COP21 – Världens mest pretentiösa debattartikel kommer inte att rädda klimatet

I helgen avslutades COP21-mötet i Paris. I media hyllas det nya globala klimatavtalet som en historisk framgång trots att det helt saknar konkreta utsläppsminskningsmål och kan leda till att jordens medeltemperatur ökar mellan 2,7 och 3,7 grader.

Förhandlingarna började med att alla länder skickade in sina krav och sedan bantade man ner texten stycke efter stycke. Alltså redan från dag ett kan kapitalets lobbygrupper börja jobba för att allt om deras utsläpp ska bort från avtalet. Man strök allt som hade med transport och flygindustrin att göra, strök allt om jämställdhetsarbete, flyttade allt om ursprungsbefolkningars rättigheter från den bindande till den ickebindande delen och orden ”fossila bränslen” nämns inte en enda gång i hela avtalet.

Man strök till och med alla specifika mål om utsläppningsminskningar. Avtalet påminner mer om en debattartikel från Dagens nyheter än ett internationellt avtal. I den inledande ickebindande delen skriver man så fint om hur viktigt det är att bekämpa klimatförändringarna och man nämner även målet om att inte öka medeltemperaturen med mer än 1,5 grader. Men den enda bindande överenskommelsen i avtalet är alltså att man nu ska ha en ”dialog” om frågan och träffas vart femte år under nya klimatförhandlingar. Det är även det som Obama och borgerlig media lyfter upp som historiskt och framgångsrikt. ”Jo, vi vet att planeten går under med detta avtal men at least we’re talking”.

Men att prata är inte tillräckligt och avtalet är en stor besvikelse för hela miljörörelsen och de tusentals som samlades i Paris för att protestera under toppmötet. Från Sverige åkte tre bussar ner och ännu fler aktivister var på plats såväl inne på förhandlingarna som ute på gatorna. På grund av terrorattackerna den 14 november ställde många internationella demonstranter in sina resor till Paris och många fransmän ville inte delta i stora demonstrationer. Det råder undantagstillstånd i landet, polisen har ökade befogenheter och demonstrationer och liknande folksamlingar är förbjudet med hot om hårda straff. Därför låg protesternas fokus snarare på små aktioner, performance och civil olydnad än på större traditionella demonstrationer.

Som en koordinering för de små kreativa civilolydnadsaktionerna låg konceptet Climate Games. En slags interaktiv aktionstävling där olika grupper kunde lägga upp videos på aktioner för att visa på det breda motstånd som fanns världen över. Under mötets två veckor hölls det hela tiden små radikala aktioner både i Paris och runt om i världen. På plats var också aktivister från världens ursprungsbefolkningar, varav flera var samer. De genomförde ett antal manifestationer utan att låta sig stoppas av polisen.

Aktivisternas främsta mötesplatsen sista veckan i Paris var aktionscentret ZAC. Där spreds information, hölls föredrag och planerades aktioner. Naomi Klein talade inför tretusen personer och varje dag ordnades det workshops inför den stora massaktionen den 12 december. Originalplanen var att omringa konferensbyggnaden Le Bourget men den övergavs på grund av undantagstillståndet. Vi förberedde oss på massarresteringar och tårgas men dagen innan aktionen gav polisen den tillstånd. Runt femtontusen dök upp vid Triumfbågen, en enorm besvikelse jämfört med de hundra tusen som demonstrerade i Köpenhamn sex år tidigare. Osäkerheten, undantagstillståndet och organisatörernas samarbetsvilja med polisen gjorde att många inte ville delta.

I Köpenhamn var miljörörelsen vid en peak som dog ut i en lång postklimatmötesdepression. Nu känns det som att miljöaktivismen är på uppgång igen och att det finns möjlighet till en större mobilisering. Stora ord och lite handling, även från klimataktivisternas sida, var dock vanligt även efter Köpenhamnmötet. Även då höll Naomi Klein tal om hur klimatmötet bara är ett startskott på en större rörelse, vi dunkade varandra i ryggen och sade klyschor som att det här är bara början och det riktiga arbetet skulle börja efter klimatförhandlingsskådespelet tog slut. Vi skulle starta en kamp lokalt i våra egna länder när vi åkte hem från mötet. Sedan försvann hela rörelsen i ide och vaknade upp först när nästa stora möte var på kommande. Så hur kan vi vara säkra på att miljörörelsen inte försvinner bort även denna gång?

Det handlar om lokala kamper som kan sammanlänkas på ett globalt plan. Kamper mot regnskogskövling i Latinamerika, mot utvinningen av oljesand i Kanada, mot kolkraftverk i Tyskland, mot kärnkraftverk i Japan. I Nederländerna har miljöaktivister stämt sin egen regering för att de inte gör tillräckligt mot klimatförändringen. Gissa vad – de vann! Ja, det är inte bara multinationella företag som kommer att kunna stämma regeringar i framtiden. I Tyskland ockuperade runt tusen aktivister en kolgruva i protest och stängde av produktionen under ett dygn. Rörelsen som går under namnet Ende Gelände ska ha en liknande massaktion i maj som samlar aktivister från hela Europa, en sorts blockupyrörelse för miljöaktivister.

Miljörörelsens framtid ligger alltså i det lokalt-globala perspektivet. Där olika kamper sammanknyts till en enhetlig rörelse. Även i Sverige finns det strider att ta. Mot Vattenfall och Förbifart Stockholm, mot exploatering av skog och natur, för kollektivtrafik, för klimatsmart boende som alla har råd med och för bindande klimatmål. Det här är bara början, det här är bara början, återupprepar vi igen. Men nu ska vi även göra ord till handling.

/ Frank Lundgren, medlem i Allt åt alla

12375422_10153171630131987_1842971043_o

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *