Den marxistiska geografen David Harvey kallar plundringsprocessen för ”ackumulation genom fråntagande”. I den nyliberala staden genomförs en enorm omfördelning av resurser från det allmänna till det enskilda. Ackumulation genom fråntagande är en strategi att göra vinst utan att producera nytt, genom att tillföra marknaden något som inte fanns där tidigare. Man tar det offentliga och gör det säljbart. Så här går det till.

VINST I ALLMÄNNYTTAN
Första steget har varit att bolagisera allmännyttan och sälja ut bostadsbeståndet. Bolagiseringen och utförsäljningarna påbörjades redan vid den borgerliga valsegern i Stockholm 1998, men stoppades tillfälligt upp 2002 efter att en stor del av innerstans allmännytta ombildats till bostadsrätter. Det infördes en stopplag, varje ombildning behövde godkännas av länsrätten. Denna nödlösning rev de borgerliga politikerna upp efter valsegern 2006.

I januari 2011 infördes en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, där det slås fast om att allmännyttan ska drivas efter affärsmässiga principer med normala avkastningskrav. Istället för att vara bara ett bostadspolitiskt redskap måste nu allmännyttan drivas affärsmässigt med målsättningen att generera vinst.

Enklaste sättet att kortsiktigt höja intäkterna och öka vinstmaximeringen är att sälja av delar av bostadsbeståndet. Till en början har det främst skett genom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, där de boende i ett kvarter har fått bilda en bostadsrättsförening och köpa sin fastighet. Den utförsäljningen har främst skett i Stockholmsregionen. Sedan 2000 har 155 000 lägenheter ombildats i landet, varav 112 000 i Stockholms län. I resten av landet däremot har allmännyttan behållits, 197 kommuner i Sverige sålde inga lägenheter under 2010. I Malmö har inga hyresrätter sålts de senaste fem åren, även i Göteborg stod utförsäljningen still 2009-2010. Den stora utförsäljningsvågen i Stockholm har lett till att andelen hyresrätter rasat, från att utgjort 52 % av bostadsmängden 1990 utgör de idag 35 %.

Ombildningarna i Stockholm genomgick flera vågor. Utförsäljningarna i innerstan, där hyresrätter såldes till vrakpriser, mötte lite motstånd. I närförorten blev däremot ombildningarna mer omstridda. Grannar ställdes mot grannar och kvarter klövs i mitten i konflikten om man skulle ombilda eller inte. Hösten 2008 infördes ett stopp för ombildningar i innerstad och närförort. Istället inriktade sig stadshuspolitikerna på att försöka sälja ut förorten och miljonprogrammets hyreslägenheter, i fastigheter med stora renoveringsbehov.

För att lyckas med det projektet anlitades PR-byrån Veritas, experter på ”interkulturell kommunikation”, för att sätta upp företaget Bilda Bostad vars syfte är att övertyga förortsborna att köpa sina lägenheter. En av Sveriges ”mesta omfattande folkbildningsinsatser”, som de själva beskriver uppdraget. Av de 60 miljoner kronor som Bilda Bostad hitintills kostat lades en tredjedel på att få de boende i Tensta-Rinkeby att ombilda. Resultatet blev en (1) bostadsrättsförening.

Hyresrätterna har reats bort. I en rapport från Sweco, beställd av Stockholms Stadshus AB, den koncern där de tre allmännyttiga bolagen ingår, riktas hård kritik hur allmännyttan sålts ut till ett underpris. Jämfört med hyresrätter i privata bostadsbolag har de kommunala sålt ut sina hyresrätter för 1800 kronor lägre per kvadratmeter. En hyresrätt köps dessutom i en ombildning av bostadsrättsföreningen för produktionspriset men kan sedan säljas vidare för marknadspriset – och ta mellanskillnaden som vinst. Svensk Kommunrating varnar för att denna modell är ohållbar för att sköta en kommunal ekonomi. ”Att fylla på likviditeten genom årliga försäljningar av tillgångar är inte långsiktigt hållbart”, konstaterar de.

PRIVATVÄRDAR
Trots Bilda Bostads PR-verksamhet i förorten har ombildningsvågen nu avtagit, det finns varken vilja eller ekonomi hos förortsborna att köpa kvarvarande allmännytta. Istället har de kommunala bolagen börjat sälja av hela kvarter och stadsdelar till privatvärdar, till ett pris under taxeringsvärdet. Utförsäljningarna har genomförts under stort hemlighetsmakeri, utan att de boende haft någon möjlighet att höras eller att påverka processen.

2008 såldes 5 000 lägenheter till privata värdar i Hässelby, Sätra och Rågsved. Detta har följts av utförsäljningar av 1 400 lägenheter i Blackeberg till företaget Willhem, 1 000 lägenheter i Kärrtorp och Bredäng till Primula, 1 200 hyresrätter i Hagsätra till Ikeaägda Ikano och 300 hyresradhus i Hässelby till Wallfast. I Botkyrka försöker nu Socialdemokraterna sälja ut 1 300 hyresrätter i Alby till privatvärdar.

De boende i de olika stadsdelarna har protesterat mot utförsäljningarna, men utan att få gensvar hos politikerna. För de boende har utförsäljningen inneburit att de förlorat sin plats i allmännyttans internkö och förlorat det boendeinflytande som allmännyttan garanterar. De privata hyresvärdarna har huvudsakligen tillämpat två strategier för att vinstmaximera sina fastigheter, antingen tillåts fastigheterna att förslummas, utgifterna hålls låga genom att dra in på renoveringar – eller så används den motsatta strategin som innebär att lyxrenovera fastigheterna och chockhöja hyrorna.

Det finns tecken på att utförsäljningen till privatvärdar kommer öka i framtiden. En omstrukturering av Stockholms tre allmännyttiga bolag håller på att påbörjas och bostadsbeståndet flyttas runt mellan dem, så att deras geografiska lägen byts. Olika bolag kommer i framtiden ha ansvar för olika stadsdelar. Samma sorts ompaketering av Centrumkompaniets förortscentrum och köpgallerier skedde innan det såldes till det brittiska bolaget Boultbee.

Tidigare ansågs det bra med olika bolag som konkurrerade i samma område och att det skulle finnas en blandning mellan olika upplåtelseformer. Nu verkar Stockholms stad snarare vilja ha stora aktörer som äger olika områden, så att fastighetsägaren får större intresse i områdesutvecklingen för att kunna förbättra områdets marknadsvärde och större möjligheter att genomföra en generell hyreshöjning.

RENOVERING – INVESTERING ELLER KOSTNAD?
Förra året kom regeringens Hyresbostadsutredning om marknadspriser för hyresrätter. Där slog de fast att lägets betydelse ska öka, att det ska få bli större skillnader i hyresnivåer och att fastighetsägarna ska få större frihet att själva sätta hyresnivåer. Förhandlingarna om den så kallade ”Stockholmsmodellen” mellan hyresgästföreningen och fastighetsägarna bröt samman, man kunde inte enas om vare sig ”poängsättningen” eller om den totala hyresfördelningen. I argumentationen kring Stockholmsmodellen var den viktigaste frågan den om läget, där fastighetsägarna menade att den attraktiva innerstaden inte skulle kunna ha lägre hyror än en mer nyproducerad lägenhet i ytterstan. Att läget inte slagit igenom i hyrorna tidigare har delvis varit en konsekvens av en politisk argumentation om att en generell hyresreglering kan minska segregationen – alla som stått i kö ett visst antal år ska ha lika chans att bo där de vill. Men HGF sade sig vara villiga att gå med lägesprincipen om det innebar ett nollsummespel för hela allmännyttan, vissa hyror skulle då stiga om andra samtidigt sjönk. Men om marknadsmässighet ska tolkas som att man ska ta ut de högsta priser som är möjliga på varje given plats finns det egentligen ingen övre gräns för hyror i Stockholm, med över 300 000 människor i bostadskö. De nuvarande hyresförhandlingarna har kommit att utgöra en sorts förvirrad fortsättning på Stockholmsmodellen där parterna vare sig är ense om hurivida den faktiskt gäller, och vad den i sådana fall ska innebär.

Utförsäljningarna av allmännyttan är inte bara ett sätt för Stockholms stad att få in försäljningsintäkter, de undviker därigenom också renoveringskostnader på den äldre delen av sitt bostadsbestånd. Enligt Boverket behöver 45 procent av hyresrättbeståndet renoveras, i allmännyttan innebär det 300 000 bostäder på tur.

Renoveringarna betalas med hyreshöjningar, i flera miljonprogramsområden innebär det runt femtioprocentiga hyresökningar (se Lisas artikel). Denna effekt kan jämföras med hur samma renovering av bostadsrätter och mindre villor omfattas av rotavdraget. Det råder också en stor överbelåning på fastigheter, lån tas till avdragsgilla renoveringar för att pumpa upp värdet på bostaden. (2012 betalades 14,6 miljarder ut till villa och bostadsrätt). Fastighetsskatten har samtidigt sänkts på villor och det har genomförts en 30% skattereduktion på räntekostnader för villor och bostadsrätter. Detta har lett till en skattemässig obalans, där de som bor i nybyggda hyresrätter betalar 2000 kronor mer i månaden i skatt än de som bor i en nybyggd bostadsrätt. Avdragen innebär ett stort skattebortfall, Rot kostar staten 4 miljarder, samtidigt som småhus och bostadsrättföreningar får 23 miljarder i indirekt stöd varje år.

Rent faktiskt innebär det här att hyresrätterna ska betala sina renoveringskostnader själva, där hyresgästerna får betala för det förbättrade marknadsvärdet, medan staten kraftigt sponsrar bostadsrätts- och villaägare att investera i att höja marknadsvärdet i sina hus. Avgiftstrycket stiger – för förortsborna, samtidigt som ”skattetrycket” lättar för villaområden och innerstad.

BOLAGSPLUNDRING
Allmännyttans bolag måste alltså vara vinstdrivna. Och bolagen visar på en strålande ekonomi och vinst, särskilt i Stockholm där utförsäljningarna och marknadshyrorna fyllt kassakistorna. Tidigare stannade dessa vinster i allmännyttan och återinvesterades i nyproduktion och renoveringar. Men med den nya lagen om allmännyttiga bolag som infördes 2011, har kommunerna rätt att överföra vinst ur allmännyttan in i kommunens övriga verksamhet – om de går till åtgärder som kommunen bedömer gynnar stadens integration eller sociala sammanhållning.

Värdeöverföringsbegränsningen är därmed borttagen. Lagen är vagt formulerad, i förarbeten räknas en del insatser upp men följs av formuleringen ”detta är exempel och ska inte anses uttömmande” – vilket därmed lämnar till kommunerna att själva tolka vad de tycker är lämpligt att pengarna går till. Länsstyrelsen ska utgöra en kontrollinstans genom att kontrollera boverkets sammanställningar, men de har i sina första översikter släppt igenom nästan alla överföringar, och hur som helst saknas det sanktionsmöjligheter mot den kommun som bryter mot denna lag.

Ska till exempel en infrastruktursatsning ses som något som ska skattefinansieras, eller kan man betrakta det som en åtgärd mot segregation – genom att binda samman åtskilda områden? Är en ny idrottsanläggning inte en satsning som förbättrar den sociala sammanhållningen i staden? I praktiken innebär detta att hyresgäster är dubbelt beskattade, eftersom verksamhet som är av allmänt intresse och borde vara skattefinansierad nu delfinansieras med hyrespengar. En del av din hyra är alltså förklädd skatt.

Vinsterna i stadens allmännyttiga bolag tillhör stockholmarna, inte hyresgästerna, menar Alliansen. Alliansen kan därigenom fortsätta sina skattesänkningar för sina kärnväljare och upprätthålla kommunens budget genom att använda allmännyttan och hyrorna som kassako. I Stockholms stad överfördes 1,4 miljarder från allmännyttan till staden 2012, och i år siktar Alliansen ännu högre och tänker ta 3,3 miljarder från stadens allmännytta. Och det är inte bara i Stockholm som allmännyttan mjölkas på samma sätt. I Boverkets sammanställning för 2011 framkom att 19 procent av landets kommunala bostadsföretag hade lämnat större ”bidrag” till kommunbudgeten än vad som var tillåtet.

När bolagen sedan är tömda finns inte pengar nog till nya renoveringar och nyproduktion, och det kan i sin tur användas för att motivera nya hyreshöjningar, minskad nyproduktion och ökade utförsäljningar av bostadsbeståndet. En konstgjord brist i allmännyttan har skapats. I förlängningen kan kommunen göra sig av med allmännyttan med motiveringen att det inte går att driva sådan verksamhet lönsamt i kommunal regi.

VILKA DRABBAR DET?
Så plundras en stad. Men plundringen drabbar inte alla. Den gynnar höginkomsttagare och slår mot låginkomsttagare. Den drabbar just de tre miljoner personer som bor i hyresrätter, och där unga och pensionärer, ensamstående kvinnor och personer med utländsk bakgrund – alla låginkomsttagare – är överrepresenterade. Hyresgästföreningen konstaterar att hyresgäster tvingas lägga all större del av inkomsten på boendet, medan bostadskostnaden minskar för de som äger sin bostad. Inkomstkraven på att få en hyresrätt ökar samtidigt med bostadsbristen. Det krävs en bra lön, ett fast jobb, en felfri bakgrund och en årsinkomst upp till tre gånger större än hyreskostnaden.

Dyra nyproduktioner, marknadspriser, bostadsbrist och stora hyreshöjningar får stora befolkningsmässiga konsekvenser, de är en del av en gentrifieringsprocess där en del av befolkningen trängs bort och ersätts med en mer köpstark. Rika bor kvar, fattiga flyttar ut. Det finns förlorare, de som trängs undan och som inte har råd att bo kvar. Det finns vinnare, de som kunnat göra bostadskarriär och -klipp. Och så finns de mittemellan, som drömde om karriären och klippet men fastnade med bostadslån över huvudet, ägda av banken.

Klart är att gentrifieringen får politiska följder. De som köpt sina bostäder tenderar att vara mer marknadstillvända och rösta blått. För Alliansen har ombildningarna och skattelättnaderna för bostadsrättsinnehavarna och villaägarna breddat deras väljarbas. Rövarna kan köpa sina underhuggare. Allmännyttan hade från början ett politiskt uppdrag att bygga en allomfattande välfärd. Likt andra aspekter av den svenska välfärden var ambitionen att omfatta så stora grupper som möjligt för att därigenom undvika den stigmatisering som till exempel fattigvård eller ”social housing” innebär. Med den politik som nu förs kommer allmänyttan och hyresrätten allt mer att bli ett andrahandsalternativ för de som inte har kapital nog att köpa egen bostad. Segregationseffekterna späs därmed på.

Kampen om rätten till staden börjar i kampen för rätten till bostad. Det är en kamp för att hindra marknadskrafterna att förvandla bostäderna till en vara, en kamp för att hålla allmännyttan allmännyttig. Det är en kamp för att få inflytande över vår boendesituation, att demokratisera allmännyttan och öka hyresgästernas makt. Det handlar om att sätta stopp för utplundringen av hyresgästerna och hela processen av ackumulation genom fråntagande, om att ta tillbaka de resurser som tillhör oss. Istället för bostadsrätt måste vi sätta rätten att bo.

/ Rätt att bo

- RÄTT ATT BO är ett nätverk i Stockholm som arbetar bostadspolitiskt för att bostäder ska vara en rättighet, inte en marknadsvara.

”Gruvnäringen är för Sverige vad oljan är för Norge”.
Fredrik Reinfeldt, LKAB:s pressträff i Kiruna, 2012

Fracking I

Bristen på råolja och fossila bränslen, peak oil och oroligheterna i de oljeproducerande länderna har lett till att allt mer forskning lagts på – framför allt i USA – hur man ska kunna komma åt de oljeresurser som tidigare ansågs som otillgängliga eller för svårframtagna, så kallad ”dirty oil”. Samma utveckling sker inom jakten på naturgastillgångar. De senaste tre åren har därför skett en stor ökning i metoder som fracking av skiffergas och skifferolja, upptagning av oljesand och djuphavsborrning. Fracking, det vill säga hydraulisk spräckning (på engelska hydraulic fracturing), innebär att stora mängder kemikalieblandat vatten sprutas in via borrhål, för att spräcka skrifferlagren och frigöra gas ur berggrunden. En av de allvarliga riskerna med fracking är att grundvattnet kan förgiftas om kemikalierna som används i spräckningen läcker ut. Vilket hände vid nickelgruvan Talvivaare i Finland, en miljökatastrof av enorma mått. Frankrike och Bulgarien har förbjudit fracking av skiffergas, medan Sverige tillåter det och satsar på gasutvinning både på hemmaplan och i Baltikum. Provborrningar ska nu ske på 28 platser i Sverige, bland annat på Östgötaslätten, Skåne och Öland. Protestgrupper som Heaven or Shell i Skåne och Aktionsgruppen Mot Fossilgasutvinning på Öland försöker få stopp på provborrningarna.

Frakkin II

”I wanna frak…All I wanna do right now is frak. Really frak, like it’s the end of the world and nothing else matters.”
Kara ”Starbuck” Thrace
Frak (i orginalserien frack) är det fiktiva ord som används istället för ”fuck” i kultserien Battlestar Galactica.
Fräck (med exotiska bokstaven ”ä”) är även produktnamnet på IKEAs rakspegel – som återfinns i William Adamas hytt i Battlestar Galactica. IKEA-kolonialismen sträcker sig ut i rymden, in staden (Ikeatown, fd ”Hagsätra”) och in i våra innersta hem. So say we all.

Fråntagande

Ackumulation genom fråntagande är ett begrepp marxisten David Harvey använder för att beskriva hur offentliga, gemensamma och allmäna resurser görs säljbara och marknadsutsätts.

Bortträngning

Människor med dyra bostadsrätter sitter i slutna rum och talar. De säger ord som affärsplan, rättssäkerhet, verkställning, kapital, renovering. Varje ord de uttalar förbrukar mänskliga kroppar, varje stavelse kastar ut ytterligare några av oss i kylan och mörkret som verkar ligga utanför strukturen men som i själva verket är en del av strukturen – som kanske är strukturens hjärta. Segregationen, Fas ett två och tre, utförsäkringarna, poliser som griper papperslösa barn utanför skolan, de nedpissade blöjorna i privata äldreboenden – längst inne i samhället finner vi kanske alltid samhällets utsida.
Johannes Anyuru, Vi kommer från platsen där historien börjar 2013

Renovräkning

Ordet renovräkning, på engelska renoviction, myntades av en kanadensisk aktivist 2008 och kombinerar orden renovation (renovering) och eviction (vräkning). Hyresgästerna får flytta tillbaka efter renoveringen, men bara om de är beredda att betala den nya hyran som ofta är 50–100 % högre. I praktiken handlar det alltså inte om ett val, utan om en indirekt vräkning. Fenomenet är inte nytt, men riskerar att bli allt vanligare med en lag som säger att allmännyttiga bostadsföretag ska agera enligt ”affärsmässiga principer”.
Sara Westin, Affärsmässigt boende, Ordfront nr 3, 2012.

Hyresstrejk

1 oktober 1936 aviserade fastighetsägarna en hyreshöjning på 10%…. Detta kunde naturligtvis hyresgästföreningen inte gå med på och sa till sina medlemmar
att ignorera höjningen och betala in den gamla hyran. … Hotet om vräkning stod kvar och den första skulle verkställas den 21:a. En stor folkmassa hade samlats utanför när lastbilen kom. Inga bärare dök dock upp och ekipaget åkte därifrån. … Under den 7 månader långa konflikten skulle 250 familjer komma att vräkas från sina bostäder. Men hyresgästerna gav sig inte. Varenda lägenhet som gapade tom blev satt i blockad. Bostadskonflikten förvandlades till en angelägenhet för
hela Sverige. Runt hela landet anordnades insamlingar till förmån för hyresgästerna. Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarlaget satte vräkningarna i blockad.
Henrik Forsberg, Pennyn framför kronan, 2012

Omsorgsstrejk

Endast om studenterna, forskarna, teleoperatörerna, socialarbetarna, sjuksköterskorna, vännerna, mödrarna, döttrarna, companeras, älskarna… endast
om de som ombesörjer – vilket alla kvinnor gör och alla borde göra – återupptäcker omsorgens fundamentala roll som arbete (betalt eller icke-betalt) och den sociala välfärd den producerar, och drar tillbaka det osynliggörande, den exploatering, nedvärdering och sociala stigma omsorg är föremål för, endast då är vi redo att valorisera omsorgens transformativa kraft.
Precarias de la derivar, Omsorgsstrejken, 2006

Förvaltningspolitik

Under de senaste 30 åren har den förvaltningspolitiska utlöparen av nyliberalismen – vad som på engelska kallas ”new public management” [införts]. På det praktiska planet innebär det att skolor, teatrar, museer, bibliotek, sjukhus, domstolar, universitet och system för beräkning av pensioner inte bör organiseras utifrån dessa olika verksamheters särskilda karaktär Dessa bör i stället privatiseras eller liknas vid privata företag med uppgift att konkurrera på marknader för varor och tjänster. På det praktiska planet resulterar detta i en fasansväckande snabb byråkratisering av den offentliga sektorn, på bekostnad av yrkesuppgifterna … inom vården, omsorgen och skolan. Utgångspunkten är att företagsekonomiska experter bättre än yrkesutövarna kan bedöma vad som försiggår inom välfärden.
Sverker Gustavsson, Fortsatt kamp om kommandohöjdarna, Tiden nr 2013.

Jubel I

Du skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år. I sjunde månaden, den tionde dagen i månaden, skall du låta hornen ljuda. På försoningsdagen skall ni stöta i horn i hela ert land, och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt. Detta femtionde år skall vara ett friår för er. Då skall ni inte så något, och vad som växer upp av spillsäden skall ni inte skörda, och druvor från de obeskurna vinstockarna skall ni inte plocka. Ty det är ett friår, det skall ni hålla heligt. Ni skall få er mat av det marken kan ge. Under friåret skall var och en få tillbaka sin egendom.
Tredje Moseboken kap 25, 8-23

Jubel II

Jubelår var ett högtidsår inom vissa religioner, då alla ska bli förlåtna från sina synder, slavar friges och skulder avskrivas. Ett jubelår var ursprungligen det år som följer efter sju gånger sju år (49) det vill säga var 50:e år. Detta är ett fenomen som funnits sedan antiken. Ordet jubelår kommer av qeren jovel (vädurshorn), som man blåste i samman olika högtider. Men det går lika bra med en vuvuzela. Jubelåret inrättades inom medeltida kyrkokultur som särskilt högtidsår av påven Bonifatius VIII år 1300 och skulle firas vart hundrade år. Bondeklassen krävde dock att skuldavskrivningen skulle inträffa oftare, Heliga Birgitta deltog aktivt i protesterna för att tidigarelägga jubelåret till 1350.

Grottekvarn

Två stora förolämpningar drabbade mig när jag började på Anrikningen. Först bullret. Jag tyckte att hela min kropp var ett öra som skulle slås sönder, knäna var lika mycket öron som öronen, varenda kota ömmade. Och åsynen av kvarnarna. Dom är så stora att man känner sig som en sjuåring. Det är dom där kvarnarna som mal ned malmen så att den blir fin som sand. En sådan där kvarn skulle aldrig märka om ett stycke människa kom in. Ibland suckar maskinerna så väldigt att man tror att det faktiskt är människor som finfördelas därinne och inte malm. Vissa ögonblick tvivlar man på att det är i världen man är. Eller rättare sagt man fruktar att alla människor tagit slut… att man själv är en kvarglömd rest… att kvarnarna ska lossna från govlet, rulla fram och sluka en. Då måste man springa till en annan våning och försäkra sig om att åtminstone en kompis finns kvar. Mellan tre och fyra på nattskiftet är en svår timme. Då är kvarnarna på höjden av sin makt.
Sara Lidman, Gruva, 1968

Brott I

De många nya dagbrott som en mer offensiv mineralpolitik innebär har effekter på miljön. Dagbrott är bland de största ingreppen man kan göra i naturmiljön. Här förändras landskapet för alltid, det är i det närmaste omöjligt att helt återställa miljön efter ett dagbrott. Det som lämnas kvar efter att gruvbolagen har tagit mineralerna är ett sargat landskap som inte går att utnyttja till mycket annat.
Fältbiologerna, Inspel till mineralstrategin 2012.

Brott II

Gruvföretagen måste avsätta en summa pengar för att återställa landskapet. Men /…/ ett landskap där gruvbrytning pågått inte återställas då förstörelsen är för stor. Marken tas bort, vattendrag leds om, sjöar töms och kvar blir ett månliknande landskap med avfall som läcker föroreningar långt efteråt. /…/ Det kanadensiska gruvbolaget Northland resources har redan påbörjat sin gruvbrytning i grannkommunen Pajala. Enligt Hans Lööf, professor i nationalekonomi vid KTH, kan bolaget räkna med att tjäna ungefär 500 miljarder kronor på 20 år.
Elin Lundström, Den lyckade gruvindustrins giftiga baksida, Forskning & Framsteg 2013

Brott III

Vi små borgerliga hantverkare, som med det hederliga bräckjärnet arbeta på småhandlares kassalådor, kommer att uppslukas av storföretag, med bankerna bakom ryggen. Vad är en dyrk mot en aktie? Vad är ett inbrott i en bank mot grundandet av en bank?
Mackie Kniven i Bertold Brecht, Tolvskillingsoperan 1928

Appropriering

Handel – erövringar, piratdåd, plundring och exploatering – på detta sätt ackumulerades det nödvändiga kapitalet för att starta den kapitalistiska produktionen. Det var inte utan skäl som Marx skrev: ”Om pengarna… kommer till världen med ett födelsemärke av blod på vardera kinden, så kommer kapitalet drypande, från topp till tå och ur varje por, av blod och smuts.”
Leo Huberman, Människans rikedom 1936

Reappropriering

Vi behöver dem inte för att överleva. De senaste åren har vi stärkt oss själva och vi har förbättrat våra levnadsvillkor. Vår levnadsstandard är mycket bättre än hos de urfolksamhällen som har kopplingar till regeringsmakten, som får välgörenhet och spenderar allt på alkohol och andra saker. Våra hem förbättras utan att skada naturen genom att genomdriva vägar som är främmande för dem. I våra byar används marken som tidigare användes för att göra godsägarnas boskap feta nu för att odla majs, bönor och grönsaker som förgyller våra matbord. Vårt arbete har den dubbla njutningen att förse oss med det vi behöver för att leva rakryggat och kollektivt bidra till att våra lokalsamhällen växer. Våra pojkar och flickor går till en skola som lär dem deras egna historia, om deras land och världen, såväl som vetenskap och tekniker de behöver för att växa för att inte längre vara urfolk. Urfolkskvinnorna från zapatisterna säljs inte som varor. Urfolkens PRI-medlemmar går till våra sjukhus, vårdcentraler och laboratorier, eftersom de som regeringen står för inte har medicin, utrustning, doktorer eller kvalificerad personal. Vår kultur blomstrar, inte isolerat – utan berikas snarare av kontakten med andra folks kulturer i Mexiko och världen. Vi styr och styr över oss själva, och försöker alltid hitta överenskommelser före konfrontation. Allt detta har uppnåtts inte genom regeringsmakten, den politiska klassen och dess följeslagare i media, utan genom att göra motstånd mot alla sorters attacker.
Subkommandant Marcos, EZLN 2012

Nyliberalismen har sedan 80-talet inte bara strävat efter att avreglera marknader, utan även ta sig in i den skattefinansierade offentliga sektorn och göra vinster på välfärden. Bolagiseringar, outsourcing och marknadsutsättning av offentlig verksamhet, marknadshyror och privatiseringar har kastat ut välfärden på marknaden att plundras. Välfärdsstaten har blivit nyliberalismens guldkalv och mjölkko.

En nyliberal förvaltningspolitik som New Public Management (NPM), där japanska styrmetoder – så kallad lean production – från de toyotistiska bilfabrikerna importeras in i offentliga sektorn. Varje verksamhet ska göras mätbar och konstant effektiviseras, tempot ska höjas och fler ”enheter” produceras. Målet är att ”plocka fler pinnar”, hela tiden förbättra statistiken och prestationsnivån. Oavsett om det gäller behandlade patienter i sjukvården eller utvisade papperslösa migranter i tunnelbanan.

”Läkekonst har ersatts av sjukvårdsproduktion” skriver Svenska läkarsällskapet på DN Debatt, efter tidningens granskning av tillämpningen av NPM i vården. Vad händer med välfärden när den ekonomiska vinsten – snarare än våra behov – ställs i första rummet? Vilka krämpor är mest lönsamma att behandla? Vilka piller ger mest profit? Vilka områden ger mest avkastning att driva en skola inom? Vilka sorters bostäder och stadsdelar förbättrar läget och ger bäst marknadsvärde?

Den ekonomiska krisen mattade inte av plundringen, utan den lade snarare in en högre växel. Vatten, el, sjukvård, försvar, gränskontroll, allmännyttans bostäder – allt är till salu! Till REA-priser! Allt ska bort! Men plundringen sker inte bara inom de offentliga allmänningarna – utan även inom de naturliga.

Den ekonomiska och ekologiska krisen går hand i hand. Den nyliberala dynamiken har öppnat upp en avreglering av hyperexploatering av såväl arbete, välfärd och natur, vilket i sistnämnda fallet fått förödande miljökonsekvenser i både koldioxidutsläpp och jakt på råvaror.

Alla vackra löften från Klimatkonferensen Cop15 i Köpenhamn 2009 är nu glömda. Ekonomska krisen kom emellan. Den gröna kapitalism vi då varnade för, framstår nu nästan som radikal. Istället har en gigantisk jakt på naturresurser intensifierats av krisen, vilket fått land efter land att effektivt skrota sina miljölagstiftningar de senaste åren, deklarera naturområden som riksintressen, driva bort urfolk och frånta dem deras rättigheter. När ekonomin blir svagare framstår det som en möjlighet att utvinna resurser där det tidigare ansetts som ekologiskt oförsvarbart. Vem har råd att ta hänsyn till miljön i en ekonomisk kris? Nu gäller det enbart att få de ekonomiska hjulen att snurra igen och öppna upp nya marknader igenom. Nya utvinningsformer av tidigare oåtkomlig olja och naturgas genom fracking, nya metoder för att utvinna mineraler genom kemikalisk urlakning har öppnat upp exploateringsmöjligheter som tidigare inte funnits.

Den geopolitiska situationen målar kraftigt om världens karta. De snabbt industrialiserande länder och nya ledande världsekonomier – de globala fabriksländerna som Kina, Brasilien, Indien och Ryssland – jagar naturresurser i Afrika och Latinamerika. Och här i Sverige – som tävlar i att bli världsledande i mineralexport. ”Gruvnäringen är för Sverige vad oljan är för Norge”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt när han lanserade Sveriges nya gruv- och mineralstrategi på LKABs presskonferens i Kiruna i höstas. Nu sker provborrningar i hela Sverige och markområden öppnas upp för projekteringar och exploatering. Kampen om Ojnareskogen på Gotland var bara en första föraning av en våg kommande konflikter som kommer öppna upp de närmaste åren. Gruvläckaget i Talvivaara i Finland under hösten visar vilka katastrofala följder den nya gruvboomen kan få.

Motståndet mot vinst i välfärden och för bevarandet av en gemensam välfärd har tagit fart det senaste åren. Lokala aktionsgrupper som arbetar för att skydda naturområden mot utplundring och ekologisk katastrof formas i varje land. Nu hoppas vi bara att dessa två kamper – för de sociala och naturliga allmänningarna – ska finna varandra och börja samverka. Detta nummer av Brand är vårt bidrag till det mötet. Låt oss tillsammans krasha nyliberalismens plundringsfest och ta tillbaka det som tillhör oss.

Brandredaktionen

I P1:s program Människor och tro får han debattera med Kristdemokraterna. Vad kommer hans kluvna inställning till dem ur? Birro menar att Kristdemokraterna svikit sina ideal. De har blivit ett Moderaterna light, som bryr sig mer om plånboken och skatterna än att ”känna solidaritet med samhällets bottenskrap”.

Det finns en potential som inte utnyttjas, menar Birro. Eftersom vänstern tappat sina grundläggande värderingar. Det finns ett utrymme för en social höger, som betonar välgörenhet, solidaritet och försoning: som arbetar praktiskt ute i samhället. Den sidan finns hos de kristna, men inte hos Kristdemokraterna.

”Vilka är det som är ute på gatorna och tar hand om uteliggare här där jag bor? Det är inte vänsterrörelsen och Socialdemokraterna. De sitter ju på andra ställen, på Södermalm och dricker te och käkar surdegsbröd. Det är kristna organisationer, Frälsningsarmén och Livets ord i Uppsala som gör ett arbete i Gottsunda med uteliggare”.

Den populistiska kritiken svider. Vänstern utmålas som etablisemang och verklighetsfrånvänd. Han vill ha en höger som tar över vänsterns sociala engagemang. Lösningen finns i religionen och familjen som en solidarisk och antiegoistisk kraft, menar Birro. ”Jag var nog familjefascist rätt tidigt”, säger han.

Fascist? Birrofascismen.

Jo, det finns en sån. En fascism som är social, som inte är homofob eller rasistisk. Någonstans glömmer vi ofta det, vad fascismen som reaktionär mobilisering bestod av. Reaktionen som våld, som gatukamp och terror, den ser vi i extremhögern idag. Men fascismen hade ett annat ben för sin mobilisering. Det som kallas den sociala högern. Med kombinationen våld och social verksamhet försökte de bli en stat i staten, skapa sin massbas, både genom att krossa arbetarrörelsen och utmana den på deras egna mark. Fascismen som en rörelse som gav bröd och tak över huvudet för sitt folk.

När Bloc Identitaire serverar fläsksoppa till franska medborgare, Casa Pound kämpar för räntefria bostadslån åt italienska fattiga familjer, Svenskarnas parti försöker samla in kläder åt svenska hemlösa, Gyllene Gryning öppnar arbetsförmedlingar för grekiska arbetare och dessutom börjar ersätta polisens funktion i vissa av Atens kvarter eller när islamistiska fundamentalister står för sjukvård och utbildning i utsatta kvarter då ser vi fascismens sociala sida. Voluntarism och familjen ska ta över statens funktioner och absorbera smällen från en ekonomisk nyliberal chockpolitik. En selektiv välfärdsstat i staten. Bara för de utvalda i folkgemenskapen.

Stormtrupper på gatan är ett fysiskt hot. Birrofascismen ett socialt. När fascismen återigen andas morgonluft i eurokrisens Europa så går den inte bara ut som stormtrupper för att jaga syndabockar. Den står också där som Markus Birro och serverar soppa till uteliggare.

/ Mathias Wåg

To read the issue – click on the picture to the right.

Many thanks to Prekariatet and Psychic Warfare, Yusuf, Elena, Rasmus Redemo
and Tankekraft förlag, Michele Masucci and Iaspis that invited these speakers and made these interviews possible.

In swedish:

Välkommen till Tankefaran. I det här numret av Brand samlar vi en rad intervjuer som gjorts de senaste åren i samband med Sverige fått besök av intressanta tänkare med en koppling till autonom teoribildning. Diskussionerna handlar om kapitalismens
förändrade former, hur den fragmenterade postfordistiska produktionen förändrar även subjekten, gör våra liv mer osäkra, bryter upp våra gemenskaper och fragmenterar även våra sinnen. Vi behöver inte bara samla oss som subjekt igen – i de nya fabrikerna, på torgen och i kvarteren – utan även samla våra tankar, tänka gemensamt bortom fragmenteringen.

En röd tråd i texterna är de uppdelningar som löper rakt igenom dagens arbetarklass; mellan de fast anställda och de i osäkra anställningar eller arbetslöshet, mellan de skuldsatta och de som fortfarande kan backas upp av allmännyttan, mellan de avlönade och de oavlönade. Denna uppdelning följer ofta könade och rasifierade skiljelinjer. Kamper för en garanterad inkomst, sociala skyddsnät och allmänningar utvecklar former för ett gemensamt sammansättande av denna uppdelade och splittrade sammansättning.

Tack till Prekariatet och Psychic Warfare, Yusuf, Elena, Rasmus Redemo och Tankekraft förlag, Michele Masucci och Iaspis som bjudit över dessa föredragshållare.

De kallar det för ”mantrat”, en debattmetod utvecklad av amerikanska nationella nätaktivister för att bryta ner antirasistisk retorik i diskussioner. Syftet är att sprida ett budskap om att det pågår ett medvetet folkmord på ”vita” folkslag. Det så kallade folkmordet är en konsekvens av påtvingad massinvandring, en företeelse som endast förekommer mot ”vita” länder. Men det folkmordet döljs medvetet av antirasistiska ”kulturmarxister”. Debattmetoden liknar judo, man ska kasta om varje antirasistiskt påstående och visa att det egentligen innebär sin motsats, att antirasisterna är de verkliga rasisterna, som är emot en raspluralism. Budskapet summeras i frasen ”antirasist är ett kodord för anti-vit”. Ett enkelt mantra som ska hamras in i alla debatter.

Något officiellt namn för denna rörelse finns inte i nuläget, men den har spridits till nationella nätaktivister över hela jorden. I USA har man skapat en musikscen som sprider dess budskap. Musiken riktar sig till unga människor och genren är eurotechno. Samma grupp, som kallar sig för White Rabbit, har även gjort en tecknad film direkt riktad till barn. Filmen heter ”How whites took over America” och skildrar hur vita människor mördar indianer som protesterar mot vit invandring. De vita karaktärerna talar om mångfald, antirasism framställs som något ondskefullt och pedagogiskt arbetas budskapet om att ”invandring är folkmord” in.

Sociala medier
Aktivisterna inom rörelsen saknar en organisatorisk plattform. Man bedriver i huvudsak nätaktivism och har en celliknande struktur. En rad olika Facebookgrupper har skapats, som exempelvis ”The Typical Antirasisten”, ”Fri diskussion”, ”Kamratgruppen” och ”Krossa antivitismen”. Syftet bakom dem är att skapa kontakter och bygga ett strategisk kontaktnät där man gemensamt arbetar för att sprida budskapet. En av de mest drivande är en lärarstudenten från Uppsala. Han är framförallt aktiv på Facebook under en rad pseudonymer som sprider budskapet och skapar kontakter.

Internt talar man om svärmaktioner. Uppskattningsvis så består den innersta kärnan av ett 15-tal personer. Deras kontaktnät på internet, vilket är deras främsta arbetsfält, är däremot betydligt större och man mobiliserar i sin tur sina egna svärmar. Kärnans ledande av svärmar kallas för drottningprincipen, en uppdaterad variant av nazismens ledarprincip. Man behöver inte vara många för att påverka och styra sin svärm. Genom att agera som en getingsvärm vill man kapa och stoppa debatter på nätet. Detta genom att vara många som gemensamt och i samförstånd ger sig på samma mål. I samband med en antirasistisk demonstration i Bollnäs tidigare i år samordnade mantraaktivisterna ett stort antal personer för en storskalig svärmaktion mot arrangörsgruppens facebooksida och lokalpressen. Arrangörerna valde att ställa in demon efter det massiva trycket då man kände obehag.

Deras ambition är att vara dropparna som urholkar stenen, för att använda det gamla romerska talesättet. En droppe urholkar inte en sten genom sin kraft, utan genom att falla ofta. Mantraaktivisterna vill utmana det politiskt korrekta språkbruket och använder sig av en antirasistisk retorik när de söker upp meningsmotståndare som man anser vara anti-vita. De försöker vända antirasistiska budskap till sin motsats. Medlemmar har punktmarkerat antirasistiska bloggar och gemensamt spammat kommentarsfält och diskussionstrådar. Vilket leder till att svärmen tar över och en seriös debatt omöjliggörs. En av ambitionerna är att kunna använda denna taktik fysiskt i framtiden under offentliga möten och debatter. Tanken är att svärmen ska ta över den fria debatten och bevisa att antirasister är ett annat kodord för antivit.

Fascistisk 68-rörelse
Lärarstudenten i Uppsala är endast en av få som är öppen med sin identitet. Han är däremot inte ensam om att studera på ett högre lärosäte. Vid en granskning ser man att rörelsens kader består av fler människor med högre utbildning än vad som är brukligt inom den fascistiska rörelsen. Lärarstudierna är ett medvetet val. Deras ambition är att urholka antirasismen och skapa en stor massa av likasinnade som kan erbjuda mer än ett mantra på nätet. Exempelvis uppmuntrar man varandra till att plugga till socionom, socialpedagog, lärare etc för att öka chanserna till påverkan.

I USA har en av Mantrarörelsens mer utåtriktade grenar även startat upp en vit studentförening, Youth for Western Civilization, som sprider de argument och återkommade fraser som rörelsen sprider. Studentföreningen blev uppmärksammad i liberal media och har därefter växt. Enligt egen utsago är man idag 2000 medlemmar. Syftet är att skapa ett akademiskt nätverk som är kapabelt att agera i en riktning som kan gynna den egna agendan, att stoppa det subtila ”folkmordet på vita”. Mantraaktivisterna inspireras av hur 68-vänstern blev en akademisk rörelse som kom att påverka all samhällsdiskussion och vill göra likadant.

Personer i nätverket och i dess närhet
Rörelsen uppvisar markanta sektliknande drag. Tror man inte på mantrats kraft så är man icketroende och ointelligent. Eller anti-vit. De förkastar i princip alla andra politiska frågor som är typiska för den rasideologiska tankesfären, även om en del människor i utkanten som stödjer rörelsen kan vara aktiva i andra politiska sammanhang. Några av de betydande personerna inom den svenska nationella rörelsen är Richard Langeen och Daniel Spansk.
Richard Langeen är en 31-årig juriststudent som studerar på Stockholms universitet. Han är ursprungligen från Kristianstad där han bland annat var aktiv inom Nationaldemokraterna. Langeen driver Nationell.nu, en form av skvallerblogg för den nationella rörelsen. De publicerar nyheter av grovt antisemitisk och antiislamsk karraktär.

Langeen presenteras som gästspelare i filmen ”How whites took over America”. Han har även spridit en rad filmer och låtar som Mantrarörelsen har producerat via sin webbsida. Nationell.nu är i dagsläget den nationella rörelsens största och mest besökta nyhetsblogg. Den är även en av de mest besökta bloggarna i Sverige inom politik, samhälle och nyheter. Enligt egen utsago var man först i världen att publicera bild och namn på massmördaren Breivik.
Daniel Spansk är lastbilschaufför och kommunpolitiker i Nykvarn. Spansk valdes in i kommunfullmäktige i Nykvarn för Nationaldemokraterna. Han var partiets vice ordförande och har bland annat talat vid en rad olika arrangemang knutna till den nationella rörelsen. Efter en intern konflikt inom ND som resulterade i en partisplittring lämnade Spansk och andra medlemmar Nationaldemokraterna. Idag representerar han det öppet antidemokratiska och rasideologiska partiet Svenskarnas parti. Daniel Spansk är aktiv i en rad olika mantragrupper på Facebook och har under lång tid spridit Mantrarörelsens budskap på en rad olika sociala medier och kommentarsfält. Han debatterar flitigt men anses internt vara tillräckligt radikal eftersom han som kommunalpolitiker förespråkar parlamentarism.

Risken för hot och våld är idag tämligen låg, utan rörelsen koncentrerar sig på internet. Bland Mantrarörelsens nätaktivister återfinns det däremot personer som är dömda för rasistiskt våld. Exempelvis dömdes en 26-årig mantraaktivist från Arlöv för att ha misshandlat en homosexuell jude samtidigt som han skrek antisemitiska förolämpningar.

Hur ska man bemöta dem?
Ska man bemöta Mantrarörelsen i nätdiskussioner måste man vara en bra debattör. Det skiljer sig inte mycket från att debattera mot en person från Livets ord, mantraaktivisten är lika religiöst ”fanatisk” i sitt argumenterande. Ska du debattera med dem sakligt gäller det att se upp för deras fällor, hur de försöker vända antirasistiska argument till att vara rasistiska mot vita. Annars är tipset att du helt enkelt blockerar dem och slänger deras försök till debatt på ett lämpligt ställe, nämligen i papperskorgen. Ser du dem i kommentarsfält räcker det att göra narr av dem. Anmäl dem för spam och skapa din egen lilla svärm som går in och skapar ett svart block som ställer sig i vägen för förtryck och rasism. Vare sig nazisterna demonstrerar på stan eller på internet ska vi agera som ett kollektiv. Ett kollektiv som tar arbetarklassens strid och blockerar rasismen var den än visar sig.

/ Pernilla Marcos

Pernilla Marcos har en lång bakgrund inom extremhögern. Hen har nu lämnat den nationella rörelsen. Namnet är en pseudonym.

I ett rum med viktiga vita män diskuteras behovet av att begränsa inflytandet av en viss bestämd ras. De är för lika i sitt sätt och de utövar dåligt inflytande över flertalet. Dessutom känner sig nationen inte representerade av dem.

Var är vi någonstans? I Tyskland på 30-talet skulle nog de flesta gissa. Men just det här rummet är i Frankrike på 2010-talet.
Det var fyra månader efter det franska landslagets katastrofala insats i fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Förbundskaptenen Raymond Domenech hade sparkats. Han hade lett ett landslag som spelat strukturlöst, strejkat under pågående turnering och som var splittrat mellan vad som sades vara de landsförrädiska invandrarna och de riktiga fransmännen. Nu kallade den nya tränaren Laurent Blanc snabbt till ett möte för att rädda fotbollen. Under mötet kom männen till slutsatsen att lösningen var att begränsa antalet invandrare i landslaget. De var för muskulösa, spelade för lika, var odisciplinerade och deras kultur (läs muslimska) utövade dåligt inflytande på lagandan. De ledare och tränare som uppmuntrat mångkulturen höll på att förstöra den franska nationalsporten. Invandrarna sjöng ju inte ens marseljäsen och respekterade inte den franska nationen.

Så hur vore det, undrade förbundets tekniske chef Francois Blaquart, om max en tredjedel av de intagna till förbundets prestigefulle utbildningscenter fick ha invandrarbakgrund?

Den nya landslagstränaren Blanc sa att systemet måste vara hemlig men höll med:

- Jag tror att vi måste hitta ett nytt fokus, sa han.
Framförallt för pojkar som är 12, 13, 14 år gamla. Vi måste ha nya kriterier, utifrån våra egna kriterier. Spanjorerna säger till mig: ”Vi har inga problem. Vi har inga svarta”.

Men mötet förblev inte hemligt. Den enda delegaten i rummet med nordafrikanskt ursprung hade tryckt på rec-knappen på sin telefon och spelade in hela samtalet. Tack vare honom fick vi istället en rå inblick i hur den moderna europeiska rasismen spridit sig till mitten. Ett decennium tidigare var det bara Le Pen och hans anhängare som hävdade att det folkkära franska landslaget inte var franskt nog. När VM-guldet 1998 vanns på hemmaplan anförda av Zinedine Zidane sågs det snarare som en symbol för det nya Frankrike; mångkulturellt och framgångsrikt. Tolv år senare är Europa i kris och symboliken en annan och när SVT:s pensionerade kommentator Bosse Hansson under hösten upprepade den franska doktrinen och påpekade AIK:s för många, för lika och för svarta spelare var det därför inte – som många påpekat – en kvarleva från en gammal tid. Det var i takt med tiden.

För det som den franska landslagstaben uttryckte i hemlighet och Bosse Hansson sen torgförde i radio kan lätt överföras till en samhällssyn och en slags matchbild över Europa som många inom högern delar idag.

På ena planhalvan står invandraren som importerat sin kultur och sina kroppar till Europa och håller på att ta över. I samma lag finns den politiska korrekta vänstern, mångkulturalister och feminister som gjort detta möjligt.

På den andra halvan finns motståndarna. Sanningssägarna. Med en blandning av sekulära liberaler och kristna konservatister utgör de startelvan som ska stoppa Europas förfall. Många kallar det som pågår för ett krig. Ett kulturkrig.

Just bejakandet av kulturella skillnader är en ny hörnsten i den europeiska rasismen. Främlingsfientligheten har för länge sen lämnat sitt fokus på ras och istället har högern har blivit som besatt av kultur. Inte bara levnadsvanor och seder utan även konst, litteratur och arkitektur har blivit viktiga arenor att inkludera. I vårt grannland Norge investeras en inte obetydlig del av oljepengarna i kultur. Norsk folkmusik, film och litteratur är inne i en guldålder – det givna temat för de högerextrema är ändå att den enhetliga norska kulturen håller på att upplösas och ersättas av en okänd och skrämmande mångkultur.

Kulturkriget mot dessa fiender (invandraren och vänstern) står på två ben. Islamofobin har stärkts i tal och i lag och invandrarna har fått känna av ökad repression ihop med absurda fördomar om slöjor, Muhammed och terrorister i förorten. Argumenten som använts vet läsare av denna tidning och behöver inte upprepas.

Men det är slaget mot vänstern som är viktigast. Enligt den breiviska världsbilden är det ju den politiska korrekta eliten som varit dörröppnare för den muslimska invasionen. Utan kulturmarxisterna hade värdeuppluckringen och förfallet aldrig skett. Postkolonialister, genusvetare och marxister som ifrågasätter och kritiserar begrepp som svensk, invandrare, man, kvinna, humanist och rasist har förått den egna kulturen genom sin relativism. De finns överallt men framförallt inom kultursektorn, i media och på universiteten. Och som Göran Hägglund uttrycker det är det denna nya överhet som bestämmer vad vanliga människor får göra och tycka:

”När jag vänder örat mot vänster hör jag inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”.

Det är lätt att se en slags tioårig tidslinje av denna reaktionära motattack med start i elfte september 2001 och kulmen i Breiviks manifest 2011 där det kristna hatet mot universiteten, feministerna, socialdemokraterna och muslimerna skrevs ut i klartext. Men det har djupare rötter än så och attackerna mot World Trade Center blev framförallt en vitamininjektion i ett mångårigt projekt från den konservativa högern att utmåla vänsterns förändringar som något civilisatorisk nedbrytande. Redan på åttiotalet i USA börjades begrepp som kulturkrig, politiskt korrekthet och kulturelit att användas av konservativa rörelser för att protestera mot nya normer kring feminism, mångkultur, homosexuella rättigheter och miljökamp. Men det var inte förrän efter 9/11 som retoriken blev ett framgångsrikt nyspråk även bland etablerade röster i Europa för att protestera mot progressiva landvinningar.

Efter massakern på Utöya har vänstern ofta anklagats för att detta är en bedräglig argumentation. Att det är skamlöst att klumpa ihop hela kulturhögern till ett enda sociogram och dra linjer mellan Göran Hägglund och Anders Behring Breivik utan att ta hänsyn till deras olikheter. Men för den som läsar manifestet i detalj är det inte konstigt att försöka analysera inspirationen. Vissa partier av de över tusen sidorna kan lätt avgränsas till en högerextremistisk värlsbild, men stora delar av manifestet är så tydligt tagna ur den idébank som fungerat som paradståndpunkter för den europeiska högern i debatter om alltifrån muslimer och slöjor till barnböcker och feminism på 2000-talet. Där är slaget om kulturen centralt. Där handlar politikens konflikt inte om ekonomi utan om värden, principer och moral och där sätts den muslimska kulturens negativa påverkan ständigt samman med vänsterns falska tolerans.

Ett bra exempel på hur denna idéstafett mellan mer extrema röster och etablerade politiker fungerar finns i Danmark. I en nyutkommen bok visar den danske antropologen Peter Hervik hur det danska regeringspartiet var centralt för skapandet av krisen med Muhammedkarikatyrerna. Det var inte – som många tidigare beskrivit – Dansk Folkeparti som inspirerade tidningen till publiceringen. Det var den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen som efter att ha lanserat ett idéprogram kallat “ett kulturkrig om värderingar” gav Jyllands-posten idén till att påbörja projektet. I Rasmussens krigsbeskrivning ritades de två fienderna upp: den medeltida muslimska kulturen och den politiska korrekta vänsterkulturen som försökte tysta det danska folkets frispråkighet.
Publiceringen blev sedan en ostoppbar politisk plogbil genom debatten mot vänstern och mångkulturen och idag präglar Rasmussens civilisationskrig hela den danska samhällsdebatten.

Publiceringen fick också en viktig konsekvens i Sverige i form av den ännu pågående one man-showen Lars Vilks. Trots att Vilks är en utpräglad rasist som jämför muslimer med nazister och gång på gång sagt att det bor för många muslimer i Europa så försvaras han av upplysningsidealens liberaler på kultursidorna eftersom han sägs vara en symbol för Europas finaste princip: yttrandefriheten.

Men som Peter Hervik visar i sin bok så handlade muhammedkarikatyrerna aldrig om yttrandefrihet och resonemanget är lika giltigt för Lars Vilks.

– De personer som attackerade muslimer och islam försvarade varken muslimers yttrandefrihet eller yttrandefriheten i allmänhet. Istället utgjorde de en radikal högerpopulistisk gemenskap vars intresse var att torgföra konfrontationsinriktade ämnen. Till slut användes yttrandefriheten endast för ett enda syfte: att förlöjliga muslimer, skriver han.

Såhär i backspegeln kan vi se hur deras effektiva sätt att argumentera också har smittat av sig på resten av kulturdebatten. Idag låter allt fler som ”modiga” högerextremister som ”vågar” säga sanningen.

I en tragikomisk artikel i DN Kultur skriver Kajsa Ekis Ekman om hur det har blivit inne att vara ute, hur alla numera vill vara marginaliserade gentemot den politiska korrekta eliten.

”Genom att hävda att det inte finns utrymme för denna åsikt legitimerar hen [min ändr] den utan att behöva argumentera”.

Så bland de marginaliserade får nu de kulturkonservativa samsas på DN kultur med vänsterislamofoben Fredrik Ekelund eller en bekännelsenödig Bengt Ohlsson.

Så bland de marginaliserade får de kulturkonservativa nu samsas på DN Kultur med vänsterislamofoben Fredrik Ekelund eller en bekännelsenödig Bengt Ohlsson. Där berättar de att de ska berätta en obekväm sanning, att den sanningen tystas och de som säger den hotas men gör det ändå. Vänsterhegemonin till trots.

Att de genom att publicera sig bevisat att den hegemonin inte längre finns ignorerar de glatt. Alla medel är ju tillåtna när man slåss mot eliten.

Sakta men säkert har kultursidornas påstådda vänsterdominans definitivt raserats av en höger som ännu inte vunnit slaget om kultursfären. Kulturkriget pågår.

/ America Vera-Zavala

Göteborgsprotesterna ekar fortfarande i media ett och ett halvt år efteråt. Men medan vänsterns diskussioner ofta låst sig i paranoia och våld/ickevåldsdiskussioner, har delar av högern analyserat händelserna ur ett helt annat perspektiv.

- Inslaget av våld i protesterna är ganska typiskt för situationen. Västerländsk historia är full av ögonblick då folk har visat missnöje genom att fysiskt angripa maktens symboler och väktare. Ofta har det effekt, och en rättvis analys av de senaste årens toppmötesvåld måste erkänna att det har haft betydelse även denna gång. IMF och Världsbanken har ändrat sig radikalt, WTO har blivit mycket mer känsligt för opinionen och i EU är alla överens om att man snabbt måste hitta nya beslutsformer som folk accepterar. Enbart fredliga demonstrationer hade inte haft så stark genomslagskraft, säger PM Nilsson i en ledare i Expressen på ettårsdagen av Göteborgsprotesterna.

PM Nilsson vänder sig emot avpolitiserandet av de militanta protesterna. Mycket klarare än någon vänsterskribent konstaterar han att:

- Våld är sällan en godtagbar politisk metod, men våld är och kommer att förbli en politisk metod, särskilt i tider då statsmakten är oåtkomlig för folkligt inflytande. I politisk mening är det därför meningslöst att göra skillnad mellan de fredliga och de våldsamma demonstranterna. De protesterar mot ungefär samma sak.

Med pr som vapen

Konfrontationerna har ett tydligt resultat. Våld är effektiv kommunikation. Den slutsatsen dras i pr-företagen Prime PR och United minds rapport ”Med PR som vapen”. Efter toppmötet började Markus Uvell och Emma Hernell på United minds att granska hur den utomparlamentariska vänstern påverkar opinionen. De försökte hitta platser där nya frågor väcks. För opinionen uppstår ju inte på DNs ledarsida, utan hamnar där först när frågorna redan förts upp på dagordningen. Syftet var självklart att ta reda på hur företag kan skydda sig mot vänstern. Men det är inte i första hand gatstenarna och skadegörelsen som oroar utan mer långsiktigt, opinionen och angreppen på företagens varumärken. Risken finns att vanliga konsumenter dras med och att militanta aktioner och konsumentprotester flyter in i varandra. Det gemensamma med Akay, Adbusters, Attac och AFAs praktik är att de alla är hot mot varumärken. Det är inte bara vänstern som läst sin Naomi Klein.

- Det är inte första gången företags varumärken riskerar att skadas av ideologiskt motiverade angrepp. Men dagens vänstervåg skiljer sig kraftigt från 70-talets. Det är en mer individualistiskt inriktad, mer kommunikativt skicklig och mer resultatinriktad vänster som samlar kraft, skriver de båda författarna.

- Många av grupperna agerar mycket medvetet och strategiskt i sin kommunikation. Både den interna kommunikationen mellan de olika grupperna och den externa kommunikationen gentemot allmänhet och massmedier hanteras på ett professionellt sätt.

Högern tittar och lär

En annan person som studerat de autonomas påverkan på opinionen är Martin Borgs. Med en bakgrund i MUF, lyckades han bli vald till årets lobbyist 1997 med en kampanj för reklamradion. Han fortsatte karriären som chef på pr-företaget Hill and Knowlton och under valrörelsen jobbat som presschef och informationsansvarig åt moderaterna.

- De utomparlamentariska grupperna agerar som om de gått varje tillgänglig medieträning hos landets pr-byråer, sade han under ett föredrag på Timbro. Rubriken löd ”Vad kan högern lära av den autonoma vänsterns mediastrategi”. Till skillnad från traditionella lobbyister som inriktar sig direkt på makthavarna tar Borgs upp opinionen som samhällsförändrarens viktigaste vapen. En politiker kan bortse från fakta i sina beslut, men går sällan emot opinionen. Den som sätter den offentliga dagordningen och bestämmer opinionen, bestämmer därför politiken.

- Att utomparlamentariska grupper tagit över löpsedlarna kan många acceptera. Det är ju ändå bara underhållning. Det är kanske allvarligare att samma grupper håller på att vinna problemformuleringsprivilegiet på skolgårdarna också, skriver han i Svensk tidskrift.

Många av de frågor som den utomparlamentariska vänstern varit tidiga att plocka upp har sedan förts in i den centrala debatten och opinionen. Den militanta vänstern har spelat en avgörande roll när det gäller att få upp frågor som feminism, djurrätt, antirasism, globalisering, och diskussioner kring nolltolerans, fängelser och Schengenavtalet på den offentliga dagordningen. De politiska ungdomsförbunden försöker ofta väcka sina frågor genom torra pressmeddelanden, med fakta och statistik. Media nappar sällan på detta. De autonoma lyckas bättre på grund av dramaturgin i aktionerna. När Planka.nu gör en massplankning och startar en bötesfond sänder de ut en färdigdramatiserad bild. Aktionen och scenen i sig visar på en polariserad konflikt, med tydliga aktörer (trafikanter/plankare mot SL/staten), innehållet och budskapet följer med på köpet. När Grön ungdom väljer att starta en bötesfond för plankare istället för att bara gå ut med ett pressmeddelande, visar de att de lärt sig av den autonoma vänsterns aktioner, menar Borgs.

Bra berättande, ända från sagornas tid, har alltid kännetecknats av förmågan att berätta i scener, föra fram tydliga konflikter och humor. Att förmedla känslor är viktigare än fakta.

- Det gäller särskilt våldshandlingar. Våld föder som bekant våld, till exempel från polis eller motdemonstranter. Våld är dessutom spännande i sig, vilket bevisas av vilken Shakespearepjäs som helst. [...] Att det politiska våldet ökar, beror på att det är effektiv kommunikation, skriver han.

Att vi är en svag rörelse i konfrontationer, är inte en nackdel utan en fördel menar Borgs. Vår akilleshäl fungerar ofta som vår styrka, vilket ingripandena mot Reclaim the City visar. När storföretag och staten slår mot en svag underifrånrörelse, riskerar de att själva ses som de ”onda”, oavsett om det var de som blev angripna. Folk identifierar sig med ”David”, inte med ”Goliat”.

Myten om generalstrejken

Varje aktion öppnar för kommunikation, sänder ut ett budskap, väcker frågor och ger möjlighet att förankra politiken hos andra. Att den utomparlamentariska vänstern fungerar kommunikativt på detta sätt sker ofta omedvetet. Men vissa grupper har medvetet försökt använda och utforma sådan kommunikation. De italienska vita overallerna arbetade helt utifrån vikten av att skapa myter kring sina aktioner. Opinionen är ett rum som går att ockupera, precis som övriga rum i samhället. De försökte hitta en form att korsa symboliska meningar med verkliga handlingar. Teorierna hittades hos den gamla franska syndikalisten (och sedmera fascisten) Georges Sorel och hans diskussioner kring myternas betydelse för arbetarrörelsen. Enligt Sorel är myten om generalstrejken central inom syndikalismen. Själva bilden av generalstrejken visar hur maktförhållandena ser ut i samhället, hur ett maktövertagande kan gå till och att varje strejk arbetarna går ut i kan vara ett steg mot revolutionen.

- Enligt Sorel var generalstrejken en bild som tillät proletärer att ”alltid föreställa sig deras kommande handling som en kamp där deras sak är garanterad att segra”. [...] Den sociala myten om generalstrejken var ”kapabel att väcka instinktivt alla de känslor som motsvarar de olika krigsmanifestationer som förs av socialismen mot det moderna samhället”. Generalstrejken ordnade alla dessa känslor ”i en koordinerad bild, och genom att föra ihop dem, gav till varje av dem dess maximala intensitet [...] Vi förses därigenom den intuition av socialismen som språket inte kan ge oss med perfekt klarhet – och vi får det som en helhet, uppfattad ögonblickligen”, sammanfattar Roberto Bui från de vita overallerna Sorels tankar. (Citaten tagna från Sorel)

Ta ett nutida exempel. För Attac är myten om tobinskatten ofta viktigare än skatten i sig. Attacs franska grundare Bernard Cassen har sagt att Tobinskatten i första hand är ett bra pedagogiskt redskap. Genom ett krav och en symbol skapas en bild av finanskapitalismens rörlighet och makt, staternas förlorade kontroll över ekonomin och folket möjligheter att få tillbaka kontrollen. Genom ett enda krav kan Attac förmedla hela sin övergripande analys och antyda hur problemen ska åtgärdas.

Media är ett forum där opinionen formas. Men långt ifrån det enda. Styrkan i den utomparlamentariska vänsterns aktioner är att de kan stå för sig själva. Här gäller det att undvika diket på andra sidan: utan ett verkligt motstånd i botten blir aktionerna bara symboliska, likt Attacs gatuteatrar och Ickevåldsnätverkets symboliska inbrytningar på EU-toppmötet.

När kommunikationen brister

Nog för att det är ett viktigt mål att påverka opinionen. Men ur vänsterns synvinkel finns också en annan viktig beståndsdel i kommunikationen. Kampernas förmåga att kommunicera är avgörande för om de ska spridas både i samhället och globalt och därmed smitta av sig och starta nya kamper. Bristen på kommunikation kan få kampanjer eller aktioner att isoleras och falla platta till marken. I boken Empire beskriver Toni Negri och Michel Hardt hur en stor del av nittiotalets kamper misslyckades att kommunicera. Kamperna har fungerat inom länder, men misslyckats att sprida sig globalt.

- Striderna kommunicerar inte trots att de är supermedialiserade: genom tv, internet och varje annat tänkbart medium, säger de.

Det gäller att hitta en gemensam fiendebild, gemensamma behov och gemensamma ”språk” för kampen.

- De mest radikala och framgångsrika revolterna under senare år har varit: Himmelska fridens torg 1989, intifadan mot staten Israel, majrevolten i Los Angeles 1992, upproret i Chiapas som började 1994 och de strejker som lamslog Frankrike i december 1995 och de som drabbade Sydkorea 1996. Vart och ett av dessa uppror var unikt och grundade sig på akuta regionala angelägenheter i den mening att de inte kunde länkas samman till någon globalt omfattande revolt. Ingen av dessa händelser inspirerade någon kampcykel, eftersom de önskningar och behov som uttrycktes inte kunde översättas till andra kontexter. (Potentiella) revolutionärer i andra delar av världen satte inte upproren i Beijing, Nablus, Los Angeles, Chiapas, Paris eller Söul i relation med sin egen kamp. Dessutom misslyckades dessa strider inte bara med att kommunicera med varandra; de saknade också kommunikation på lokal nivå och flammade hastigt upp för att slockna lika fort. Detta är förmodligen en av vår tids mest centrala och akuta paradoxer: i vår tid, som berömmer sig av sina kommunikationer, har kampen blivit allt annat än kommunikativ, skriver Negri och Hardt i sin sammanfattning av Empire.

Förhoppningsvis är det så vi kan se på globaliseringsrörelsen. Den är ett första försök att skapa ett globalt språk och finna en gemensam global antagonist, i globaliseringen eller Imperiet. Nu gäller det bara att kampen cirkulerar till andra områden än toppmötesprotester och antikrigsmanifestationer. Den stora utmaningen är att få vår vardagskamp att kommunicera globalt.

/ Mathias Wåg

Var sak på sin plats

Den första avdelningen jag hamnade på var i början av en produktionskedja där arbetade bara svennekillar/gubbar. Efter bara några veckor där förflyttades jag till avdelningen efter i kedjan. På den följande avdelningen var alla män och varmt troende muslimer något vi kunde vänt till vår fördel. Jag vet att det blev någon kontrovers för att dom bad – tydligen för ofta och för synligt och chefen ville att de skulle gömma sig bakom en maskin. I det läget kunde man istället tagit dit en stor matta och lagt utanför chefenskontor som böneplats, bara för att retas. Gärna talat indignerat i någon tidning om religionsfrihet.

Efter en tid på det stället var det dags igen och då flyttades jag till förpackningen av brödet där de andra kvinnorna arbetade. Jag funderade en del över varför jag blivit så runtflyttad det var knäckande eftersom jag hade resonerat som så att de skulle döma mig hårdare för att jag inte var kille och att jag faktiskt ansträngde mig för att lära mig fort och arbeta hårt. Nu i efterhand tänker jag att arbetarna och basen såg till att tjejerna blev flyttade från deras avdelning av den enkla anledningen att deras jobb annars blev stämplat som käringarbete, eftersom många män lider av hallucinationen att kvinnor inte kan jobba så hårt som män kan.

Tack för hjälpen skitstövel

Jag stötte också på en märklig typ av hjälpsamhet som gick ut på att killarna t.ex. sänkte takten på bandet ”för att jag skulle hinna med” detta användes förmodligen senare som ett svepskäl för att jag inte skulle vara kvar på deras avdelning. Grabbarna var också pigga på att – utan att jag bad dom ”hjälpa” mig lyfta upp plåtar så att jag därefter kunde avfärdas som för svag för jobbet. Om jag vetat att jag ändå skulle sparkas från varje mansdominerad avdelning tills jag hamnade i packen kunde jag lika gärna maskat, gärna bett chefen eller basen att lyfta upp plåtar åt mig och jag kunde inte göra mig oersättlig men jag hade kunnat ställa till det, bett dom att köra bandet ännu långsammare så att produktionen blev försenad.

Det är bara en tidsfråga när man ska få sparken

Kvinnorna på bageriet arbetade med att förpacka bröd och med att expediera brödet till rätt leverantör. Allt jobbet var tungt och tråkigt på bageriet men packen var en avdelning där det var väldigt monotont och man hade ingen som helst kontroll över när man skulle börja jobba eftersom packen och expideringen gjordes sist. Många andra avdelningar kunde gå innan de egentligen slutade om dom var klara men vi fick inte gå hem förrän brödet var packat så om det blev förseningar i produktionen innan gav det oss övertid. Kanske hade man kunnat utnyttja det till att låta det gå sakta och få mycket övertidsbetalt. Eller tvärtom gjort en överenskommelse om att köra bröden för fort i ugnen så de blev dåliga men färdiga fort. I packen kunde vi ha varit mycket mer släpphänta, vi skulle helt enkelt struntat i ifall pistagnkransarna blev helt mosade innan dom packades och såldes. Bageriet skulle ju stänga, vad skulle ledningen kunnat göra. Ge oss sparken? Vidare borde vi kopplat om apparaten som räknar bullar och snäckor så att det alltid var några fler än vad kunden betalade för. Vi tjejer blev även runtskickade på att utföra alla möjliga skitsysslor som basarna var för lata att göra. Här borde vi givetvis tvärvägrat och helt enkelt hävdat att detta var inte vad vi anställts för.

Syster duktig

Jag har tidigare arbetslivserfarenhet från vården och jag tycker att där likväl som på bageriet fanns det varken fackligt intresse eller kampvilja bland kvinnorna. Tvärtom finns det ett ”syster duktig” tänkande om att man ska göra rätt för sig och en väldig massa skitsnack bakom ryggen vilket ledde till ständiga konflikter. Syster duktig idén innebär också att all form av protest mot arbetsförhållandena var att vara lat och allmänt arbetsovillig. Om man ska uppvigla något på en kvinnodominerad arbetsplats tror jag att man måste få bort hela göra rätt för sig mentaliteten. Sjuka sig samtidigt och säga att man fått varandras förkylningar. Säga som det är – vi har det tråkigaste jobbet och den pissigaste lönen att vi är mer samvetsgranna än cheferna är ju sinnessvagt.

Jag skulle stulit mera bröd

Alla tog bröd från bageriet, det var det första jag fick lära mig. Någon argsint tant sa åt mig att jag skulle säga till basen så han kunde dra det på min lön. När jag berättade det för de jag jobbade med skrattade dom och berättade om hur cheferna tog med sig tårtor och bakelser. Jag fick också höra en berättelse om hur en ruskigt sträng chef läxat upp en personal som tagit en bulle med sig hem, enligt beskrivningen var denna chef någon sorts kombination av Margret Thatcher och Caligula och det var tydligen tur att inte han var kvar.

Muslimer och kärringar

Att tjejjobbet värderades lågt ledde också i att vi aldrig fick de arbetsredskap vi behövde och inte heller skyddskläder i samma utsträckning som killarna. Om jag varit fast anställd eller haft anställningar som löpte på något mer än en vecka i taget eller om jag inte varit riktigt lika rädd om jobbet. Jag skulle ha ställt mer krav. Jag skulle ha korsförhört latmasken till fackbas om vad som gällde om skyddskläder och redskap eftersom cheferna ljög om sånt tills ögonen gick i kors. Man kunde visat tydligare att alla knegarna på bageriet låtsades som om allt var muslimerna och kärringarnas fel, fast alla vet att det är ledningen som snor stålarna och ingen duktig svenneknegare i världen kan jobba så mycket att han ändrar på det.

/ Blümchen

Den här texten ska läsas som en komplettering till Varg I Veum´s text om utomfacklig arbetsplatskamp. Du undrar varför vi kämpade utomfackligt? Det var aldrig en medveten strategi att försöka få in vänsteraktivister på arbetsplatsen, mer än att det är trevligt att jobba med folk man känner. Likadant var det inte fråga om en väl genomtänkt strategi som övergavs till förmån för en annan. Det blev som det blev och här förklarar jag varför. Valet av fack vid det tillfället var inte svårt. Som ny på en arbetsplats med runt hundra anställda har man inte så mycket att säga till om ensam. Den ende SAC-medlemmen var dessutom bageriets värsta bas. När fler kamrater kom in på bageriet gick vi mer eller mindre in för att försöka ”radikalisera facket inifrån”.

Vi trodde uppriktigt att någon skulle uppskatta ett gäng kämpande ungdomar. Vår strategi var däremot minst sagt suddig. Man måste ha klart för sig att en radikalisering av en lokal fackklubb kanske är möjlig på ett 10-årsperspektiv eller mer, och att bageriet i det skedet hade varit nedläggningshotat de senaste åren. Trots den förutsättningen tycker vi idag att vi gav LO ett ärligt försök.

Röstsedels-lotto

Vi hade en naiv illusion om att personer skulle uppmuntras till engagemang. Att det åtminstone skulle finnas en ”repressiv tolerans” som i andra institutioner i samhället. Det vill säga att man låter radikalerna hållas som ett alibi så länge det inte blir för störande.

I det offentliga utrymmet släpps kritiker fram för att ge en bild av demokrati och yttrandefrihet. Detta är tydligast inom media. Låt hända att oliktänkare förpassas till kultursidor och sämsta sändningstid. Det finns i alla fall ett utrymme att röra sig på, om än begränsat. Så fungerar det inte inom LO-facken. Där har tvärtom socialdemokratin total kontroll från toppskiktet ner till minsta funktionär och ombud.

Detta märktes tydligast när vi åkte på facklig helgkurs för ungdomar. Där fick vi lära oss om SAP:s och LO:s historia, alla förbättringar man drivit igenom, om arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter och att det var en skyldighet att rösta oavsett på vilket parti. Kursledarna gjorde ingen hemlighet att de var aktiva i både partiet och facket. Vår kursledaren blev för övrigt heligt förbannad när en snubbe berättade hur han röstade. Han höll med om att det var en demokratisk plikt att rösta men visste inte på vilket parti. Så han drog helt enkelt lott om vilket parti han skulle rösta på och senaste valet blev det Moderaterna. Vi andra skrattade så vi grät.

Låt gå för att de flesta på kursen såg den som betald semester (man får ersättning för förlorad arbetsinkomst) och inte höll med om allt. Kursen gjorde det ändå klart för oss att man ska vara aktiv sosse för att komma upp sig i facket. En workshop vi hade på kursen var att skriva motioner till en låtsas-kongress. I vår grupp skrev vi en om att fredsplikten skulle avskaffas. Den blev inte sådär himla väl mottagen av kursledaren.

Det finns också några exempel på hur fackligt förtroendevalda blivit åthutade och fått avgå när de uttryckt obehagliga åsikter, t.ex. att man borde demonstrera i Göteborg 2001. Detta trots att de varit ledande och aktiva socialdemokrater.

Den ”röde” patriarken

Bageriets fackklubb styrdes av ombudet och en mer eller mindre lojal styrelse. Alltför länge lät vi oss luras av hans radikala retorik, men insåg senare att hans snack inte betydde nåt. När han snackade med bagarna var han militant, men i verkligheten ”sög han chefens kuk” som en i packeteringen uttryckte det. Senare kom han att kallas ”Edamerosten” – röd på utsidan, men gul inuti (gult är klassförräderiets färg). Som ställets fackpamp tog han sig personliga friheter som hette duga. Han tog längre raster, lät andra göra skitjobbet och bad inte sällan andra hoppa in för att han själv hade ”fackliga uppgifter” att sköta. Istället för att motverka uppsägningar och förflyttningar, uppmuntrade han det när det passade. Han ville kunna välja och vraka vem som skulle jobba på hans mini-avdelning och de som kom i bråk med honom försvann snabbt.

Ett exempel var när han i princip sa upp en kamrat, vi kan kalla honom Johnny. Efter att Edamerosten varit inne och snackat med avdelningschefen blev Johnny inkallad. Med någon dålig ursäkt om nedskärning blev han erbjuden ett annat jobb på 10 timmar i veckan och ombedd att skriva på ett papper. 18 år gammal och med liten arbetserfarenhet skrev Johnny på och lurades därmed att säga upp sig själv. Senare blev andra erbjudna precis samma pass som han haft innan. Några kamrater, som var medvetna om situationen, tackade nej och menade att det var Johnnys jobb. När vi konfronterade Edamerosten och frågade vad han sysslade med kom han med skitsnack om att ”Johnny arbetade dåligt” varpå han undrade vad vi var för gäng som kom och hotade folk. Vi hade nämligen, vår vana trogen, kommit ner 3 pers för att snacka med honom. Även om Johnny slutade fungerade det kanske som en liten varning till honom.

Vid ett annat tillfälle krävde en kamrat 2 (två) kronor högre timlön, eftersom hans arbetsuppgift hade förändrats, från hantlangare till ugnsskötare. Enligt kollektivavtalet var saken klar, men ombudet tyckte att kravet var orimligt. Han tyckte att kvalifikationen var att man skulle ”kunna sköta ugnen”. Vid det här läget var det uppenbart att han ogillade vår attityd. Efter hans förhandlingar blev det klart att både Edamerosten och givetvis företagsledningen bröt mot kollektivavtalet.

Missnöjet jäser

En rad händelser fick oss att mer och mer tappa tron på facket och ta saken i egna händer. Vid ett tillfälle cirkulerade en protestlista som krävde att vi skulle få klart besked av ledningen angående nedläggningshotet. Edamerosten tyckte listan var ”löjlig”, fastän den resulterade i ett öppet möte med ledningen. Hans inställning berodde nog på att den som tagit initiativ till listan var hans personliga dödsfiende.

Några av oss, som jobbat på stället runt ett år, gick på mötet för att kolla läget. Skulle bageriet stängas ville man ju få reda på det. Någon i fackstyrelsen tyckte att var konstigt att ”visstidarna var närvarande”. Den ”ni behöver inte bry er, vi äldre sköter facket”-attityden var för övrigt genomgående.

En annan, avgörande situation var klubbens årsmöte. För det första var det rena rama lekstugan. Edamerostens dödsfiende berättade att han anklagades för att ha ritat ett hakkors i pannan på ett foto som Edamerosten satt upp på sig själv. En allmän smutskastning tog vid, men eftersom det enda alternativet var en bas som ville bli ordförande röstade vi på Edamerosten. Vid denna tidpunkten hade vi fortfarande ett visst förtroende för honom. Vi var förbluffade över bristen på mötesdisciplin trots att vi varit med i vänstern länge.

För det andra hade en kamrat lämnat in några motioner till årsmötet. En handlade om avskaffandet av partistödet samt fredsplikten och en annan om ungdomsrepresentationen i klubbstyrelsen. De hamnade säkerligen i papperskorgen, för de togs aldrig upp på mötet.

Dom gräver sin egen grav

Ett av problemen vi såg på arbetsplatsen var att det fanns en stor andel ungdomar och studenter som arbetade extra på helger och som vikarier. När det blev strul och någon vägrade arbeta utgjorde dessa en arbetskraftsreserv som hade väldigt lite kontakt med andra på arbetsplatsen. Detta var kedjans svagaste länk. Vi tjatade oss till att facket ordnade ett möte för att se till att visstidarna kunde sina rättigheter och skapa sammanhållning. Trots att det var väldigt svårt att nå folk och alla hade olika arbetstider dök en del upp. Om facket hade varit intresserat av kamp hade det varit denna gruppen man försökt organisera. Bland andra Frances Tuuloskorpi, ordförande i Stockholmsbagarens Livsklubb, har lyft fram denna kritiken (sök på folkmakt.nu).

Innebandy någon?

Exemplen protestlistan och ”rättighets-mötet” synliggör ytterligare en aspekt av fenomenet fackpamp. Alla initiativ som inte togs av Edamerosten personligen ogillades. All facklig ”kamp” skulle ske genom honom och på hans villkor. Han hade ensamrätten på att förhandla med ledningen.

Det finns också rent strukturella svårigheter att som ung få sin röst hörd. Ungdomar är ofta visstidsanställda, även om man jobbar heltid eller mer. För att kunna bli vald till fackklubbens styrelse måste du ha fast anställning. Är du ung så är du nog också mer flexibel och du kanske inte vill jobba kvar så länge. Ungdomar är helt enkelt opålitliga och det vore jävligt jobbigt med förändring.

För att få någon som helst kontakt med facket utanför arbetsplatsen gick vi till mötena med stadens Ungdomssektion. Efter att ha presenterat förslag på vad vi ville göra för att förbättra situationen för ungdomar i livsmedelsindustrin, menade gruppledaren efter en pinsam tystnad:

- Vi kanske ska ha en innebandyturnering. Det hade vi förra året och det var jätteskoj! Vi tappade hakan, gick därifrån och kom inte tillbaks. Svaret är talande för det är så här man ska förstå LO-facken idag. Billigare försäkringar, familjeutflykter till Lisseberg och innebandy för ungdomarna. Om man inte är socialdemokrat, då facket kan vara en språngbräda för ens politiska karriär.

Summan av kardemumman

I efterhand ser vi mer klartsynt på misstroendet mot facket bland de andra arbetarna. Missnöjet var förstås främst riktat mot Edamerosten som person, men ibland även mot facket som sådant. ”250 spänn i månaden och vad får du? En fickalmanacka en gång om året och rabatt på Friskis & Svettis. Dom bajsar dig i munnen!”. Å andra sidan snackade de flesta skit om allt och alla utan att mena något speciellt, så vi fäste inte särskilt stor vikt vid just skitsnacket om facket. För att sammanfatta det hela så blev all kamp som inte föll Edamerosten och klubbstyrelsen i smaken motarbetad. I många fall var det troligare att få sin vilja igenom om man pratade med basen, istället för att gå omvägen genom fackombudet.

Dessa förutsättningar: nedläggningshotet och att vi ständigt blev ifrågasatta, ignorerade och motarbetade gjorde att vi fick kämpa utanför facket istället.

Inom vänstern förekommer olika varianter på det gamla slagordet ”Gör LO-facket till arbetarklassens kamporganisation”. Det är en fin tanke, men jag tror att man i varje given situation kan bedöma hur realistisk den är utifrån följande frågor:

- Vad kan vi uppnå genom facket?
- Vilka fördelar/nackdelar finns det att ta det genom facket?
- Är det en omväg att gå genom facket?

/ AsPeS & Co, Kämpa Tillsammans!