Här kommer ett brev till er från en svunnen tid, som många har kallat Brands bästa epok: åttiotalet.
Åttiotalets Brand var punk, den var rå, den var slängig, den var långt från akademin, identitetspolitiken och marxismen. Den var organet för den anarkistiska rörelsen på 80-talet, en levande rörelse som ägnade sig åt husockupationer, kamp mot Shell och åt att göra narr av den framväxande yuppie-andan på alla sätt man kunde. Den var allt annat än pretto. Man fick skriva vad man ville och hur man ville.
Samtidigt känns den idag nästan oskyldig. Den var mitt emellan sjuttiotalets teoretiska överladdning och nittiotalets kris.
Socialdemokratin verkade fortfarande ohotad, vilket gjorde det lätt att vara emot stat och kapital samtidigt. Som anarkist kunde man göra lite vad som helst, huvudsaken var att man provocerade någon. Faktiskt behövde man inte ens vara så fruktansvärt medveten om samhället. När vi i nya Brand träffade några av de som gjorde Brand på åttiotalet frågade vi såklart hur de upplevde murens fall och hela den nya geopolitiska ordningen. De berättade att de knappt lade märke till murens fall! ”Det var i alla fall inget vi tänkte på… Vi hängde mest i våra ockuperade hus”, berättade de.
Gentrifieringen hade inte ägt rum och husockupanter kunde fortfarande bli lovade att få lägenheter i utbyte mot att de lämnade huset – även om dessa löften inte infriades. Miljörörelsen var ny och miljöpartiet höll på att bildas, vilket genererade många diskussioner inom anarkismen. Skulle det betraktas som ett parti bland andra eller som en gräsrotsrörelse? Idag har vi åtminstone svaret på det.
Åttiotalets Brandtexter andas en naivitet, en bristande insikt om den massiva kapitalistiska omvälvning som stod för dörren. Vilket kanske syns tydligast i diskussionerna om porr, där dagens jätteindustri med nätporr och trafficking
känns långt borta. Men här finns också en fräckhet, en energi och en antielitistisk hållning som saknas idag. Ordet ”problematiskt” var ännu inte uppfunnet…
Att internet inte fanns gjorde att Brand fungerade som en mötesplats för anarkister och alternativa människor runtom i landet (insändare till Brand kunde lyda ”Jag är den enda anarkisten på min ort. Är det någon som vill brevväxla?”) men bidrog kanske också till den avsaknad av narcissism som är tydlig i åttiotalsnumren.
Nittiotalets Brand kom att ta en annan kurs. Det berodde mycket på vindarna inom aktiviströrelsen. Krisen slog till i början på nittiotalet och med den kom nazismen. Antifascismen slog tillbaka och militansen höjdes, vilket gjorde att Brand kom att bli mer av en renodlad aktivisttidning för den autonoma rörelsen. Feminismen blev också radikalare och kvinnor började organisera sig separatistiskt inom de autonoma rörelserna. Triple oppressionteorier kom att diskuteras i Brand, samt huruvida aktivister bör klä sig ”normalt” för att undvika upptäckt. Rörelsen blev mer samordnad över nationsgränser och rapporter från aktivistmöten runtom i Europa började fylla sidorna. Motståndet mot staten och socialdemokratin kom också att tonas ned, i och med att anarkister ofta fick gå in och försvara det gemensamma när ingen annan gjorde det.
Med detta inträdde ett allvar som ännu inte syns i åttiotalets Brand. Uppmaningar som ”Sug kuk” (till Expressens huvudanalytiker Ulf Nilsson) samt de fula nakenbilderna försvann – inte ens en burleskartist skulle våga bli fotograferad så idag.
Detta nummer av tidningen Brand ges ut i samarbete med föreningen Avanti! Framåt! inför utställningen Vårt 80-tal som har vernissage den 24 oktober 2015 på S:t Paulsgatan 2 och som varar tills den 13 november 2015. Den består av foton som ungdomar själva tagit från ockupationer, fester, och protester. Här samlar vi även texterna från den tiden. Det är 80-talets Brandredaktörer som haft hand om numret och valt ut de texter som är symboliska,
viktiga eller helt enkelt bra.
Läs och fundera, jämför, men framför allt inspireras. Finns det något vi kan ta till oss? Om inte annat språket.