COP21 – En klimatkatastrof utan motstånd

Hur bedömer man om motståndet mot ett toppmöte varit effektivt eller inte? Det låter sig inte göras så lätt. För det första har vi diskussionen om det överhuvudtaget är politiskt riktigt eller inte att skapa motmöten. Vissa framhåller att all kamp ska vara lokal och utföras i de egna bostadsområdena och på de egna arbetsplatserna, att aktivism per se är dåligt. Andra hävdar att jippona kring härskarnas möten sker på grund av att media är på plats, och att det alltid är en farlig strategi att försöka besegra överheten genom att övertyga överhetens egna verktyg (media) om att vi har rätt. Åter andra menar att det ger en demokratisk fernissa till toppmötena att det alltid tillåts några demonstrationer utanför som tycker annorlunda. Särskilt om protesterna försöker sätta sina agendor på kartan just för att påverka beslutsfattarna, och därmed legitimerar deras rätt att fatta beslut. Dessa är inte orimliga åsikter, själv tycker jag dock att toppmötesprotester har sina poänger. Utan att behöva dra i krävande politiskt basarbete (om du inte har oturen att bo i staden där mötet utspelar sig) ger de en möjlighet att träffa likasinnade från andra länder och grupper. Ungdomar från landsbygden som därhemma kanske inte har så många organisationer att välja mellan får eventuellt lite inspiration av att vara många på gatorna. Om man har tur kan det skapas situationer som påminner om små nyckelhål där en liten del av den hägrande framtiden spelas upp. Det kan till exempel vara välorganiserad logistik, med gratismat och direktdemokratiska uppgifter och ansvarsfördelning, eller kortvarigt övertagande av gatorna vid de tillfällen vi tillfälligt besegrar polisen. Inspirerande ögonblick som gör det lite lättare att tröska sig igenom den tröstlösa politiska vardagen. Vid vissa tillfällen lyckas vi också störa våra motståndare, som i Prag 2000 och Heiligendam 2007.

Vid COP21 i Paris fanns det inom beslutsfattande organisatörer nästan bara NGO:s. Dessa hade en extremt lydig och samarbetsvillig agenda och verkade inte se beslutsfattarna som mäktiga fiender som skulle besegras, utan som domare i en tävling mellan fossilenergilobbyister och miljölobbyister. Därför försökte man inte förlägga protester nära mötet och förhandlingarna med polisen handlade om att pressa polisen till att tillåta klimataktivisterna att få protestera på exponerade ställen snarare än att försöka mobilisera motstånd mot mötet. Antagligen var det även detta som gjorde att så få demonstranter dök upp. Någonstans kring 12 000 deltagare på den största demonstrationen får ses som riktigt dåligt i en stad som Paris och med mänsklighetens allvarligaste hot på agendan. Jag tror att motviljan mot att åka berodde på att protesterna olagligförklarats, och om man, som de flesta mobiliserande organisationerna, tror att det går att rädda klimatet utan att bryta mot lagen, så stannar folk hemma. Kulmen av detta var när arrangörerna hjälpte polisen att slussa demonstranter genom avspärrningar vid Eiffeltornet in på en inhägnad yta där alla blev visiterade. Visiteringarna var inte bara på grund av risken för bomber eller vapen, utan även maskering var förbjuden och arrangörerna gick själva runt och sade åt maskerade deltagare att ta av sig masken. En scen var uppbyggd på detta område där det firades med musik och slagord. Arrangemanget hyllades som en stor succé och talare på scenen ropade ”We did it!” (Som avslutning kom i och för sig Naomi Klein och gick igenom på vilket sätt klimatavtalet, som just offentliggjorts, var en fullständig katastrof vilket lade lite sordin på stämningen.)

En av mina vänner gick på en aktivistträning de hade på aktivistcentret. Hon blev inför övningarna ihopparad med en kvinna från Storbritannien. Kvinnan berättade att hon tyvärr inte gjort särskilt mycket åt klimatet, vår tids viktigaste fråga, då hon haft svårt att hitta tid som arbetare med barn att ta hand om. Nu var hennes yngsta son dock 19, och kunde ta hand om sig själv, så nu hade hon sålt sitt hus och därmed fått råd både till att resa till Paris och betala de dryga böter som undantagslagarna i Frankrike hotar med. Jag misstänker att denna kvinna liksom jag och många andra, är besvikna över att ett brott mot mänskligheten, vilket detta klimatavtal ändå får räknas som, fick stå mer eller mindre oemotsagt under detta COP21.

/ Jonathan Pye

12363936_10153171630301987_256540594_o

12364174_10153171629881987_1312480621_o

12369469_10153171629641987_255343452_o

12369673_10153171630001987_2097485672_o

12369687_10153171629871987_1860542878_o

12375422_10153171630131987_1842971043_o

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *