Stockholmsnatt

Hela helgen har jag gått runt med en historisk händelse ständigt närvarande. Jag ser den framför mig i svartvitt, precis som de där bilderna jag sett. Det är skönare så på något sätt. Det svartvita hände ju för så länge sedan. Blod är bättre i svartvitt, då ser det mindre ut som mitt eget.

Det är Kristallnatten som förföljt mig hela helgen, eller Novemberpogromen som nog är en lite mer korrekt beskrivning av det som faktiskt hände. Veckan då förföljelserna av judar under nazitidens Tyskland nådde en helt ny nivå. Ända sedan jag sent fredag kväll hörde talas om mobben i Stockholm som skulle ”rensa upp” kring Centralen, mobben som var ute efter gatubarn men som misshandlade alla med ”utländskt utseende” som kom i deras väg har jag tänkt på dessa nätter i 30-talets Tyskland. Jag tänker på hur nära vi är den nu, hur snabbt det kan gå att ta oss dit.

Jag vet inte hur många gångar jag varit på Kristallnattsdemonstrationer den 9 november. Gått där lite halvt oengagerad under parollen ”aldrig mer”. Det har känts så fjärran. Visst har det funnits nazister, visst har de varit ett hot mot enskilda individer, men en kristallnatt – det har känts helt omöjligt att det skulle kunna hända igen. Så känns det inte längre.

Många beskriver Kristallnatten som början på nazisternas förföljelser av judar Tyskland. Men en början var det inte, inte ens i närheten. Det var inte en natt som uppstod av tomma intet. Kristallnatten var snarare natten då våldet tog steget in i finrummet. Det var nätterna då våldet blivit så legitimt att en nazistisk pöbel kunde bränna ner och vandalisera runt 1 500 synagogor, vandalisera cirka 7 500 judiskt ägda affärer och döda runt 400 människor utan att någon reagerade. Det var nätterna då 20-30 000 personer kunde skickas till koncentrationsläger. Det var tiden då lägren stod redo att ta emot de tusentals som skickades dit. Det var nätterna då Tyskland slutligen föll ner i barbari. Det var nätterna utan återvändo.

Innan nätterna mellan 7 och 13 november 1938 hade det varit ett årtionde av andra nätter. En långsam upptrappning. Ett eskalerande våld. Men framför allt en eskalerande acceptans för våldet. En eskalerade känsla att judar minsann får skylla sig själva, att de på något sätt var sämre, mer kriminella, giriga. En växande känsla av att en utpekad folkgrupp utgjorde ett hot mot det tyska riket. Kombinerad med en blindhet inför vem som var det verkliga hotet som skulle kasta Tyskland in i förödande krig, döda stora delar av den egna befolkningen och lägga landet i ruiner – nazisterna.

Jag känner hur nära vi är, hur kort väg vi har dit. I fredags twittrade Katerina Janouch en känd författarinna, som även skriver barnböcker, sitt stöd för de som äntligen tog itu med ”gatuslöddret”. I den storm av kritik som följde hennes tweet har hon ursäktat sig med att hon inte visste vem den mobben hon uttalat stöd för var. Att hon kallar gatubarn – barn som lever i en total utsatthet på Stockholms gator för slödder har hon inte ursäktat. Jag hoppas jag har fel, men jag har inte heller sett någon journalist ställa frågan om varför hon väljer att uttrycka sig så.

Våldet reagerar vi som tur är på fortfarande, den språkliga förskjutningen är ett faktum.

Som ursäkt för att bränna synagogor och mörda och internera judar använde nazisterna, då som nu, en tonårings kriminalitet som ursäkt. En 17 årig polsk jude hade mördat en tysk diplomat i Paris den 7 november. 17 åringens familj, som var judar med polskt medborgarskap men som bott i Tyskland, satt då internerade i gränsstaden Zbaszyn, utvisade av Tyskland till ett Polen som inte ville ta emot judar trots deras polska medborgarskap. Ett öde som drabbade ungefär 17 000 judar och som har gått till historien under namnet Zbaszyndeportationen.

Vi är inte där än, Novemberpogromen är ett stycke undan. Vi kan fortfarande se till att ”aldrig mer” inte endast är ett menlöst slagord en dag om året. Vi kan vända detta, men vi måste agera nu. Innan vi kommer till den punkten, den natten, då det inte finns någon återvändo. Natten då mörkret tar oss.

I Europas nutida ingenmansland sitter tusentals människor ingen vill veta av. Socialdemokrater och miljöpartister stänger gränserna, i Malmö stänger socialdemokraterna romska läger och slänger ut hundratals människor på öppen gata mitt i vintern. Liberala ledarsidors går öppet ut och stödjer en rasistisk och nyfascistisk politik. Och fascistiska gatugäng ger sig öppet ut för att ge sig på barn. Vi är inte där än, men nästan.

/Hanna Höie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *