I samband med att pappan till en av mina närmsta barndomsvänner skulle flytta från sin lägenhet blev jag ombedd att hjälpa till att tömma den på gammalt bråte. Det var i den lägenheten som jag tillsammans med ett tiotal andra vänner hade vuxit upp som en familj under 90-talet, från tidig skolålder tills att vi blev myndiga och spreds över landet. Många andra barn byggde kojor eller hade dockhus för att genom lekar öva sig inför vuxenlivet, vi hade istället en hel lägenhet till vårt förfogande, utan föräldrar eller några begränsande regler. Undantaget var vardagsrummet som min väns pappa hade som sin fästning, det rummet var ointagligt för oss ungar men det var ett villkor vi gärna kunde acceptera i utbyte mot två rum och kök av fullständig frihet.

Vi hade klottrat på väggarna i det ena sovrummet, från golv till tak. När jag nu hjälpte till att tömma lägenheten fick jag en svag minnesbild av att vi ritat på samma väggar en gång tidigare, närmare bestämt -94 när vi var nio år gamla. När jag burit klart började jag försiktigt frilägga det underliggande tapetlagret och vad som fanns bevarat där blev startskottet på en årslång process av grävande i personliga och offentliga arkiv, intervjuande, upptäckande, experimenterande och framför allt självreflexivt skrivande. Det som började med en arkeologisk utgrävning i ett nedklottrat sovrum resulterade i boken Visit Norrtuna (2010).

Min avsikt då var att närma mig det sociala och kulturella sammanhang som jag och mina barndomsvänner villkorslöst delar med bostadsområdet vi växte upp i och orten som detta är beläget i. Jag ville skildra detta på ett sätt som visserligen utgick ifrån mina personliga upplevelser men som samtidigt var någonting större än en renodlad biografi och hade potential att skapa fördjupad förståelse och möjliggöra förändring. Därför visste jag redan från början att det inte skulle räcka med ett enda perspektiv eller en enda metod, istället var jag tvungen att transformera mig själv till en tvärdisciplinär nomad som obehindrat kunde röra mig över de föreställda gränser som separerar de politiska, vetenskapliga och konstnärliga kunskapsfälten från varandra.

I konstens namn kunde jag vandra fritt mellan dessa och längs vägen snappade jag upp teorier och empiriska metoder som tillsammans blev det arbetssätt som krävdes för det projekt jag hade för avsikt att genomföra. För att finansiera boktrycket arbetade jag 10-timmarspass på ett grönsakslager parallellt med min forskning och mina studier på Konstfack, resultatet blev en bok som till sin natur är svårplacerad. Stockholms stadsbibliotek har helgarderat sig och katalogiserat boken under 16 olika kategorier, bland annat biografi, stadssociologi, sociala strukturer och släktforskning (!). Vad jag inte visste när jag skrev boken var att de verktyg jag lärde mig att använda i processen skulle komma att sätta kurs för min fortsatta livsbana.

Fortsatt och fördjupad forskning

Den konstnärliga och aktivistiska forskning som jag till en början utförde för att bättre förstå hur vår direkta omgivning formar oss människor kom senare att rikta in sig på att utforska det inre landskapet. Mycket av de kulturgeografiska (relationell platsanalys) och socialantropologiska (deltagande observation) metoderna jag hade erövrat under arbetet med Visit Norrtuna kom jag att behålla, men utöver dessa var jag tvungen att lägga till en hel del kunskaper i bland annat psykologi och filosofi som jag tidigare saknat. Under två års tid genomförde jag en omfattande expedition till några av de mest avlägsna platserna i mitt eget medvetande, vilket resulterade i boken Farligt Land – Terra Pericolosa (2013).

Min avsikt var att både försöka förstå och förändra det som gör oss människor så lydiga och så förutsägbara. Forskningen kom att ta sikte på den underliggande världsbild som finns utom räckhåll för vår medvetna uppmärksamhet men som trots det ständigt informerar våra mer medvetna föreställningar, antaganden, tankar och känslor som i sin tur ligger till grund för vårt handlande. Utöver mina egna experiment och exkursioner genomförde jag ett antal intervjuer med etablerade forskare och filosofer som kom att göra djupa intryck på mig. Arbetet med Farligt Land tog inte slut i och med att boken publicerades, det fortsätter alltjämt i form av en kontinuerlig självreflektion och ett växande intresse för medvetandets begränsningar och möjligheter.

Det metaperspektiv som etablerades inom mig under arbetet med Farligt Land kommer jag att bära med mig så länge jag lever, inte bara för att det numera är en orubblig del av min kognitiva kapacitet utan också för att jag finner det oerhört användbart. Att tänka på hur jag tänker och vara medveten om mitt medvetande är en av de enskilt viktigaste metoderna jag har att tillgå, både som aktivist, konstnär och forskare. Det hjälper nämligen mitt medvetande att bygga upp sig självt inifrån, det vidgas gradvis på ett sätt som jag tidigare aldrig kunnat tro var möjligt. Metaperspektivet, den inre röst som kritiskt ser på en själv ”nästan som utifrån” och därför inte behöver vara fast i ett reaktivt tunnelseende, tycks ha själva förmågan att skapa medvetenhet.

Medvetandeproduktion

I ett större perspektiv är det just den medvetandegörande funktionen jag själv strävar efter att utgöra i samhället. Konst, aktivism och forskning är tre möjliga metoder för att skapa förståelse och förändring, det är därför jag försöker forma mig själv till en sorts autonom och subversiv agent som kan kombinera dessa tre på ett effektivt sätt. Jag vill att allt jag gör ska bidra till att öppna upp, fördjupa, bredda och nyansera både mitt eget och andra människors medvetande, vilket säkert kan låta som en ganska flummig önskan i vissa människors öron men som trots det är fullt rimlig. Som barn ville jag rädda världen och som ung ville jag sätta valda delar av den i lågor, båda dessa uppriktiga inställningar till min omvärld bär jag fortfarande med mig som vuxen, men nu vill jag också förstå den. Förståelse och förändring hör alltid ihop, inte som någon kausal orsak-verkan-relation utan som två olika aspekter av en helhet, de går hand i hand. Tillsammans.

Den personligt upplevda inre världen och den delade yttre världen är så intimt förenade att den ena varken kan förstås eller förändras utan att någonting motsvarande samtidigt sker i den andra. Vår enda möjlighet att upptäcka och omforma dessa olika aspekter är genom medvetandet, såväl det subjektiva som det kollektiva. ändå upplever jag att det finns en stor skepsis bland många aktivister till att ens betrakta det inre landskapet som intressant, som om kampen för förändring enbart gällde den materiella världens villkor. På samma sätt finns det en lika problematisk syn bland många psykonauter och andra som arbetar med att utforska och förändra sitt eget medvetande, som att det skulle vara tillräckligt att förändra den inre världen och att allt kan bli bra bara vi lär oss att tänka annorlunda. Terapi är lika ineffektivt mot sociala orättvisor som ett upplopp är mot ens omedvetna antaganden (normativa värderingar, vanemässiga livsmönster m.m.) Det är därför min övertygelse att kampen måste riktas åt två håll samtidigt, både inåt och utåt, för att kunna vara effektiv.

Förändrade tillstånd

är det något jag lärt mig av de år jag har arbetat med den här typen av aktivistisk konstforskning så är det hur otroligt viktigt det är att ständigt sträva efter att odla och förädla medvetenhet både i sig själv och hos andra. Att jag nu väljer att rikta in mitt arbete på medvetandets begränsningar och möjligheter i min strävan efter att förändra både mig själv och min omvärld är därmed inte särskilt anmärkningsvärt, i mina ögon är det snarare märkligt hur provocerande ett sådant ”holistiskt” förhållningssätt till medvetandeproduktion tycks vara för många människor. Kanske är det en kraftigt förenklad bild av förändring självt som ställer till det? Vi vill alla förändra, vi må skilja oss åt både i teori, praktik och huvudsakligt fokus men gemensamt är vår vilja att skapa förändring. Med vi menar jag i detta avseende alla som aktivt strävar mot det klasslösa och jämlika samhället, mot fascism, sexism, kapitalism och homofobi. är det inte helt uppenbart att den förändring som vi drömmer om, strävar efter och arbetar för är så omfattande att den inbegriper sociala, kulturella och ekonomiska aspekter såväl som psykologiska, filosofiska och närmast själsliga aspekter?

För mig gör den det. Allt hänger undantagslöst ihop och det är därför jag ständigt försöker nyansera mitt eget perspektiv och lägga till nya lager av förståelse för att allt mer effektivt kunna kämpa för förändring. Det är också därför jag hela tiden vill sprida mina kunskaper och göra min egen verktygslåda tillgänglig för så många som möjligt. Den rörelse jag tillhör och i denna text riktar mig till hade tidigare en oerhört stark ambition om att bedriva folkbildning, man ansåg att ignorans och okunnighet möjliggjorde förtrycket och att den enda vägen till frigörelse var genom fortsatt bildning. Slavarna i Nordamerika förde samma kamp när de under devisen ”Each one teach one” spred läskunnighet inom den egna befolkningen, en kunskap som de vita slavägarna strängt förbjudit dem att utveckla. överföring av kunskap och erfarenheter mellan olika subjekt har en lång tradition inom alla revolutionära rörelser, därför går det också att finna användbara metoder för distribution av dessa immateriella tillgångar om man blickar bakåt i tiden eller utåt i världen.

Jag ser tydligt att den typ av aktivistisk och konstnärlig forskning som jag arbetar med ingår i en lång tradition av subversiv och autonom kunskapsproduktion, vi som ingår i den här rörelsen har mycket att lära av varandra. Joseph Beuys uttryckte detta förhållningssätt väl med orden: ”I det ögonblick när jag talar är jag en lärare. Och när jag lyssnar är jag för tillfället student, eller hur?”. Det finns väldigt mycket mer att säga kring den revolutionära potentialen i att kontinuerligt utveckla det egna och det delade medvetandet, men jag vill avsluta denna korta text med samma uppmanande citat som jag avslutade min bok Farligt Land:

”You should view the world as a conspiracy run by a very closely-knit group of nearly omnipotent people, and you should think of those people as yourself and your friends.” – Robert Anton Wilson

/ Ruben Wätte