Vilken höst, vilken vinter! Kungar har fallit i den feministiska storm som har dragit fram. De stora förändringarna är inte att en Timell eller Virtanen fått gå, inte de synliga skandalerna. Det fantastiska är det som skett under ytan. Tiotusentals kvinnor i branschupprop, hundratusentals som delar erfarenheter och historier. Som givit varandra stöd och upprättelse. Det synliggörande och den beredskap dessa vittnesmål inneburit är den verkliga förändringen. Som blottlägger sexualiserade makttekniker som tillåts pågå i det dolda år efter år. Uppropet #metoo är en kraftig gräns mot patriarkatet som vi dragit tillsammans.
Ur detta växer nästa steg fram. Från ett metoo till ett wetoo. Eller snarare ett wetoogether. Hitta det gemensamma utan att släta över skillnaderna. Vi vet att vissa systrar och syskons erfarenheter aldrig blir stora kampanjer – vi solidariserar oss med varandra. För en inkluderande feminism som kräver allas rätt att vägra anpassa sig till könsbinärt tvång. Att aldrig mer stå ensam. Utan kliva fram tillsammans. Hitta sätten att kämpa ihop, ställa krav ihop, vara förändringen.
Branschorganiseringen är ett sådant steg. Upprop och Facebookgrupper är en början. Nu måste fackföreningarna bli nästa forum. Och om de inte förstår poängen – ställ dem åt sidan, gå runt dem så kommer de springa efter.
Att stärka Kvinnojourerna är ett sådant steg. Liksom att skapa mötesplatser för kvinnor och icke-binära för feministisk organisering. Kvinnojourerna har kunskap, erfarenhet och kontinuitet i arbetet mot det sexualiserade våldet. De har praktikerna, teorierna, statistiken. De upprätthålls genom vårt ideella engagemang, att vi engagerar oss. Att varje övergrepp blir en erfarenhet som kan hjälpa.
Vårdkamperna är ett sådant steg. Den vård som stresstestas, överbelastas och skärs ned på, när det reproduktiva arbetet flyttas från offentlig sektor till hemmen. Nedskärningar som hotar vår hälsa, existens, välbefinnande.
Kampen för migrationsrätten är ett sådant steg. Hösten har präglats av sittstrejkande ungdomar som inte längre accepterar att någon annan för deras talan, som rutit ifrån för rättvisa och värdighet. Eller de migrantkvinnor i Bologna som kräver den frihet de migrerade för. Som visar att kampen mot de prekära villkor som uppehållstillståndet tvingar fram blir en kamp mot de åtstramningar som i förlängningen drabbar alla.
Den feministiska strejken är ett sådant steg. En strejk som förbinder arbetsplatsen med det obetalda arbetet i hemmet. Som förbinder produktionen och reproduktionen. Som gör upp med den prekära arbetsmarknad som gett småpåvar till män frikort att utnyttja kvinnor i osäkra anställningar. Som mobiliserats i länder världen över, som är antifascistisk och gränslös.
Med det här numret av Brand vill vi lyfta fram betydelsen av att stå enade tillsammans och bygga stadiga strukturer där våra kollektiva erfarenheter är i fokus. Där ett feministiskt metoo – en gång för alla – blir wetoogether genom arbetarrörelsen och den antifascistiska rörelsen.