Vår vilja räknas inte, er oförmåga är en dålig ursäkt

Jag vill säga att de inte upplevt en flykt.

För det vet vi att de inte har.

Att man inte kramat sina barn hårt och hoppats komma fram. Att man inte av kyla, trötthet eller hot har haft skäl att fortsätta frukta för sitt liv, hela vägen.
Väl framme.

Hot, slag, brist på hjälp, att överkomma rädsla, att bli en härdad person med kanske ängsliga utfall av ilska. Åk hem, åk ut, ständigt dömd, varför ska du vara så arg, ta det du får, var tacksam, för nej vi är inte människor som dem, du får absolut inte utmana vår plats, stanna där nere, symboliskt, geografiskt, ner. Var tacksam.

Ni är många som vet vad det är att vara väl framme. Hur tillhörighet till en plats fråntas även er som inte flydde som oss. Och nu står vi här, på andra sidan och ser hur vår känsla av tillfällighet, kanske blir hela ert liv i en uppstyckad tid, det anspråk som blev självklart för oss, blir inget. Vad är att ha någon rätt. När ett långsiktigt hem är inte för er.

Ni vet bilderna vi ser i filmer från krig med lyckliga slut och undsättning. För de flesta finns ingen undsättning. För svensken tycker: ”vi tänker inte göra om de inte gör”.
Politikern. ”Vi har skurit ner så mycket och kan inte skaka fram boende till folk trots att vi fått leda landet och får en enorm lön för att göra det”. Trots att det är ert ansvar. Er plikt. Er egen ideologi och vilja.

Allt är beslut och prioritering.

Folk har civilt visat sin enorma kapacitet trots få resurser. Många tusentals har visat att de absolut kan tänka sig att ha lite mindre pengar i sina egna plånböcker för andras överlevnads skull. Lägga tid och energi och hjärta. Men det är tydligen inte dessa personer som är Sverige. Det är alla de som skrikit varg om brutna människor, som skrikit parasiter om barn. Som ber andra att visa sina väskor av skräck för dem, bara för att de ser ut som de gör. Som spottar på och tar sig rätten att döma ut samma folk som lika mycket, om inte mer, drabbats av fascistiskt våld, i mellanöstern och här. Som gått på det där om att nu går vi på knäna, vi har inte plats. Och sen tryggt och naivt går till jobbet på morgonen förbi tomma lokaler de inte ser, lägger sina barn i varma sängar om natten och funderar på alla julklappar de ska köpa.

Och självklart är några av dessa folk som upplevt flykten. Det är varken bättre eller sämre det. Det heter assimilation in i den svenska naiva trygga idiotin. Ni bes om smulor medan folk flyr med stora säckar pengar från landet, ja ni vet skatteflyktingar som skapar stora hål i offentligheten.

Där är Sverige i dag. Inte på väg att bli, det har redan anlänt. En plats där vissa folk inte är riktigt folk. Där viljan att dela upp bussen i två delar, separation, flåsar en i nacken. Kylan är permanent. Ödmjukhet, eller blyghet, är en myt. Människovärde och jämlikhet, är länge döda. Detta var spiken i kistan.

Vakna och känn frosten.

/Samira Ariadad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *