Korttidskontrakt på jobbet – korttidskontrakt hemma

Sedan i somras har det pågått en konflikt runt bostadsfrågor i Järva utanför Stockholm. I samband med Järvalyftet genomförs ett stort antal renoveringar i framförallt Tenstaområdet. Något som innebär att det kommunalt ägda bostadsbolaget Svenska Bostäder börjat vräka alla familjer som bor i de lägenheter som är tänkta att nu användas som evakuering i samband med renoveringarna. De som hotas av vräkning är barnfamiljer som bott på ständigt förnyade korttidskontrakt i flera år. Trots att de flesta har många år i bostadskö, gör deras låga inkomst, i kombination med att familjerna ofta är stora, att de inte kan komma in på bostadsmarknaden och därför är beroende av de här korttidskontrakten för sin överlevnad.

Kampen mot detta har inte bara riktat sig mot Svenska Bostäder och dess politiskt tillsatta ledning. En stor del har handlat om stadsdelsförvaltningen och socialtjänsten. Förutom diskriminering med rasistiska undertoner och allmänt svinigt beteende, har socialtjänsten hänvisat folk till vandrar – eller hotellhem som ersättning för de bostäder de förlorar. Stadsdelen har som princip att inga barnfamiljer ska hamna på gatan, men detta löser de genom att skicka dem till boenden för missbrukare istället.

Familjerna, som ofta har erfarenheter från liknande hotellhem och vet att det knappast är någon tjänlig miljö för barn, har i sin tur vägrat lämna sina lägenheter i protest. Tillsammans med dem har vi som politiskt organiserade satt press på politiker inom stadsdelen, demonstrerat och ordnat öppna möten..

Förutom en indirekt ambition om att rensa ett område på dess fattigaste invånare, har denna konflikt även visat på en växande lucka i välfärdsstaten. Den typ av fattigdom som den lägsta delen av arbetarklassen upplever räknas inte med i systemet. Därför har människor hänvisats till lösningar som ”egentligen” är till för andra grupper. I likhet med hur arbetslösa i allt större utsträckning sjukdomsklassas och hamnar hos SAMHALL, skickas barnfamiljer vidare till boenden som ”egentligen” är tänkta för andra grupper.

Kampen har däremot haft resultat. Frågan om barnfamiljer som placeras på hotellhem har rönt uppmärksamhet medialt och stadsdelen har börjat backa. Vissa familjer har erbjudits olika typer av sociala kontrakt i väntan på fast bostad.

Men detta är något som uteslutande gäller de som haft försörjningsstöd från socialtjänsten. Denna givetvis mycket utsatta grupp, har åtminstone varit så pass inom systemet att det går att ställa krav. Men de vräkningshotade är inte bara socialbidragstagare. En allt större del av de som nu hotas av vräkning i slutet av oktober, arbetar eller går på a-kassa. Det är bara det att de tjänar för dåligt för att kunna få ett förstahandskontrakt på en bostadsmarknad som helt tippat över till ägarnas fördel.

De är så kallade working poor, och denna del av arbetarklassen vill stadsdelsförvaltningen inte ta i med tång. Enligt den verklighet som välfärdsstaten är uppbygd efter – där det finns bostäder att få bara du tillhör arbetsstyrkan – förväntas de kunna klara sig själva. Det som återstår för dem är fortfarande hotellhem, som de dessutom förväntas betala själva med sin knappa lön eller de få besparingar de har.

Hittills har vi som rörelse stått ganska handfallna inför det här problem. Något som inte bara visar på en lucka i systemet, utan även i vår egen organisering. Ett exempel på det är hur vi fortfarande beter oss som om rätten till bostad och rätten till skälig lön eller trygg anställning är separerade frågor. I själva verket blir de, i takt med att den ägande klassens makt över samhället växer, allt mer sammanblandade.

I ett läge där vi har ”korttidskontrakt på jobbet och korttidskontrakt hemma”, som en av de boende uttryckte det apropå att den stod i begrepp att även bli av med sitt jobb, är det mycket viktigt att vi börjar använda oss av kampen för rätten till bostad för att föra samman klassen i frågor som rör exempelvis arbetsvillkor. Och att vi vice versa, börjar använda de villkor som gäller på arbetsmarknaden i kampen mot slavlöner och otrygga anställningar.

Vi behöver i dagens kapitalism, mer än någonsin, organisering och solidaritet mellan kampformer. Situationen för dessa kamrater ur den hårdast exploaterade delen av arbetarklassen måste bli en uppmaning till fackföreningar och liknande att kämpa med oss. Att följa med till bostadsbolagen, komma på våra demonstrationer, och vi i sin tur måste ta kampen på våra egna jobb. Vi måste börja använda de rum vi öppnar upp i staden för att skapa medvetenhet kring klassens kollektiva problem.

För exploateringen sker över hela det sociala fältet. Motståndet mot den måste vara i grunden social. Därför måste vi även på sikt sluta bygga upp våra organisationer som om de här frågorna vore separerade, och istället skapa en rörelse stor nog och starkt nog att attackera kapitalet från alla håll.

/ Jonas Hammarbäck, skribent och medlem i förbundet Allt åt alla

12167569_10153698338869586_1546841442_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *