Ådalen reser sig – och fler med dem

Det är en av de första riktiga vårdagarna. Solen gassar på. Och redan någon mil norr om staden märks, på den allt tätare trafiken, att något är på gång. Vi är i Härnösand för att, tillsammans med tusentals andra, hörsamma kallelsen från Ådalen reser sig om att protestera mot Västernorrlands läns landstings föreslagna nedskärningar i sjukvården.

Ilskan här i krokarna – i synnerhet i Sollefteå vars sjukhus hotas med avveckling – har tilltagit successivt det senaste året. Till vardags märks det bland annat i den tolv tusen personer starka Facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, där debatten går het vecka ut och vecka in, i princip under dygnets alla timmar.

Desto fler blev nog emellertid varse om vad som här kokade först i oktober 2015, när mellan tio och femton tusen personer samlades i Kramfors för att tvinga det på orten församlade Socialdemokratiska förtroenderådet till omtag i det pågående budgetarbetet.

Så blev också fallet, med avsatta politiker och tjänstemän som följd. Men lugnet lade sig inte, som de kvarvarande styrande politikerna nog hoppats på. Istället tog gräsrotsorganiseringen fart. Ideella krafter började dyka i underlagen, och landstingets allmänna göromål, vars mindre smickrande innehåll bland annat presenterats genom sajten LVN Leaks. Det handlar om fallskärmar, hutlösa konsultavtal, upphandlingar med tendenser till nepotism och rena felaktigheter. Inte minst är det graverande att socialdemokrater och LO-anknutna på högre ort varit högst delaktiga i att sko sig på situationen.

Samtidigt har också alternativen (rörande exempelvis driftsform och organisation) till ännu en vända nedskärningar i länets periferier börjat undersökas av rörelserna. Bland annat i studerandet av modellen tiohundra, som implementerats i Norrtälje efter liknande hot.

Det är ett idogt, nyfiket och pragmatiskt sökande bortom trötta slagord, snabba populistiska illusioner till lösningar och förstelnade ideologier. En tydlig, men förmodligen omedveten, passning till liknande rörelseexperiment i andra delar av ett Europa drabbat av kronisk ekonomisk kris och stagnation.

Gräsrotsmobiliseringen i Ådalen är måhända i ett svenskt sammanhang just nu unik till sin storlek och styrka, men knappast ensam i sin form och metod. Den föregås i relativ närtid av ett liknande uppror i Dorotea på andra sidan länsgränsen, som genom en mångårig ockupation av den hotade sjukstugan och en framtvingad folkomröstning lyckades mota Västerbottens läns landsting i grind. Likväl sker den parallellt med ett växande lokalt motstånd fokuserade kring avveckling av skolor och privatiseringar av stadsrum och bostäder i exempelvis tillväxtorterna Umeå och Luleå. På båda platserna mobiliseras just nu folkomröstningskampanjer mot föreslagna skolnedläggningar.

Här syns fragment utan uttryckt koppling, som likväl i sitt slitande folkrörelsearbete tar steg i gemensam riktning. Att vandra frågandes, som den mexikanska zapatiströrelsen så vackert uttryckte det när det regionala upproret där bröt ut vid 1990-talets mitt.

I den gassande solen, i folkhavet i Härnösand, skyltade Doroteaupprorets gräsrötter med sin närvaro. Här fanns också en del av oss som kämpat de senaste åren i Umeå för att sätta frågor om alla medborgares rätt till staden främst på agendan. Och här i gemenskapen på torget tändes med fokus på allas rätt till lika vård, mitt i all ilska, utan tvivel också hopp.

Torsdag den 28 april, fyra dagar efter demonstrationen i Härnösand, samlades landstinget till möte. Såväl förslaget att flytta rehabmedicin från Härnösand till Sundsvall, som förslaget om att stänga Sollefteås akutmottagning, återremitterades under trycket från medborgarna. Än en gång, en tydlig delseger, men utan tvivel långt ifrån ett slut.

Ådalen reser sig. Och fler med dem.

/ Erik Persson

Erik Persson är skribent samt aktiv i olika grupper som arbetar med frågor rörande ”rätten till staden” i Umeå. Han är medredaktör till Brand nr 2/2016 med temat ”Det lokala”.