När Turkiet återgick till det gamla

Kunde det gå på något annat sätt än som i valet den 7 juni i år? Regeringspartiet, det marknadsvänliga och konservativa AKP, miste då sin parlamentariska majoritet, och resultatet skulle upprepas enligt opinionsmätningarna. I juni var debaclet ett faktum när partiet var ljusår från den kvalificerade majoritet man jagat i parlamentet i syfte att ändra grundlagen och ge presidentämbetet (läs: Recep Tayyip Erdogan) utökade befogenheter. AKP fick dock runt 50 procent av rösterna den 1 november och säkrade därmed en egen majoritet. Kapitlet AKP, som öppnades med valsegern 2002, har ännu inte stängts.

Att valrörelsen blev blodig blev hela världen varse om. Ett 30-tal vänsterungdomar sprängdes i luften i Suruc den 20 juli och runt 100 fackliga och vänsterpolitiska fredsaktivister mötte samma öde i Ankara den 10 oktober. De första att dödas var de som sa ”fred”, som det numera heter. Samtidigt skedde i perioder dagliga attacker mot det prokurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler när nationalistiska mobbar tog hämnd på partiet som bidrog till att grusa AKP:s vinnarscenario i juni.

Om det landsomfattande upproret, som hade sin utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul 2013 fick oss alla att le och hoppas på ett annat samhälle, så var de senaste månaderna bara en kamp för ren överlevnad för landets progressiva. Journalister buras in, redaktioner attackeras, människor dödas och partibyggnader bränns ner. Allt utan nämnvärda polisingripanden. Som en given avslutning på valrörelsen inkom också vittnesmål och uppgifter om valfusk. Oegentligheter under valnatten avgjorde inte valet. Men oförrätter de senaste månaderna bidrog tveklöst till polariseringen, den uppiskade nationalismen och inte minst till ett orättvist och ofritt val. Så var ordningen återställd. AKP vann. Bomboffren, medborgarna som vill få klarhet i korruptionsanklagelserna mot regeringen och journalister som dagligen får känna av trycket mot den fria pressen förlorade.

Samtidigt finns de där andra fortfarande kvar, den där gruppen människor vars drömmar inte får plats i valurnorna. De som fick Gezi-parken att grönska 2013. Sedan samlade de kraft och bidrog till att tvinga HDP att bli gatans röst, ett parti med unik närhet till landets sociala rörelser. I nyvalet räddade de dessutom kvar HDP i parlamentet, strax över världens högsta parlamentsspärr på 10 procent. De möter en framtid där polariseringen lär öka ytterligare och partiledaren Selahattin Demirtaş lovar att HDP kommer att vara fortsatt aktivt även utanför parlamentet, på arbetsplatser och torg, samtidigt som ”ledamöterna i parlamentet ska representera alla förtryckta i Turkiet”. Men det är en kamp som i dagsläget nästan bara handlar om att nå upp till vattenytan efter månader av uppblossat krig mot PKK, ren terror mot progressiva rörelser och ett allt hårdare grepp om tankar, ord och kroppar. Eller som det där uttrycket på turkiska som närmast suckas fram; ”burası Türkiye”: det här är Turkiet, ett land där krig och konflikt åter är vardag.

Ekim Caglar, frilansskribent

 

DSC_0035

Gezi, juni 2013

20151101_151857

Sergels torg, 1 november 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *