Terror är kommunikation

2015-10-26

Det har gått tio dagar sedan Sverigedemokraterna deklarerade att de skulle ställa om sitt politiska arbete till att ”arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder” mot asyl- och flyktingpolitiken. Partiets gräsrötter och sympatisörer förstod direkt den ”signalpolitiska” vinken. Varje dag sedan dess har en asylförläggning brunnit någonstans i Sverige. Signalen från knivmorden på Kronanskolan i Trollhättan gick inte att missförstå. Till och med polis och borgerliga ledarskribenter – de vanligtvis sista att fatta – har tvingats erkänna att det rör sig om ett hatbrott, omöjligt att isolera från sitt sammanhang. Enbart på den rasistiska ytterflygeln, hos ”Sverigevännerna” fortsätter bortförklaringarna om skolattentatet som en ”ensam galning”, ”psykiskt sjuk”, där makthavarna bär skulden genom att ha ”nedmonterat välfärden”.

Så kan vi nu äntligen helt avskriva bortförklarande psykologiska förklaringsmodeller? Nej, skulle den autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi svara. Problemet är snarare att vi isolerar sådana förklaringar från övriga samhällets politiska konflikter och skeenden. I våras kom Bifos bok Heroes. Mass murder and Suicide på Verso förlag. Boken handlar just om skolmassakrer och innehåller en intressant fallstudie av Anton Lundin-Petterssons föregångare – och troliga inspiratörer – som Colombinemördarna Eric Harris och Dyland Klebold, biografmördaren James Holmes, finska skolskjutaren Pekka-Erik Auvinen, amerikanska skolskjutaren Seung-Hui Cho och Anders Behring-Breivik.

Bifo rör sig i boken både på ett psykologiskt och samhällspolitiskt plan, och kopplar ihop de två. Precis som i tidigare böcker, som Den arbetande själen (Tankekraft förlag), försöker han spåra de psykiska konsekvenserna av nyliberalismens uppbrytande av välfärdsstatens solidariska samhällsmodell, valfrihetens konkurrensutsatta ”homo economicus, den osäkra livssituation en osäker arbets- och bostadsmarknad skapar, finanskapitalismens nihilistiska vinstanhopning genom ”kreativ förstörelse” och sociala mediernas effekt på vårt sätt att relatera till varandra.

Dagens kapitalism skapar på så sett en unik form av psykopatologi. Det är i denna kontext Bifo placerar skolmassakrarna. Han beskriver dem som en form av utåtriktat självmord, utförda av personer som ser sina attentat som en hämnd mot det samhälle som orsakat dem lidande. Är detta att förminska det politiska i deras handlingar? Nej, menar Bifo, utan detta visar snarare på den särskilda politiska dimensionen i attentaten. Det är något som skiljer dessa självmordsattentat från ensamvargar som Lasermannen och Peter Mangs, som gjorde allt för att undvika att åka fast och aldrig kommunicerade sina attentat utåt. Lundin-Petterssons, Chos, Auvinens och Breiviks attentat är snarare blodiga dåd som syftar till att marknadsföra deras manifest. De klär upp sig i krigskläder, SS-hjälmar, Jokern-dräkt, iscensätter hela massakern och har förinspelade budskap och manifest i form av självmordsbrev som ska få spridning av dåden. Det är handlingar som ska sprida just terror, rädsla och sända ut en tydlig signal. Massakern på oskyldiga skolelever ger den största reaktionen och sprider skräck i ett helt samhälle. Att slå neråt blir att slå mot alla.

Bifo läser manifesten och ser en likhet i retoriken, om självbilden av förlorare som ger igen, de hunsade som skapar tragedier för samhället med sig själva som vinnaren för ett ögonblick. Attentaten som både ett resultat av och en reaktion mot den nyliberala socialdarwinistiska utslagningen på marknaden. Hur kan det vara så? Om dagens globala finanskapitalism bryter ner gamla strukturer, en hastig deterritorialiseringsprocess (gränser suddas ut, kapitalrörelser blir globala, marknaden når överallt), så skapar det samtidigt stor rädsla hos de som lever prekärt och hotas av utslagning. Svaret blir en aggressiv reterritorialisering (gränser återinförs, murar byggs upp, skillnader betonas) – en jakt på identiteter och tillhörande som kan ge skydd. Identitär tillhörighet är något som måste skapas, och den kan inte baseras på annat än en aggressivitet mot ”den andre”. Asylförläggningsbränderna och attentat mot romer och mångkulturella skolor är inte en avart, utan en del av denna aggressivitetsmobilisering sammankopplad med det identitära projektet, den ”Sverigevänliga” rörelsen.

Dödsdansen mellan finanskapitalismens uppbrytande deterritoralisering och den identitära nationalismens aggressiva svar kan bara brytas genom nya solidariska projekt. Empati är inte en medfödd egenskap, menar Bifo, utan något vi måste producera genom gemensamt agerande.  

Sverigedemokraternas krigsscenarier, undergångsretorik och kampuppmaningar skiljer sig inte från Lundin-Pettersson, Auvinen eller Breiviks manifest. De består bara av en gradskillnad i hur nära kollapsen, hur nära kriget vi står. Kan ”Sverigevännerna” vända situationen genom parlamentarisk politik idag, krävs utomparlamentarisk kamp eller är kriget redan över oss och bara vapnen återstår? Ekeroth, Lundin-Pettersson och Breivik delar samma föreställningsvärld, de är bara inte överens om kriget började igår, idag eller imorgon.

/Mathias Wåg

Läs även: Hur mår offren för rasistiskt våld? 

 

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu