Utan en berättelse står arbetarrörelsen still

För tre dagar sen satt jag och en hel drös andra från LO-Ung i riksdagen och diskuterade med politiska representanter för Socialdemokraterna med facklig bakgrund. Ämnet kom in på Sverigedemokraterna och antirasistisk strategi. Fokuset låg på två vägar att bekämpa SD:s framgångar: värderingar och fakta. Här flikade jag in med behovet av en metapolitik för arbetarklassen, en berättelse.

SD är ett parti som är rent idealistisk, som saknar reell mobiliseringskraft (”gräsrötter”) och som är toppstyrt från topp till tå. Hur kan de då få så många röster? Ha en sån ivrig, övertygad och högljudd väljarskara? Sån dominans i medieflödet? Svaret finns i deras maktanalys och i hur de förmedlar denna samhällsbild. Det är deras berättelse om folket mot eliten. Detta är i dagsläget den mest dominerande och positiva, visionära berättelsen i svensk politik.

Socialdemokratin har å sin sida slitits mellan två vägar; en idealistisk (”värdegrundsbaserad”) väg och en materialistisk/pragmatisk (”Budget i balans”), men saknar en berättelse om sig själva. Förut fanns den. Den hette arbetarrörelsen – och trots andra påståenden, så var de som idag pekas ut som hemska rasister i LO-yrken extremt lojala med denna berättelse och rörelse. När socialdemokratins framgångar var som störst så var partiet oskiljaktigt från berättelsen, som i korthet kunde summeras som: Det blir bättre. Genom ekonomiska reformer, genom etablerandet av en solidarisk hegemoni, genom social, politisk och facklig samverkan. Det idealistiska och materialistiska var alltså enat, knappast fullständigt enat i praktiken, men – och det här är viktigt – i berättelsen. Och ännu viktigare var att arbetarrörelsen sade det, hela tiden, även när det var BETYDLIGT värre än idag. Det blir bättre.
Denna metapolitiska konstruktion föll för varje nedskärningsbeslut som sedan togs, och som tagits sedan 90-talet. Idag saknas den berättelsen. Det är den logiska konsekvensen av att behandla en hegemoni respektlöst och ta sina väljare för givna.

Alla vänsterpolitiska projekt idag drivs utöver det av en pessimism, skepticism eller av anpassning till motståndarnas berättelser om antingen en ”PK-elit” eller ”Att ta ekonomiskt ansvar”. Inte minst är den ”gröna” berättelsen är ren apokalyptisk pornografi, i likhet med de tokigaste delarna av svensk vänster så hänger sig folk nästan åt en dödskult om ”den stora krisen” eller ”sönderfallet”. Sånt kallas med psykologiska termer för “chocktillstånd” eller “depression”.

Utöver detta så bör man notera att de metapolitiska framgångarna som faktiskt har fungerat från vänsterhåll inte har fått genomslag i den slarvigt definierade arbetarklassen. Det är en postmodern berättelse om identiteter, etnicititeter — den enande materalistiska kraften är bortflugen. Den som bar fram ”den stora kolossen” på enighet i materalistiska krav, till förmån för en världsbild som mångt och mycket är en spegelbild av SD:s syn på världen. Vem blir gagnad av det tror ni?

Här i ligger det metapolitiska problemet. Ska vi hantera SD, och i slutändan den nu mer reträttbenägna nyliberalismen (vars berättelse krisen 2008 knäckte), så måste vi formulera en metapolitik för arbetarklassen igen. Återta kommandot. Först kommer metapolitiken, tankarna, sedan kommer fakta, till sist värderingarna/normerna. Då kan vi inte spela efter våra motståndares spelregler, utan måste formulera dem själva.

Låt vår berättelse vara den om en arbetarrörelse som gaskade upp sig, stoppade reträtten och fortsatte sitt stridsrop: Det blir bättre. Med oss i fronten så slåss vi för ALLAS lika värde och förbättring av livsvillkor — med vår kraft och vår vilja kommer det bli bättre.

Låt oss vara optimister inför framtiden, vi har den trots allt i vår hand. Låt oss nu sprida kunskapen om vår egen styrka genom utbildning och praktiska exempel och att föra vidare alla erfarenheter från förr till dagens generationer – en reell kunskap om de historiska och strategierna och slutsatserna vi dragit. Och det första man noterar om man tittar på hur tidiga arbetarrörelsen formulerade sig är tydligt och enkelt: Var stolt. Du är framtiden. Ta ingen skit.

Så vinner vi tillbaka initiativet och visionerna. På så sätt blir också SD:s metapolitik verkningslös, då dess optimism bara är organiserad egoism och pessimism i visionär förpackning. Men varken det som de romantiserar idag, eller framtidens trygga samhälle, är egentligen deras sak. För dem är det bara PR (som för varje dag spricker mer och mer) för att fortsätta sitt samarbete med Svenskt Näringsliv i lugn och ro. Berättelsen om Välfärdssverige — den är vår. Låt oss ta upp den igen.

/ Stellan Elebro

3 kommentarer på “Utan en berättelse står arbetarrörelsen still

  1. Klassisk idealism. Visst, en enande berättelse är inte fel, fast det som behövs är konkret kamp som lyckas. En berättelse utan rörelse och framgångsrik kamp blir enbart tom retorik vilket nog bara ökar populismen. Det värsta som finns är ju vänsterister som hyllar de ärorika arbetarna å arbetarrörelsen och pekar på den döende å apatiska arbetarrörelsen.

    Och på riktigt så är det jävligt märkligt att använda sig av ett begrepp som metapolitik. Man behöver liksom inte läsa motpol för att läsa intressant om hegemoni osv.

  2. Hur ska vi formulera ord som kan fungera enande idag? För egen del talar jag hellre om folkrörelsernas allmänpolitik än om berättelser. Om nödvändigheten av att ställa krav utifrån sociala klassers materiella intressen. Materiella intressen som måste växa ur både de areella och urbana näringarnas konflikter mellan kapitalägare och de som brukar jorden, arbetar med människor vård, omsorg, skola och service och vid maskinerna.

    I den kampen är både historia och situationen här och nu viktig. Hur mycket man än inser att praktik är mer värdefull än teori är det inte fel att ta på allvar vad de som ägnar mycket tid åt intellektuella analyser kommer fram till. Rasmus Fleischer ställer sig frågande på flera sätt till Elebros resonemang. Han ser kombinationen av kritiken av ”grön” pessimism med uppmaningen att hävda det blir bättre som ett rop om att återupprätta välfärdsstaten. Kritisk kristeori menar Fleischer pekar på att det är en illusion att satsa på strategier som bygger på evig tillväxt. Elebro blir honom svaret skyldig.

    Det finns en annat sätt att se på dagens kris i Sverige och världen. Det är nödvändigt att kräva att den liberala staten lever upp till sina egna ideal. Därtill kräva offentliga investeringar för en rättvis omställning av naturbruk, industri, boende, energi och transporter kombinerat med motstånd mot orättvisa investerings- och handelsavtal, militarism, inhuman flyktingpolitik och nyliberalismens brutalisering av arbetslivet och slakt på välfärdsstaten. Detta tillsammans med att inse att det i hög grad kan handla om illusioner i en tid när liberaler i alla sina olika partiformer blir alltmer auktoritära och vad som kan kallas grön keynesianism knappast står i motsättning till det rådande systemet.

    En sådan folkrörelsernas allmänpolitik bygger på kamp i enskilda frågor. Men den går bortom liberalismens strukturering av politiken med den rådande indelning mellan den parlamentariska och folkrörelsernas roller för att inte tala om projektmakeriet med sina NGOs och professionaliserade enfrågeapparater. Den gör det genom att gå över gränserna mellan olika frågor och mellan det lokala, regionala, nationella och internationella.

    Den kampen pågår i globala demokratiska former som folkrörelserna Via Campesina, den internationella bonde-, småbrukar- och lantarbetarrörelsen med ca 200 miljoner medlemmar, Världskvinnomarschen, Jordens Vänner, hyresgästinternationalen och många andra. Rörelser som arbetar på klassiskt folkrörelsevis för att organisera individer och betona var och ens insatser, folkbildning och verksamhet på alla nivåer. På folkrörelsemötet i Tunis i februari samlades alla dessa rörelser och många till samverkande i kampanjer som avveckla storföretagens makt och klimaträttvisa. Här är insikten utbredd om otillräckligheten i att vädja till världens ledare eller alltför stor tilltro till grön kenyesianism. Istället diskuteras kritiskt sådana begrepp som nerväxt, allmänningar och buen vivir. Det hopp som Elebro efterlyser är påtagligt närvarande samtidigt med att konsekvenserna av att Tunisiens textilindustri med många kvinnliga arbetare är nedlagd efter revolutionen och de sociala och ekologiska problemen på många områden är akuta i värdlandet och på många andra håll i världen. Fleischer tycks inte känna till detta folkrörelsesamarbete som finns i Sverige och globalt där den typ av insikter han för fram är vardagsmat.

    Elebro tycks lika lite förhålla sig i sin berättelse till den allmänpolitik som växer fram mellan olika folkrörelser. På annan plats skriver dock Elebro om den kollektiva kamp han deltar i. Då får texten ovan en mycket annorlunda prägel. Han betonar i sin praktik inte minst samverkan mellan miljörörelse, samer, landsbygdsintressen och arbetarrörelsen. Han talar om att vidmakthålla berättelsen om det röda Norrland. Det är svårt att spåra i det som han skriver ovan.

    I det samarbete mot avfolkningen av Sveriges landsbygd och kamp för att återta makten över maten och naturbruket som Jordens Vänner driver tillsammans med småbrukarrörelser är berättelsen om Norrland radikalt annorlunda. Här handlar det om alla folkrörelsers kamp och långt mer än det röda Norrland. Tvärtom är småbrukarna i Norrland idag de som tydligast ser behovet av global kamp mot sådant som land grabbing, EU:s kapitalliberaliseringsdirektiv, jordbruket måste bort ur WTO och ersättas av kravet på matsuveränitet samt att kampen måste också handla om demokratisering av ekonomin. När jag träffade fackföreningsinternationalens företrädare i Tunisien så var beskedet att den mest reaktionära delen av den globala fackföreningensrörelsen var LO som knappast yppade ett knyst mot TTIP och att storföretagens är tänkta att ges makt över stater i skiljedomsförfarande.

    Berättelser som inskränker sig till lokala, regionala eller nationella territorier är alltså otillräckliga. Likadant är det mer begränsning till arbetarrörelsen, särskilt i Sverige där den dominerande delen tillhör de mest bakåtsträvande krafterna jämfört åtminstone med facket i de flesta andra länder. Defensivt har fortfarande facket i alla dess delar inklusive inte minst Syndikalisterna den centrala rollen i försvaret av våra rättigheter, men när det gäller offensiv strategi är de numera ofta ett hinder.

    Fleischer pekar i sina många krisanalyser på behovet av samtidig objektiv och subjektiv grund för en förändring. Arbetarrörelsen skulle man kunna tycka infriar detta med sin både objektiva sida genom dess rötter i arbetarklassens villkor och den subjektiva i organiseringsvilja. Frågan är om det inte blir för oprecist. För det första blir det historielöst. Då försvaret av sociala rättigheter är viktigt är förståelsen av att de grundar sig i både areella och industriella näringarna grundläggande. Mer pengar till de arbetslösa och mer pengar till mjölken var det som byggde välfärdssaten i Sverige och motade fascismen i grind. Berättelsen om att arbetarrörelsen gjorde det ensamt är falsk.

    Idag är den materiella grunden för vårt samhälle fortfarande areella näringar i kombination med urbana. Att tro att de areella är mindre viktiga därför att det är så få som arbetar med dem är att tro att den kapitalistiska ekonomins värdesättning av varor är det som gäller och inte våra behov. Vi kan inte ersätta mat med konsumtion av datorer även om nationalekonomerna vill få oss att tro att alla varor är utbytbara med hjälp av pengar. För vårt samhälles och hela världens framtid behövs en ekologisk omställning där de areella näringarna kommer till sin rätt och den så kallade periferin på landsbygden och i förorten ges lika mycket makt som centrum.

    Då kan folkrörelser ses som ett samlande begrepp definierat som en rörelse bland folkets breda lager, en social definition och inte etnisk enligt Svenska akademins ordlista. Muntligt definierade vi folkrörelse i miljörörelsen på 1980-talet som en rörelse som söker förändra samhället och samtidigt leva som man lär. Något som kan tyckas vara omöjligt men kanske en nödvändig kombination av objektiva och subjektiva förhållanden.

    Det kan tyckas som att de starkaste folkrörelserna idag är de fascistiska som IS eller antimuslimsk höger. Att folkrörelser som mer bygger på att vara mot än att vara för något är de som tycks ha vinden i seglen. Jag tror något annat. Jag tror på att ställa om jordbruk så vi får ökat näringsvärde i både vegetabilier och kött och att även skogsbruket ökar förädlingsgraden. Jag tror på omställning av miljonprogrammet, transportsystem och energisystem samt industrin så den blir mer hållbar och framförallt gör ett jämlikt samhälle möjligt.

    Om det heter folkrörelse eller något annat bryr jag mig inte så mycket över. Det kunde heta omställningsrörelse under förutsättning att den är klassmedveten och lyfter fram i lika hög grad både rurala och urbana klasskonflikter och inte ställer arbeta för konstruktiva lösningar i motsättning till motstånd. Men den är inte begränsad till arbetarrörelsen. Och den bygger inte på massmediala myter om grön apokalyptisk pornogafi eller att arbetarrörelsen helt underordnar sig statsbärande partier i en nyliberal stat och EU. Att socialdemokrater likaväl som anarkister, kristna eller miljöpartister kan känna sig hemma i den allmänpolitiska rörelse som börjar växa fram i vårt land och världen det är jag övertygad om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *