Ådalen reser sig igen

Femtontusen (15 000!) personer samlades lördagen den 10 oktober i Kramfors för att protestera mot förslaget på att slakta sjukvården i delar av Västernorrland i allmänhet och Sollefteå sjukhus i synnerhet.

Det hela känns igen. Ett landsting i ekonomisk kris. Föreslagna nedskärningar på hundratals miljoner. Orter som berövas på den mest grundläggande av sjukvård som akutmottagning och BB.

Detta är Sverige, 2010-talet, bortom de fasader som i storstäderna byggts upp med belånad fastighetsspekulation.

I början av 2012 ockuperades Doroteas sjukstuga i Västerbotten i motstånd mot ett liknande nedskärningspaket. En hel ort slöt upp bakom upprorets ockupation och folkomröstningsinitiativ, för att till slut efter valet 2014 vinna tillbaka de vårdplatser man fråntagits.

Men så small det som synes igen, på andra sidan länsgränsen.

Även denna gång under ett socialdemokratiskt landstingsstyre. Men nu i stark konflikt med sina egna gräsrötter – de lokala S-föreningarna uppbackade av ett enat civilsamhälle. Partiet klyvs geografiskt. Mellan de centrala beslutsfattarna i Sundsvall och länets periferier.

”Ådalen reser sig” var titeln för demonstrationen i Kramfors. Det är också med den känslan av historiens vingslag som Ångermanland gick man ur huse under dagen. Ett demonstrationståg långt bortom horisonten, sjungandes ”Vi vill ha sjukhuset kvar!”.

Precis som i Dorotea spiller även här ilskan över i en vilja till aktion och olydnad. En vetskap om att pengar, snarare än ord, tenderar att styra konfliktens utfall. Det märks inte minst när några hundra personer efter den stora demonstrationens slut vandrade vidare till Hotell Kramm där socialdemokraterna höll länsmöte i hopp om att kunna tränga sig in genom dörrarna.

Kramfors lördagen den 10 oktober 2015 är känslan av en början, snarare än ett slut. Om en gnista som tändes i Dorotea har nu växt till en flammande eld.

För det handlar i allra högsta grad om Sollefteå sjukhus, men det handlar också om en politik från högsta ort i en medveten ojämn geografisk utveckling. Av att dölja samhällets kris genom att placera den i periferier där medierna sedan länge stängt ner sina kontor och avslutat sin bevakning. Vissas säkrade vinster är en annans försvunna akutmottagning.

Det är en konflikt vi måste ta gemensamt. En eld som måste synliggöras och spridas. Överallt, inte bara bland de för stunden hårdast berörda.

I Kramfors fanns denna dag ilska och indignation. Men i en sådan folkmassa tänds också hopp. Där finns en kraft, en gemenskap. Och det är helt oundvikligt att inte fråga sig vad den kan åstadkomma om den tillåts frodas. Så föds alternativ, möjligheter och hopp om en annan bättre framtid.

/ Erik Persson

LÄS ÄVEN: Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

12087507_1044014735641238_1272426756_n

ådalen 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *