Stor facklig konflikt i Egypten

Just nu handlar de flesta nyheter om Mellanöstern om krigen. Men i skuggan av dem pågår en stor facklig konflikt i Arabvärldens folkrikaste land, Egypten. Med läkarfacket i spetsen har vårdarbetare runt om i landet mobiliserat i protest mot polistrakasserier, dåliga arbetsförhållanden och privatiseringar. Samir Shalabi diskuterar den senaste tidens händelser.

I den största protestaktionen på över två år organiserade Egyptens läkarfackförening den 12 februari en massiv generalförsamling i protest mot att två läkare och åtta sjuksköterskor blivit attackerade av polis på ett sjukhus i huvudstaden Kairo två veckor tidigare. Orsaken var att läkarna hade vägrat att förfalska ett läkarintyg som en av polismännen begärt.

Syftet med generalförsamlingen – som lockade upp till 10,000 människor – var inte bara att protestera mot polisvåld utan även att uppmärksamma vårdarbetares prekära arbetsvillkor. Men det kanske främsta syftet med samlingen var att kollektivt rösta om hur man bäst skulle svara på den senaste tidens övergrepp. Resultatet blev en lista med 18 beslut som bland annat inkluderade ett antal potentiella eskaleringsåtgärder så som strejker och demonstrationer ifall de krav man enats om inte uppfylls från den egyptiska regeringens sida.

Läkarfackets president Hussein Khairy och generalsekreterare Mona Mina tog dock tillsammans med resten av generalförsamlingen beslutet att inte gå ut i full strejk utan man valde istället att vägra ta emot den obligatoriska betalningen för sjukvård på samtliga allmänna sjukhus. En av mina bekanta som är i slutskedet av sin läkarutbildning och som närvarade vid generalförsamlingen (men som vill vara anonym av säkerhetsorsaker) berättar för mig att anledningen till beslutet var att man ville undvika att polisen skulle få en ursäkt att trakassera strejkande vårdpersonal och att regeringspropaganda skulle demonisera vårdarbetarna och därmed mobilisera missnöje hos allmänheten. Genom att vägra ta betalt för de vårdtjänster man erbjuder kan vårdarbetarna på ett mer effektivt sätt slå mot ekonomin och därigenom mot den egyptiska regimen.

Sedan generalförsamlingen har läkare och annan sjukvårdspersonal demonstrerat i flera städer runt om i Egypten med krav på ökad säkerhet på sjukhus, att poliser hålls ansvariga för trakasserier mot sjukvårdsinrättningar och att hälsominister Ahmed Rady avgår. Men det främsta kravet – som även blivit en protestmetod – var att alla offentligt ägda sjukhus ska förse patienter med gratis sjukvård. De argumenterade för detta genom att påpeka att majoriteten av egyptier som tar del av den offentliga vården är låginkomsttagare och bör därför ha rätt till vård på statens bekostnad. En populär hashtag i sociala medier blev för övrigt i samband med detta sistnämnda krav ett citat av Mona Mina som löd ”sjukvård är en rättighet, inte en vara.” Mina är för övrigt läkarfackets första kvinnliga generalsekreterare sedan dess grundande 1949. Att hon valdes till posten i november 2013 avslutade även Muslimska Brödraskapets och det egyptiska regeringspartiets nästan tre årtionden av kontroll av förbundet.

Den 27 februari inleddes så en landsomfattande kampanj där sjukvårdsarbetare över stora delar av Egypten uppmanade sina kollegor att vägra ta betalt för vård på offentligt ägda sjukhus. Trots några undantag har läkarfacket sagt att sjukhusen i bl.a. provinserna Kairo, Luxor, Sohag och Assiut inte har tagit betalt för vård utöver incheckningsavgiften på motsvarande mellan en och fem kronor. Det har även visat sig att det finns intresse att delta i kampanjen för fri sjukvård bland sjukvårdsarbetare i – och till och med några ägare av – privata kliniker och sjukhus.

Ett ytterligare krav som läkarfackföreningen ställde på den egyptiska regeringen som en följd av den historiska generalförsamlingen den 12 februari är att den tilltagande privatiseringen av sjukvårdssektorn stoppas. Detta kopplades av en representant från läkarfackföreningen till den nyligen utfärdade hälsoförsäkringslagen som bland annat begränsar tillgången till vissa typer av vård för de som inte har råd att betala. ”Hela lagen måste ändras, speciellt för att den innehåller 13 kontroversiella artiklar som i framtiden kommer leda till att den statsägda vårdsektorn helt privatiseras” sade representanten till nättidningen Egyptian Streets.

Trots att generalförsamlingen den 12 februari fått starkt stöd från fackföreningar och arbetare i andra sektorer har sjukvårdsarbetarnas uppmaningar till strejk fått hård kritik från framstående mediepersonligheter, regeringsföreträdare och flera ledamöter i det nytillsatta parlamentet som invigdes i januari. Hälsoministeriet sade till exempel nyligen i ett uttalande att 8000 av 9000 årligen utexaminerade läkare är ”okvalificerade.” Kritiken kan dock knappast tolkas på något annat sätt än att det egyptiska etablissemanget försöker avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan, dvs. avsaknaden av politisk vilja hos den egyptiska regeringen att bygga upp en fungerande och tillfredsställande vårdinfrastruktur för vårdarbetare såväl som för patienter.

Egyptens sjukvårdsarbetare har länge varit missnöjda med sin arbetssituation. Röster har åtskilliga gånger höjts mot låga löner och dåliga arbets- och patientförhållanden. 2007 grundades organisationen Läkare Utan Rättigheter av en grupp läkaraktivister, däribland Mona Mina, som kom att gå i bräschen för aktiviströrelsen inom Egyptens vårdsektor. Den viktigaste frågan gruppen har drivit är kravet på höjda löner vilket har givit goda, men inte ännu tillräckligt tillfredsställande, resultat. När organisationen startades låg grundlönen för nyutexaminerade läkare på ofattbara drygt 300 kronor (räknat i den tidens valutavärde); en summa som idag nästan nio år senare höjts och ligger på omkring motsvarande drygt 1500 kronor. Läkare Utan Rättigheter lyckades dock framförallt att etablera sig själva som en progressiv kraft inom vårdsektorns fackföreningsrörelse och dess medlemmar kom till slut att dominera ledarskapet i läkarfacket – ett av Egyptens viktigaste fack.

Att människor som Mona Mina och Hussein Khairy så småningom kom att uppta ledarpositioner inom läkarfacket betydde att de två tidigare kraftigt reaktionära maktcentra i facket – Brödraskapet och regeringens Nationella Demokratiska Partiet – med tiden marginaliserades till förmån för mer strejk- och protestvänliga krafter. Mona Minas tillträdande som generalsekreterare för två och ett halvt år sedan speglar detta skifte och har tillsammans med sina kollegor spelat en framträdande roll i den senaste tidens vårdprotester. Min läkarstuderande bekant säger att Hussein Khairy and Mona Mina är ”enormt populära bland unga läkare” och har spelat nyckelroller i deras mobilisering.

Trots Läkare Utan Rättigheters framsteg har organisationen, tillsammans med andra delar av Egyptens vårdaktiviströrelse, de senaste åren framfört en rad krav till regeringen. Utöver att man vill se radikalt höjda löner från dagens genomsnittliga nivå på motsvarande omkring 3000 kr i månaden så har ett av de mest framstående kraven de senaste åren varit att regeringen måste höja statens sjukvårdsbudget som idag ligger på cirka 4,5 procent av statens totala budget till 15 procent. Man anser att regeringen inte anslår tillräckligt med resurser till vården – något som speglas i återkommande klagomål från personal om inte bara låga löner, utan även om stora hygieniska problem och brist på vårdutrustning och material.

En god vän till mig som tidigare jobbat på ett av Kairos allmänna sjukhus har åtskilliga gånger berättat för mig om hur hon måste arbeta långa pass under undermåliga hygieniska förhållanden där patienter tvingades ligga i sjukhusets korridorer och på balkongerna på grund av överbelastning och brist på resurser. Nu jobbar hon på ett offentligt ägt universitetssjukhus där förhållandena är något bättre men där hon dock tjänar omkring motsvarande 1000 kr i månaden. Hon klagar dock på den daterade utrustningen och att det konstant är brist på grundläggande material, exempelvis sårkompresser, latexhandskar och sprutor.

De låga lönerna i offentlig sektor har tvingat många sjukvårdsarbetare att gå över till den bättre avlönade privata sektorn vilket har inneburit att den offentliga vården överlag har försämrats. Detta på grund av att personalen känner att de inte får någonting tillbaka för det hårda arbete de utför. Min vän berättar att många sjukvårdsarbetare jobbar både inom den offentliga och privata vårdsektorn men sparar mycket av sin energi till när de jobbar på privata kliniker och sjukhus för att kunna prestera sitt bästa där de faktiskt får lön för sitt arbete.

Vårdarbetaren, fackföreningsaktivisten och medlemmen i socialistpartiet Bröd och Frihet, Nada Nour, som jag pratar med via Skype, håller med om detta och säger att framväxten av den privata vårdsektorn – som erbjuder vård av bättre kvalité än den offentliga – har i praktiken inneburit att låginkomsttagare berövats sin lagstadgade rätt till god vård endast på grund av att de inte har råd med de höga avgifterna som privata kliniker och sjukhus kräver.

Sedan utbrottet av 25 januariupproret 2011 som ledde till att diktatorn Hosni Mubaraks trettioåriga styre äntligen fick ett slut har antalet demonstrationer och strejker organiserade av sjukvårdspersonal i offentlig sektor ökat. Nada Nour säger att regeringen visserligen höjde lönerna efter upproret som en följd av protester från fackföreningsrörelsen. Men dessa löneökningar har inte följt med de generella prishöjningarna de senaste åren vilket har betytt att arbetare i alla sektorer knappt har känt av någon förändring i deras vardagsekonomi.

När det gäller organisering av vårdarbetare menar hon att läkarna är de som mobiliserats mest effektivt de senaste åren medan andra vårdyrken har haft det tuffare.

Läkarna är Egyptens bäst organiserade arbetare just nu” säger hon och tillägger att andra vårdarbetare har mycket att göra för att komma upp i läkarnas nivå. ”Tandläkarna kämpar med att organisera sig, sjukgymnasterna behöver många år för att kunna skapa någon form av organiserad rörelse, och sjuksköterskefacket är tyvärr inte tillräckligt effektiv i att mobilisera sina sköterskor.”

Min läkarstuderande bekant håller med Nour och förklarar att anledningen till att det varit svårt att mobilisera andra vårdarbetare har att göra med att regimen gör allt den kan för att behålla kontrollen över dessa vårdsektorers fackförbund. ”Ta till exempel sjuksköterskefacket; ledaren valdes praktiskt taget av polisväsendet och trots att sjuksköterskorna är på vår sida beror den svaga organiseringen på polisens djupa infiltrering i facket.

Egyptens arbetarrörelse i vidare bemärkelse spelade en viktig roll både i upprinnelsen till och under revolten 2011. Under de numera mytomspunna 18 dagarna mellan den 25 januari och 11 februari 2011 organiserades massiva strejker och protestaktioner i städer runt om i landet som lamslog ekonomin och paralyserade den egyptiska statsapparaten. Trots att aktivister från Egyptens medelklass i många avseenden utgjorde avantgardet i massrevolten så bör man inte förbise det faktum att majoriteten av Egyptens befolkning faktiskt tillhör arbetarklassen och hade därför mest att tjäna på ett systemskifte. Det var denna arbetarklass som i slutändan fick den egyptiska militärregimen att inse att det inte längre var fördelaktigt att behålla Mubarak som dess ansikte utåt. Man valde därför att offra Mubarak för att på längre sikt kunna behålla regimens strukturer intakta. Vårdarbetarnas främsta roll under upproret var att tillhandahålla vård till skadade demonstranter i provisoriska fältsjukhus som sattes upp på torgen från vilka protesterna vanligen utgick.

Under åren innan upprorets utbrott hade arbetarrörelsen även då varit viktig. Med start i mitten av 00-talet upplevde Egypten en våg av strejker och arbetarprotester i olika delar av landet på grund av tilltagande privatiseringar och stigande mat- och oljepriser vilket lett till sänkta reallöner och försämrade levnadsvillkor.

Under åren sedan 2011 – ett år som på många sätt präglades av hoppfull förväntan om uppfyllandet av de revolutionära ideal som upproret bar med sig – har den bredare egyptiska arbetarrörelsen upplevt både motgångar och framsteg. Å ena sidan har det statliga monopolet på fackföreningar formellt hävts vilket följts av att en uppsjö av fria och från staten oberoende fackförbund grundats av arbetare runt om i Egypten. Bara under det första året skapades runt 1000 oberoende förbund. Detta vitaliserade arbetarrörelsen och har ingjutit hopp hos många arbetande egyptier som i årtionden känt sig alienerade av de statskontrollerade fackföreningarna. Men å andra sidan har militärregimen – som inte nedmonterades i och med upproret 2011 – mobiliserat enorma resurser för att förhindra uppkomsten av en genuint oberoende och kraftfull fackföreningsrörelse som representerar arbetares intressen. Regimen har delvis lyckats med detta genom bl.a. infiltrering av formellt oberoende fack.

Trots att den egyptiska regimen gediget har försökt stävja arbetarprotester genom hot och trakasserier mot fackföreningsaktivister, stiftandet av repressiva lagar som i praktiken kriminaliserat demonstrationer och strejker, och ett medieklimat som har uppmanat till ”nationell samling” och demoniserat strejkande arbetare i en situation av ekonomisk kris – så visar ändå den senaste tidens vårdprotester att arbetarrörelsen inte låter sig stävjas. I en situation där det är brottsligt att demonstrera utan tillstånd från regeringen är läkarfackets massiva generalförsamling den 12 februari och efterföljande protestaktioner viktiga händelser som har potentialen att blåsa nytt liv i Egyptens arbetarrörelse, som har sina rötter ändå tillbaka i 1800-talets slut.

Just nu beror dock utfallet i konflikten på om regeringen är beredd att ta till våldsåtgärder mot vårdarbetarna och om läkarfacket kommer stå på sig och eskalera sina protester om inte dess krav möts. De närmaste veckorna kommer sannolikt visa åt vilket håll konflikten bär.

/ Samir Shalabi

Samir Shalabi är masterstudent i Mellanösternstudier och skriver regelbundet för den egyptiska nättidningen Egyptian Streets. Twitter: SamirShalabi_

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *