupp som träffades under höstens och vinterns solidaritetsarbete för flyktingar samlats varje lördag (och från den 1 maj också söndag) för att bjuda på kaffe, cigaretter och fikabröd i Björns trädgård i Stockholm. Upprinnelsen till initiativet är en vän som – i samband med att fascisternas (Nordisk ungdom), nazisternas (Soldiers of Odin) och rasisternas (Sverigedemokraterna, Avpixlat) närvaro på gatan genom ett separatistiskt soppkök började uppmärksammas – föreslog att man ställer sig bredvid och bjuder på kaffe och kaka.

Det separatistiska soppköket går under namnet ”Svenska hemlösa” och använder etnicitet som kriterium för behovsprövning. Med andra ord: bara de som organisatörerna bedömer vara etniskt svenska hemlösa får en kaffe, en bulle, lite kläder. De som faller utanför denna kategori nekas kaffe och avvisas, ibland handgripligen.

När vi har ifrågasatt denna rasistiska praktik, har vi av organisatörerna fått svaret att man visst inte är rasister. Istället hänvisar man till att man inte har resurser att hjälpa alla. En uppenbar lögn. En lögn som vi synade genom att föreslå att vi ska göra gemensam sak i syfte att stärka resurserna och bjuda alla på kaffe. Ett förslag som avfärdades med att de inte vill ha med sådana som oss (underförstått vänstern) att göra. Retoriken och (den bristfälliga) logiken från riksdagen går igen också i praktiken på gatan.

Med vårt kaffe kommer information till gäster och förbipasserande om vilka bevekelsegrunderna är för att få en fika hos det separatistiska soppköket och vilka grupper som står bakom det. Ett, av de fascistiska matutdelarna, inte helt uppskattat informationsarbete som av dem har bemötts med anklagelser om lögn. Vårt enkla svar har varit att om man inte vill anklagas för att vara rasist, fascist eller nazist bör låta bli att samarbeta med och ingå i sådana ideologiska grupperingar.

Jag tror att detta initiativ från den radikala högern är en följd av Sverigedemokraternas strategi att arbeta utomparlamentariskt som lanserades i oktober förra året. En strategi som länge använts av europeiska fascister. Vad vi kan lära av denna tragiska utveckling är hur Sverigedemokraterna och dess utomparlamentariska allierade i till exempel Nordisk ungdom och Soldiers of Odin är att förstå som kommunicerade kärl.

Jag tror (tyvärr) också att detta är en framgångsrik strategi framförallt för att den identifierar ett reellt problem i den ökade sociala utsattheten för allt fler grupper och för att den utnyttjar en frånvaro av progressiva krafter i det så omhuldade civilsamhället. Det senare beror sannolikt på dels att den relativt framgångsrika välfärdsstat, som vi levt under fram till slutet av förra århundradet, har gjort att sociala insatser under lång tid har exkluderats från det progressiva folkrörelsearbetet. Dels på grund av mer ideologiska skäl som till exempel kommer till uttryck i diskussionen om välgörenhet kontra solidaritet. En diskussion som högerkrafter av varierande färg sällan är sena att ge näring åt. Idag har således konservativa (konfessionella) och reaktionära (högerradikala) krafter fritt spelrum på ett fält där solidaritetsarbetet behövs som mest. Något de inte är sena att använda sig av.

Nu till självkritiken. Jag tror att höstens resursstarka solidaritetsarbete med de många skydds- och hjälpsökande migranterna kunde ha varit mer inkluderande av andra som befinner sig i social utsatthet. På detta sätt hade utrymmet för den typ av verksamhet som fascisterna nu ägnar sig åt kunnat krympas. Sannolikt var det omöjligt att se och orka detta då, jag själv gjorde det inte. Men kanske kan det vara något att fundera över inför framtiden.
Att den rörelse jag ser mig som en del av inte har förmått göra mer, varken ifråga om politiskt analys eller handling – på det sociala området är under all kritik. En kritik som inbegriper mitt egna sentida uppvaknande.
Jag tror också att den ofta reaktiva aktivism, som jag och många med mig hemfaller åt, riskerar att lämna halvfärdiga hus som bara väntar på att färdigställas av konservativa och reaktionära krafter vid ett senare tillfälle. Att verka reaktivt är ofrånkomligt och nödvändigt men riskerar att aldrig att bygga något och därtill lämna stommen orörd.

Sedan i mitten av februari har vi framför våra ögon sett både Soldiers of Odin och Nordisk ungdom växa. Det separatistiska soppköket har använts som rekryteringsbas för båda dessa grupper. En utveckling som inte heller ska överdrivas – många av framförallt Soldiers of Odins medlemmar som patrullerat i Stockholm har sin hemvist på andra orter i Mälardalen. Detta till trots kan vi konstatera att vårt kaffe inte har räckt för att motverka denna utveckling. Fikat har heller inte haft det som uttalat mål. Kaffe och fikabröd kan inte vara ett självändamål, det kan bara vara en inkörsport till tyngre grejer – till ett djupgående solidariskt stöd åt socialt utsatta. Vi behöver bli fler och göra mer.

Till sist en anekdot i handskakningarnas tidevarv: en lördag då vi kommer för att duka upp kaffet går Fredrik Hagberg (talesperson för Nordisk Ungdom) med knähund demonstrativt och sätter sig på den blå sandlåda vi då använde som bord. Jag tackar ironiskt för att de hållit platsen åt oss och en politisk diskussion påbörjas. Två vänner kommer då förbi, hälsar och tar mig i hand och sträcker fram sina händer för att göra detsamma med Hagberg som dock inte möter den. Jag påkallar det besynnerliga i detta varpå fascisten motvilligt räcker fram handen, dock med handsken på.

/ S, Fika för alla

Brand #1/2016 hade temat Att hjälpa. Läs mer om solidaritetsarbetet i det numret.

Läs även i Brand på samma tema: Birrofascismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *