Jag hatar nyår

Varje morgon när jag åter vaknar under himlavalvet känner jag att det är nyår för mig. Därför hatar jag dessa tidsbundna nyår som gör ett handelsföretag av livet och den mänskliga anden med sin goda balans och dess budget för den nya ledningen. De får en att förlora känslan av kontinuitet i liv och ande. Man börjar tillslut på allvar tro att det mellan år och år finns ett avbrott i kontinuiteten och historien och att en ny berättelse tar sin början och man avlägger löften och ångrar misstag och så vidare. Det är ett allmänt felaktigt datum.

Man brukar säga att kronologin är historiens ryggrad och det kan man väl acceptera. Men man måste också erkänna att det finns fyra eller fem viktiga datum vilka spelat fula spratt för historien och som varje anständig person håller fast i minnet. Dessa är också nyår. Den romerska historiens nyår, eller den medeltida eller den moderna tidens. Och de har blivit så påträngande och så förstenade vi ibland överraskar oss själva genom att tro att livet i Italien började år 752 och att 1490 eller 1492 var som berg som korsats av mänskligheten som sedan plötsligt befann sig i en ny värld, trädandes in i ett nytt liv. På så vis blir datumet till en börda, en vägg som hindrar oss från att se att historien fortsätter att utvecklas med samma oförändrade grundläggande linje, utan tvära stopp likt det bländande ljus som tar vid under en stund då filmen på bio tar slut.

Därför hatar jag nyår. Jag vill att varje morgon blir ett nytt år för mig. Jag vill ta itu med mig själv och förnya mig varje dag. Ingen planerad vilodag. Jag väljer mina pauser, när jag känner mig berusad på det intensiva livet och vill ta ett dopp i djuriskheten för att samla nya krafter. Ingen spirituell teater. Jag skulle vilja att varje timme av mitt liv vore en ny men ändå att den återknyter till de gångna. Inga dagar av firande till påtvingade kollektiva rim delade med en massa främlingar som inte intresserar mig. Bara för att våra mor- och farföräldrar och deras farföräldrar och så vidare gjorde det, måste också vi känna ett behov av att fira. Allt detta får mig att må illa.

Jag väntar på socialismen också utav detta skäl. Den kommer nämligen att kasta alla dessa datum, som då inte längre kommer ha någon resonans i vår ande, på soptippen och skapa andra som åtminstone kommer att vara våra och inte de som vi utan invändningar accepterar av våra dåraktiga förfäder.

/ Antonio Gramsci i Avanti, januari 1916.

Översatt av Josef Yusuf 31 december 2011.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *