Husockupanter och hyresgästaktivister sida vid sida i Polen

Forskningen säger att äldre personer och människor med knappa ekonomiska resurser är mindre benägna att stå upp och organisera sig i en gemensam kamp för sina rättigheter, med hyresgäströrelsens framväxt i Polen visar den raka motsatsen. Den polska hyresgäströrelsen, som till större delen består av äldre och pensionärer varav många är kvinnor, har visat att det är möjligt att resa sig och ifrågasätta den nyliberala politiken och kapitalismens vilda utbredning som drabbar de resurssvaga extra hårt.

Rörelsen har sitt ursprung i de organisationer och föreningar som bildades efter 1989 som en motreaktion på det kapitalistiska systemets intåg i landet. Till att börja med kämpade dessa för ett klargörande av hyresgästernas juridiska status, men de drivande frågorna har omdefinierats med tiden, och framförallt i början av 2000-talet. 2004 släpptes nämligen det tioåriga förbudet mot hyreshöjningar, som skulle garantera landets hyresgäster hyresnivåer de hade råd med. Från och med denna stund accelererade hyresgästernas kamp och spred sig till stora och mellanstora städer i landet, för att idag representeras av ett fyrtiotal organisationer och ännu fler lokala oregistrerade grupper och initiativ. Möjligheten till hyreshöjningar satte nämligen igång en privatiseringsvåg av bostadsbeståndet i landet, och framförallt det som kallas för re-privatiseringar, att ge tillbaka tidigare nationaliserade/kommunaliserade egendomar till de forna ägarna. Det skapade en ny marknad, där olika organiserade företagare och andra aktörer köpte upp byggnader, kastade ut de befintliga hyresgästerna, för att sedan sälja eller hyra ut lägenheterna till ett mycket högre pris.

Den polska hyresgäströrelsen är storleksmässigt mycket mindre än den svenska. Det finns flera anledningar till det. Framförallt handlar det om det polska kommunala/statliga hyresbeståndets storlek som beräknas bestå av mindre än tio procent av landets totala bostadsbestånd. Den snabba privatiseringen av bostadsmarknaden har också inneburit en kraftig stigmatisering av de som bor i hyresrätter och en syn på hyresrätten som en ”sista utväg” ‒ ett alternativ för individer som inte ”lyckats” tillgodogöra sig vissa resurser och skickligheten att på egen hand förbättra sin situation.

I ett sådant klimat verkar de polska hyresgästerna och ifrågasätter grundläggande värden i det kapitalistiska systemet, där äganderätten är starkt överordnad många andra rättigheter. Som tur är finns det fortfarande en relativt omfattande (i alla fall internationellt sett) hyresrättslagstiftning i landet som, trots att den varit under attack under årens lopp, sett till att skydda hyresgästerna och ge dem vissa grundläggande rättigheter i en redan utsatt situation. I praktiken har detta dock inte hindrat att ett ansenligt antal hyresgäster under åren trakasserats eller hamnat i hemlöshet på grund av skrupelfria vräkningar. Det mest kända fallet av attacker på rörelsen är mordet på grundaren av Warszawas Hyresgästförening Jolanta Brzeska år 2011. Spåren av hennes uppeldade kropp hittades i en skog i stadens utkant, och en känd ”återköpare” av fastigheter i staden misstänks vara inblandad.

De polska hyresgästerna har stora utmaningar framför sig. De driver olika kampanjer med budskap som ”Att bo är en rättighet, inte en vara”, ser till att hyresgäster får juridisk hjälp, anordnar demonstrationer, manifestationer och möten, blockader av vräkningar, sprider information, författar lagförändringsförslag och driver juridiska processer. Mordet på Brzeska har blivit en katalysator i kampen mot orättvis behandling av hyresgäster och hyresgästerna har fått några bundsförvanter i denna kamp: husockupanterna, landets anarkister och den syndikalistiska fackföreningen. Det polska fallet är ett bra exempel på en förenad kamp i ett hårdnande klimat. Att dessa aktörer insett värdet av koalitioner och grundlagt ett samarbete har gett dem vissa delsegrar i relation till makthavarna och kapitalisterna. Framförallt har samarbetet berikat deras sätt att handla, reflektera kring den verklighet de lever i, organisera sig och formulera relevanta frågor. De har lärt av varandras misstag, delat framgångsrika strategier och kunskaper, stöttat varandra mentalt och numeriskt, introducerat nya sätt att tolka sin situation på men också nya sätt att ta sig an denna. 

Husockupanterna, där majoriteten är anarkister, har i möjligaste mån hjälpt till att lokalisera och öppna tomma lägenheter och byggnader åt hyresgästerna, samtidigt som de har breddat sin kamp från rätten till fria kulturhus till rätten till bostad. Ockuperade hus har öppnat upp lokaler och mötesplatser för hyresgästerna, och de möten som uppstått mellan husockupanterna och hyresgästaktivisterna har resulterat i ett utbyte av materiella och icke-materiella resurser som är knappa inom båda rörelserna då dessa är relativt små till storleken. 

Vid hot om vräkning av de ockuperade husen har hyresgästaktivisterna slutit upp sida vid sida med husockupanterna och visat stöd. Planerade vräkningar av enskilda hyresgäster har stoppats tack vare aktivister som har agerat mänskliga sköldar och blockerat trappuppgångar med sina kroppar. När hyresgästerna gett upp hoppet om att vinna striden om en fastighet har husockupanterna och anarkisterna gått in och stöttat med de medel de har haft tillgängliga. Under årens lopp har båda parterna fördjupat sina juridiska kunskaper avsevärt och vunnit en del rättegångar, mycket tack vare samarbetet. 

Detta samarbete har visat att den ena kampen inte nödvändigtvis utesluter den andra, snarare förstärker de varandra i en kontext där alltfler av stadens utrymmen privatisera(t)s och omvandla(t)s till kommersiella platser, tillgängliga endast för vissa utvalda delar av befolkningen.

Dominika V. Polanska