Nummer 1, 2016 – Att hjälpa

Det bästa sättet att samla in pengar till välgörenhet är genom bilder på offer. Bilderna väcker empati som inget annat. Välgörenheten behöver döda kroppar. Den lever i en perverterad relation till människor som objekt. Det finns den aktive, medkännande, räddande. Och det finns den lidande, drabbade, offret. Maktrelationen i givandet, vilka krav som följer med gåvan, ifrågasätts inte.

Solidaritet är något annat. Den existerar mellan subjekt. Människor som kämpar. Som knyter sociala band till varandra, ser gemensamma behov och inte blundar för motsättningar. Solidaritetens hjärta är det anarkisten Pjotr Kropotkin kallade ”inbördes hjälp”.

Höstens flyktingkris är verkligen en kris. Men är det flyktingarnas kris? De har lämnat kriser. Och de kommer till andra.

Flyktingkrisen är Europas kris. En union som försöker skydda sina murar genom att betala diktaturer att agera gränsvakter och lägger sina resurser på patrullbåtar och taggtråd. En union som gjort allt för att slingra sig ur skyldigheten att garantera asyl. Att slippa ta ansvar för de imperialistiska äventyren i Mellanöstern som slagit regionen i spillror. De som flyr har fått den europeiska gränsregimen att vackla och försatt makteliten i panik.

Flyktingkrisen är den nyliberala statens kris. Det är ett sammanbott för det som kallas New public management, att sköta det offentliga som ett företag. Sammanbrottet skedde inte bara i flyktinghanterandet utan parallellt i skola, sjukvård, kollektivtrafik, bostadsbolag. New public management har lämnat välfärden plundrad och urholkad. Den klarar inte plötsliga katastrofer och exceptionella situationer. Det finns inga resurser, lokaler eller transporter att snabbt sätta in.

Här har civilsamhället klivit in. Det är här vår solidaritet har verkat. Genom att fylla tomrummet, skapa flyktvägar, undergräva gränserna. Migranter och bofasta tillsammans. Och det är nu solidariteten ställs inför sitt test. Klarar vi att gå från tillfälliga insatser till varaktiga strukturer för inbördes hjälp? Kan vi bygga en motmakt ur solidaritetsarbetet?

Kriserna har fått det politiska spektrat att flytta högerut i en hiskelig fart. Plötsligt tävlar sju partier om vem som bäst kan sälja in SDs politik. Det är deprimerande. Men medan partierna rört sig högerut har det skett en rörelse vänsterut. Civilsamhället har genom sitt solidariska engagemang, med volontärorganisationer och hyresgästföreningar, kyrkor och moskéer, sportföreningar och kulturlokaler, rört sig åt motsatt håll. En social vänstervridning, underifrån.

Det har hänt att den växande solidariteten använts för egen vinning, av företag, organisationer och enskilda. Kapitalismen är inte bara ett ekonomiskt system. Den har tagit sig in i våra inre, i våra tankar och beteenden. För att komma bort från kapitalismens och välgörenhetens logiker behöver vi vara kreativa och söka nya vägar. Hindra att hjälpen blir till en vara.

Slaget står mellan civilsamhälle och etablissemang. Höstens solidaritetsarbete visar vilken kapacitet människor har när vi arbetar tillsammans där staten misslyckas. Det är dags att vi utvecklar och går på offensiven med den kraften.

/ Brandredaktionen