I tider av uppror…
Det europeiska gemenskapsprojektet breder ut sig. Den paneuropeiska dröm som började gro i slutet av 1800-talet och gav eld till två världskrig höjer sina murar runt omvärlden och börjar
befästa sin ställning som en federation. Det aktiva arbetet för att skapa en europeisk nationalism har lett till att en ny konstitution snickrats ihop, och i en del medlemsländer går folk till val. Fast inte i Sverige, och inte i många av de andra medlemsstaterna heller. Demokrati är bra, förutom när folkets röst tar fel beslut. Då struntas det i folkets röst överhuvudtaget. De försämringar av arbetsrätten som en ny konstitution bland annat skulle orsaka har redan framkallat protester från fackförbund.
Vi vill i det här numret visa på vardagsmotståndet som alltid finns omkring oss, på olika ställen och på olika sätt. Det vardagliga motståndet sker på arbetsplatser, i skolor, bland arbetslösa och i bostadsområden, och det sker för att livet borde
vara mer än bara hålla huvudet över vattenytan.
Ett exempel på vardagsmotstånd är aktionsgruppens ”HARM- Hammarkullen inte till salu” arbete, där de vägrade acceptera politikernas beslut att lägga ner en vårdcentral i Göteborg.
Beslutet var fattat, men deras arbete ledde till att vidare nedskärningar tillfälligt uteblev. Andra som ville skapa något eget var ockupanterna av Borgen. De ville inte nöja sig med att snacka, utan gjorde ord till handling. Det var femton år sedan och repressionen har ökat lavinartat för alla som genom ockupationer försöker skapa sig liknande alternativ.
Från brandkårspolitiken vi ofta för kan vi också gå till att ta egna initiativ, inte bara svara på problem utan vara med och skapa dem för etablissemanget. Det börjar röra på sig, protesterna
mot G8 förväntas bli stora, och internationella aktionsdagar har utlysts för att även den lokala kampen är viktig. För det är viktigt med motstånd, viktigt att vi fortsätter kämpa. Det handlar
inte bara om att vara emot, men även om att kämpa för varandra.
Vi behöver varandra.
brandkollektivet