Det är monstrens tid. Vägarna är inte säkra längre. Vidundren strövar på gatorna. Och sitter i parlamenten. Drakarna flyger över farlederna.
Nyliberalismens zombie vankar vidare, tio år efter att finanskrisen tog död på dess progressiva löften om höjd levnadsstandard genom skuldsättning. Socialdemokratin ryckte in och administrerade dess förfall, genom att lasta över förlusterna på arbetarklassen (men vinsterna fick näringslivet behålla). Därigenom blev det även socialdemokratins förfall, och väljare har i land efter land straffat dem och reducerat dem till en spillra. Den nyliberala hegemonin är döende.
Vad händer när en hegemoni börjar falla sönder och en ny ännu inte etablerats? Vi lever i en sådan tid nu. Vi lever i ett skifte.
Det nya har inte fötts ännu. Kommer nästa epok bli högerpopulismens, gränsdragningarnas, rättighets-backlashens och nyprotektionismens? Eller är det bara morbida symptom under övergångsperioden, det interregnum där monstren råder? Kompassen snurrar och vad som helst är möjligt.
Det är svårt att veta vart vi vill. Vad vårt realiserbara slutmål är. Färdriktningen. Men alla politiska organisationer och partier verkar lika osäkra just nu. Vi är bara säkra på vårt missnöje. Många blickar bakåt, till en period de känner igen, då allt upplevdes tryggare. Men det finns inga vägar som leder bakåt. Det hämtas subjekt från historien, då allt upplevdes enklare. Homogena, tydliga subjekt. Klassen, kvinnan, rasen, civilisationen, folket. Varje försök att påpeka dessa subjekts interna mångfald och skiktningar bemöts med ilsken frustration. Om dessa subjekt, vårt folk, är vagt, så är fienden desto tydligare. Strukturer, ekonomiska system, globala maktinstitutioner personifieras. Eliten är aldrig ett system, alltid en korrumperad sluten grupp. De görs till ansikten, personer, etniska grupper. Globalisterna. Frimurarna. Sionisterna. Hegemoniskiftet är därför konspirationernas tid. Ju mer abstrakt folket blir, desto mer konkret blir fienden.
Den allomfattande yttre fienden kombineras med en inre, söndraren på insidan. Dolkstöten från kulturmarxisterna, postmodernisterna, kulturvänstern, queerteoretikerna. Debatten blir giftig. Uthängningar. Syndabockar. Fördrivningar. Den rörelse som tappar mark blir som trängda hundar, och börjar bita sina närmaste.
Samtidigt är situationen öppen för vilken väg den ska ta. Den populistiska situationen, som Chantal Mouffe kallar det, är öppen för politiken att återuppfinnas. Möjligheten finns där. Nu för första gången på länge spelar politiken verkligen roll, kan avgöra något. Tillfället är där att tas i akt.
I det här numret ägnar vi oss åt att diskutera ett hegemoniskifte, vilken tid vi agerar i nu. Vad finns det för öppningar att bryta igenom, föra fram egna visioner och agendor, ta plats och utrymme när samhällspolitiken är förlamad? Om det nu är ett interregnum, som Gramsci kallade det, en tid av organisk kris där politiska block bryts upp, nya konstellationer formeras, vad skapar det för möjligheter för en radikal politik att ta plats?
Kanske är det så. Vi får inte vara rädda för monstren. Vi får bli monstret. Som skrämmer alla andra monster undan. Och stakar ut en ny kurs framåt, utan nostalgi eller tillbakablickande.