Från lulz till srs bsns. Hacktivismrörelsen Anonymous har gått från pranks till att bli en seriös maktfaktor.

Anonymous, lika hemliga som svårgreppbara, har i allt större utsträckning blivit likställda med nätets mytiska subkulturer. Vad helst som händer på Internet så dyker Anonymous upp, ofta i samband med att något på Internet går sönder. Att försöka förklara Anonymous är dock ingen tacksam uppgift. Man riskerar stöta sig med väldigt många. I en ansiktslös rörelse som Anonymous bildas det lätt lika många uppfattningar om vad man är en del av, som antalet faktiska deltagare. Närhelst man sätter en stämpel på Anonymous riskerar man därför att göra någon besviken.

Den senaste tiden har många försök gjorts att definiera vad Anonymous egentligen är. Många kommentatorer tycker om att beskriva fenomenet som ”hackergrupp”. Andra ”cyberterrorister”. Ett mellanläger kallar dem ”nätaktivister”. Det rimliga är att inte ansluta sig till någon av de definitionerna. De är varken hackers eller terrorister och nätaktivister säger egentligen ingenting. Anonymous är en rörelse, i ordets egentliga betydelse. Inte någon fast organisation, utan alltid i rörelse. Och, som sig bör, bäst beskriven genom sina handlingar.

Först och främst, Anonymous icke-organisering är lika svårgreppbar som simpel. Istället för att vara en organisation eller ett nätverk är man en idé, eller kanske snarare ett koncept. Man trycker gärna själv på det faktum att vem som helst kan vara Anonymous. Poängen är att vara en enhet och agera som en sådan. Det är charmigt, förstås. Det finns en inneboende romantik i att alla kan vara en. Samtidigt är det ungefär lika förvirrande, när antalet grupperingar och aktioner som kan härledas till Anonymous ibland blir så många att det blir svårgreppbart.

Därtill, i en rörelse till synes utan namn och ledare, krävs tydliga drivkrafter. För Anonymous har drivkraften alltid legat i spänningsfältet mellan ”lulz”, från nätspråkets ”lol”, något väldigt roligt, å ena sidan och ”srs bsns”, förkortning för serious business, å andra sidan. Här finns en intressant utveckling som inte kan betonas nog. I Anonymous ungdomsår jobbade man mer med ”lulz”, idag är det alltmer ”srs bsns”.  Även om det är svårt, för att inte säga omöjligt, att på en och samma gång beskriva allt som gjorts under Anonymous-flagg är just detta en genomgående trend. Även när det inte alltid handlar om den här beskrivna politiska utvecklingen av dess aktioner så har Anonymous börjat svänga sig med en mer allvarlig ton, oavsett vad man tagit sig till.

Anonymous har sitt ursprung i 4chan, ett webbaserat forum med väldigt få features. I massvis med underforum lägger användare från hela världen i en rasande fart upp bilder av alla de slag, med enda gemensamma faktor – att allt, både bilduppladdning och kommentarer görs helt anonymt. Bilderna får här stå för berättandet. Många underforum baseras på helt vanliga intresseområden, andra kan väl med försiktiga ord utforska gränserna för det tillåtna. Vet man var man ska leta kan man med lätthet vid varje givet tillfälle hitta minst en handfull bilder som inte kan göras osedda. Det är som en extrem form av informationsfrihet, allt är tillåtet och man triggar gärna varandra i jakten på den absoluta gränsen. Eller det ultimata ”lulzet”, beroende på hur man ser det.

Historien om 4chan och det utmanande nosandet på det tillåtnas gräns går tillbaka till 2003. Under flera år genomförde grupperingar från såväl olika underforum på 4chan som liknande, men konkurrerande webbforum, mer eller mindre fantasifulla attacker mot varandra. Det kunde handla om allt från att översvämma motståndarens forum med tematiska bilder till att sabba varandras servrar till fördärv. Men tidigt 2008 började det som kom att bli en vändpunkt för 4chan och Anonymous födelse.

Strax efter nyåret 2008 började en intern film som läckt från Scientologerna spridas över nätet. Snabbt som ögat satte sekten igång med att försöka ta ner den, varhelst den än dök upp. Det här väckte ont blod hos 4chans anonyma användare, som satte prestige i att hylla friheten på Internet och att låta all information få plats. Genast organiserade man motaktioner mot Scientologerna, både genom att se till att den aktuella filmen lades upp i en högre takt än den kunde tas ner och i mer handfasta aktioner i köttvärlden. Nu fanns plötsligt mer än bara lite experimentella kufar på ett webbforum. Nu fanns Anonymous.

I Sverige har vi aldrig haft någon egentlig närvaro av Scientologerna. Därför dröjde det till våren 2009 innan Anonymous kom hit. Den läckta scientologfilmen hade kommit att bli en symbol för ett öppet och fritt Internet. I Sverige hade vi en liknande symbol, som under våren 2009 stod inför sina svåraste utmaningar dittills. Männen bakom The Pirate Bay stod i februari 2009 inför rätta. I april samma vår kom domen, fängelse och astronomiska böter. Anonymous aktiverade de vapen man utvecklat i slagen mot scientologin och svepte in över Sverige.

Veckan efter att domen mot The Pirate Bay annonserades, attackerade Anonymous hemsidorna för Antipiratbyrån, musikindustrins lobby Ifpi och de amerikanska filmbolagens svenska advokatbyrå Maqs. I den turordningen. Med hjälp av vad man kallar ”LOIC-kanoner” sänktes hemsidorna gång på gång i lika okomplicerade som effektiva överbelastningsattacker. Nu var det slut på ”lulz”. Nu var Internet hotat och det var förstås ”srs bsns”. Man räknade ner och gick till kollektiv attack.

23:13:24 <+digital_jihad1> !countdown
23:13:25 <+lsd>  COUNTDOWN TILL RAID: 14 hours, 35 minutes, and 23 seconds
(…)
13:52:22 <%raeg>  KEEP FIRING
13:52:22 < Unknown> hahah, so fail
13:52:24 <%raeg>  KEEP FIRING
13:52:25 < shifty> down hard now haha
13:52:28 <%raeg>  KEEP FIRING
13:52:31 < HaVoK> Only target: www.ifpi.se
13:52:33 < mehtits> IFPI.SE
13:52:34 < pep> ON IFPI.SE
13:52:54 < mehtits> ALL ON IFPI.SE EVERYONE!!!!
13:53:09 < HaVoK> Only target: www.ifpi.se
13:53:09 < HaVoK> Only target: www.ifpi.se
13:53:09 < HaVoK> Only target: www.ifpi.se
13:53:17 < iFoley> im dosing it
13:53:17 < iFoley> im dosing it
13:53:17 < iFoley> im dosing it
13:53:17 < iFoley> im dosing it
13:53:17 < iFoley> im dosing it
13:53:50 < mazodan> KEEP FIRING
13:53:50 < mazodan> KEEP FIRING
13:53:51 < mazodan> KEEP FIRING

Avancemanget från ”lulz” till ”srs bsns” här är viktigt, för det tycks som att Anonymous sedan dess aldrig riktigt blickat tillbaka. På gott och ont förstås, men man kan i varje fall se en tydlig ändring i riktning. Istället för att attackera varandras respektive forum valde man från och med slagen mot Scientologerna och upphovsrättslobbyn att ta sig an större fiender, politiska sådana.

Redan här kom kritiken: Anonymous fick höra att man bara var ute efter att sabotera så mycket som möjligt. Man byggde ju inget. Det var alldeles korrekt. Istället för att arbeta med uppbyggande aktivism har Anonymous traditionellt haft som regel att gå in för att göra statements. Att en hemsida ligger nere blir sällan långvarigt, men är en tydlig signal om att man lyckats skaffa sig ovänner. Förstör det som förstör dig är inte heller något nytt slagord, men frågan alla ställde sig var när Anonymous faktiskt skulle börja bygga något för framtiden, göra något på riktigt.

Sommaren 2009 deltog Anonymous ihop med sina nya bundsförvanter The Pirate Bay och andra nätaktivist-grupperingar i den samlade ansträngningen för att öppna upp nätet för Iran. Under den ”Gröna revolutionen” beskar den iranska regimen nätfriheten kraftigt och gjorde det näst intill omöjligt för iranier att kommunicera med omvärlden. Den lilla strimma av Internet som ändå fanns kvar var hårt filtrerad och övervakad. Anonymous riktade nu sina kanoner mot regimens hemsidor, myndighetsportaler och andra strategiska mål. Samtidigt arbetade andra aktivister med att tillhandahålla nya, fria vägar ut på Internet, med hjälp av proxyservrar, krypteringsverktyg och annat som fanns tillgängligt.

Samma typ av växelverkan mellan Anonymous och mer konstruktiva, eller snarare uppbyggande, grupper har fortsatt under den Arabiska våren. Samtidigt som mängder med aktivister arbetade med att bygga spegelsiter fyllda med sådant material som den tunisiska regimen försökte blockera jobbade Anonymous med att högst effektivt attackera och sabotera diktaturens digitala infrastruktur. Tycka vad man vill, men man kan enkelt analysera de motdrag som följde på attackerna och konstatera att de om inte lamslog, så i varje fall stressade regimen så mycket att man började göra alltfler politiska misstag.

Strax innan revolutionen i Tunisien inleddes inträffade dock något som skulle prägla hela det kommande året. Wikileaks ledargestalt Julian Assange blev under sin vistelse i Sverige anmäld för att ha utnyttjat två svenskor sexuellt och greps sedermera i London. Assange hade under de senare åren arbetat upp ett rykte som i mångas ögon likställde honom med Wikileaks självt, varför det här av många kom att tolkas som något som hotade Wikileaks verksamhet. Utan att halka ut på sidospår kan man utan bekymmer se vilken viktig symbol Wikileaks utgjort för väldigt många nätanvändare. Precis som det som följde på åtalet mot männen bakom The Pirate Bay våren 2009 kom den påbörjade förundersökningen mot Julian Assange att väcka en sällan skådad vrede på nätet.

Under en kväll och natt tidigt i december 2010 sänktes först Polisens hemsida, sedan advokat Claes Borgströms advokatfirmas hemsida och sedan Åklagarmyndighetens. Återigen var Anonymous tillbaka på det svenska nätet, redo att hämnas vad man ansåg vara en attack mot Internet som sådant.

När Wikileaks sedan som organisation utsattes för vidare prövningar fortsatte arbetet inom Anonymous. Efter påtryckningar från säkerhetstjänsthåll slutade Paypal, Visa och Mastercard att tillhandahålla betalningslösningar för Wikileaks. Paypal frös dessutom hela det belopp Wikileaks hade innestående hos dem och vägrade att betala ut det. Anonymous var inte många steg efter och slog i omgångar ut både hemsidor och betalningssystem för de tre jättarna.

Här hände något intressant. Kriget om Wikileaks visade sig ha en många gånger viktigare symbolik inneboende än något man hittills kunnat ana. Anonymous fick väldigt snabbt ett ordentligt tillskott i leden och hade nu den största sprängkraften någonsin. Under en period var chattkanalen som stod för den globala samordningen för attackerna mot Visa och Mastercard fyllda med flera tusen aktivister som inte gjorde annat än att överbelasta mål efter mål efter mål. Den svenska motsvarigheten, som alltså samlade den svenska delen av Anonymous, bestod av några hundra personer. Inte lika många som den internationella kanalen rimligtvis, men det är fortfarande högst anmärkningsvärt att upp emot en tiondel av de aktiva i en sådan här rörelse kan antas vara svenskar. Frågade man vad som fått dem att ansluta sig till Anonymous var svaren alltid ett av två: några få uppgav att de hängt i de här kanalerna länge, ja i åratal men den absoluta majoriteten uppgav att de var färskingar, men så upprörda över vad som hänt Wikileaks att man inte längre stillatigande kunde sitta och se på.

Under det år som passerat sedan aktivismen kring Tunisien och händelserna kring Wikileaks har Anonymous fortsatt att utvecklas i en aldrig skådad takt.

En gren har väldigt tydligt fortsatt arbeta kring Arabiska våren och de andra länder som kommit att göra uppror efter många och långa decennier av diktatur. Egypten och Syrien sticker ut lite extra mycket. I båda fallen har Anonymous, även här parallellt med andra grupperingar, fortsatt med sina attacker mot regimtrogna hemsidor. Men framförallt har man också börjat arbeta mer konstruktivt och med mer allmänt säkerhetstänk. Särskilda trygghetspaket har satts ihop, innehållandes basala tips vad gäller Internetsäkerhet, programvara som kan underlätta riskfritt surfande, guider för hur man skyddar sig mot tårgas, hur man behandlar enklare sårskador och dessutom alternativa kanaler till nyhetsrapportering om läget i området. Man kan säga att Anonymous hittat en ny bredd vad gäller understöd till traditionell politisk gatuaktivism.

En annan gren av Anonymous har fortsatt arbeta där man menar att Wikileaks lämnades i sticket. Man har satt i system att utforska säkerhetshål i datorsystem, för att därefter avslöja dem på väldigt spektakulära sätt. Ofta har det handlat om att läcka information man hittat när man tagit sig in i servrar hos spel- och säkerhetsbolag och myndigheter. Det kan vara kreditkortsuppgifter, interna mail eller annat som man snubblat över. Den mest kända avknoppningen från Anonymous här är Lulzsec, som under en dryg månads tid lyckades hacka en stor mängd känsliga hemsidor som en form av statement över den undermåliga säkerhet som vi ständigt tvingas lita till när vi använder oss av olika nättjänster.

Utvecklingen av Anonymous verksamhetsfokus är intressant. Lika svårt som det kan vara att följa Anonymous på den uppsjö av hemliga chattkanaler som koordinerar alla aktioner, lika lätt är det att urskilja en trend i hur aktivismen förädlats, eller i varje fall förändrats. Radikaliseringen är tydligare än någonsin tidigare. Från att ha fokuserat på ”lulz” och det lekfulla utforskandet av vad som egentligen är tillåtet på Internet är man nu helt inne på ”srs bsns” där man formulerat en tydligt frihetlig politisk agenda och inte drar sig för att tillgripa de vapen som står till buds för att driva frågor som man ser som viktiga.

Radikaliseringen är spännande, kanske främst som reaktion på en allt hårdare kamp om det öppna nätet. Aldrig tidigare har vi sett så många samtidiga initiativ som är menade att lagstifta kring Internet och reglera, eller snarare hantera, det vi hittills sett som självklart fritt och öppet. När vissa ömma punkter blir tilltryckta tycks det börja mullra i leden. Och på Internet mullrar det rejält.

Spännande här är att mullret inte bara hörs på Internet. Det är därför det egentligen är orättvist att kalla Anonymous för nätaktivister. Aktivister ja, nätpositiva ja. Men mer än egentliga nätaktivister är det dags att istället se dem som aktivister som använder sig av nätet. Verksamhetsfältet är inte längre bara Internet, utan snarare sker organiseringen där – medan handlingar utförs och ger svallvågor långt bortom nätet.  Det märks med tydlighet i arbetet kring den så kallade arabiska våren, där Anonymous aktioner på nätet fått, i vissa fall, stora återverkningar i världen. Samma sak kan man se när Anonymous först gått till attack mot storbanker som Bank of America och sedan öppet och aktivt stött Occupy-rörelsen under hösten 2011.

Radikaliseringen är också spännande som ett led i en ständigt pågående process i en totalt oformlig rörelse. Anonymous består av personer som ”blir” Anonymous först när de ansluter sig till någon av de kampanjer som för tillfället är aktiva. Det finns ingen organisation, ingen egentlig struktur och ingen uttalad ledare. Ändå bedriver man kampanjer som allt oftare är riktigt radikalt politiska, om än någonstans med glimten i ögat.

Anonymous tycks i all sin luddighet lyckats ha tagit sig ur ett första lekstadium. Lulzandet var visserligen en viktig del i formandet av det som blev gemensamt för dem som räknar sig till Anonymous. Utvecklingen mot en mer politisk riktning är ett sätt att utöva de erfarenheter man fått i lulzkrigen på 4chan. Samtidigt ramlar Anonymous ofta i samma fallgropar: först överbelastningsattacker mot vad man upplevde vara fiende efter fiende, och under senare tid – tydligast kring Lulzsec-eran – har man använt sig av kända säkerhetsbrister i sida efter sida.

Men i jakten på ”srs bsns” försvinner mycket av den flexibilitet som ändå funnits tidigare i lulzet. Överbelastningsattacker och enkla hack är inget som för evigt kommer fungera, istället måste man hitta nya och mer bestående vägar. Det är inte orimligt att tänka att man för att lyckas överleva som aktiviströrelse måste ta erfarenheterna av det alltmer politiska engagemanget med den nyfikenhet och uppfinningsrikedom man lärt sig under den tidiga lulz-tiden. Anonymous måste lära sig att hitta fler kopplingar till faktiska problem, fler beröringspunkter med andra rörelser – sådant som historiskt sett varit viktigt för att faktiskt bli en politisk kraft. Med öppenheten som mål och anonymitet som vapen kan man då på allvar börja förändra världen.

Marcin de Kaminski