När blir civilsamhället revolutionärt?

Forskningen brukar ibland tala om hur yrken genomgår genusbyten, alltså traditionellt kvinnliga yrken som i dag anses tillhöra den manliga sfären och vice versa. Ett exempel är kockar. 1950-talets hemmafru som slet med söndagssteken har ersatts av en gormande Gordon Ramsey på bästa sändningstid – och han får definitivt mer betalt än sina kvinnliga kollegor.

På samma sätt som yrken genomgått genusbyten genomgår ibland politiska begrepp ideologiska byten. Begreppet civilsamhälle är ett sådant. Det var marxister som utvecklade begreppet som sakta men säkert har krupit över och gjort sig hemmastatt i den liberala och marknadsstyrda sfären. Civilsamhället har i högsta grad stått pall när staten agerat skamligt inför det gångna årets flyktingströmmar. Medierapporteringen har handlat om modiga och solidariska själar som delat ut filtar och råd på tågstationerna.

Men medierapporteringen kring det brinnande behovet av fortsatt solidaritet med alla på flykt och i nöd har kylts av i samma takt som den svenska vintern slog till. Och oavsett vad väderleksrapporten spår verkan kylan hålla i sig. Regeringen har retoriskt svängt från Obamas ”Yes we can” till Trumps mer auktoritära approach a la ID-kontroller och rasprofiliering. Det här illustrerar problematiken med en vänsterrörelse som endast riktar in sig på civilsamhällsarbete, när gräsrötterna rycks upp ovanifrån innan det uppstår en struktur som utmanar staten.

Var flyktingsolidariteten bortkastad efter den statliga asylpolitikens omläggning? Nej, den enorma tillströmning som skedde visade att vi är fler än vi tror, att många vill vara solidariska när medmänniskor drunknar i Medelhavet. Det är organiseringens kraft, att visa att vi inte är ensamma, att en annan politik är möjlig.

För etablissemanget är politik konsten att få det möjliga att framstå som omöjligt, och inte som Bismarcks ofta upprepade klyscha ”det möjligas konst”. För oss, däremot, är politik konsten att vidga det möjliga, visa att det är fullt realistiskt att föra en solidarisk politik, en rättvis politik. Men häri ligger problemet, rasisternas alarmism fick regeringen att stänga gränserna, och effektivt porträttera oss som idealister, orealistiska inför de utmaningar som flyktingarna utgör. Det samma kan sägas angående de utsträckta händer som idag släcker brinnande asylboenden och tar emot flyktingar på stationer. Civilsamhället tar över där staten misslyckas och på tal om bränder – asylboenden brinner och signalen det sänder är solklar: så länge ni fortsätter hjälpa så kommer vi fortsätta bränna. Resultatet blir att rasister och andra ”invandringskritiska” kan fortsätta spä på myten om en systemkollaps. Om ett Sverige som älskar för mycket för sitt eget bästa, så mycket att deras egna gamlingar går utan sylt och skor.

Medierapportering om tomma sängar, skänkta kläder och leksaker till barn drunknar i en strid flod av artiklar om att nu har vi nått ruinens brant. Antingen vänder vi tillbaka eller störtar ned i fördärvet. Regeringen köpte retoriken och här står vi i dag – med regler som begränsar inte bara vår rörlighet men även vår förmåga att hjälpa och öppna våra hjärtan för de mest behövande. Drömmen om minskad nationalism och inga gränser börjar bli alltmer diffus och svårdefinierad. Att stå på de utsattas sida och inte köpa retoriken kring en alarmerande systemkollaps är i dag att vara radikal, det självklara och det humana har en allmän gloria av att vara naiv och ”blind för vad som egentligen sker” hängandes över sig.

När blir civilsamhället revolutionärt i förhållande till staten och när är det bara plåster på såren?

Det anses i dag radikalt att hjälpa de behövande. I kontrast med detta opererar Sverigedemokraterna, utomparlamentariskt och genom att påverka statens politik. Och häri ligger ju problemet. För vad är poängen med allt detta fantastiska engagemang om det kan slås i spillror uppifrån över en natt?

/Amra Hasanov

—————————

Läs mer om det gångna årets solidaritetsarbete i Brand #1, 2016.