Hundratolv år på nacken. Brand är allt en seglivad tidning. Nu är vi tillbaka, i ett nytt format. När Brand startades av Socialdemokratiska partiets ungdomsförbund 1898 var visionen med tidningen att ha ett forum för att försvara de arbetarkamper som fördes mot de borgerliga attackerna i media. Ungdomsförbundet bröt sig ut och blev Ungsocialisterna och tidningen följde med. Den gavs i perioder ut som veckotidning med som mest 60 000 läsare. När arbetarrörelsen splittrades i en parlamentarisk och en utomparlamentarisk del blev Brand det främsta språkröret för den utomparlamentariska delen. På Brands sidor presenterades olika socialistiska ideologier, som syndikalism, anarkism och marxism. Den diskussionen låg till grund för starten av fackföreningen Sveriges arbetares centralorganisation för hundra år sedan. På kultursidorna fann proletärförfattarna sitt viktigaste forum för att publicera sina första texter.
Brand har sedan slutet på 80-talet husorgan för en aktiviströrelse, det forum där anarkistiska aktionsgrupper diskuterat och kommunicerat med varandra. Med interners framväxt och ökade betydelse har behovet av en sådan tidning dock minskat. Aktiviströrelsen har också haft sina begränsningar. Den har varit en ren odlad ungdomsrörelse och ofta gått att isolera från vänstern och sociala kamper.
Anarki med ett ansikte. Vår ambition är att förnya Brand. Vi vill ge ut en tidning där vi ger oss in i samhällsdebatten ur ett frihetligt underifrånperspektiv, nära knuten till de sociala kamper som pågår. Brand har en fantastisk historia. Vi vill bidra till den, föra vidare den radikalitet och det engagemang som den burit på i över hundra år, knyta an till traditionen inom den ”andra” arbetarrörelsen. Att fortsätta vara en anarkistisk tidning, men en öppen anarkism – där vi fokuserar
mer på innehållet än etiketter, identitet och historiska datum: det viktiga är inte vad skribenter kallar sig utan vad de gör – oavsett om de är aktiva i ett parti, en folkrörelse eller knutna till en viss institution. Anarkism som innehåll är att fokusera på radikal systemkritik, på autonomi och självorganisering, direkt aktion och massolydnad, direktdemokrati, antagonism och inbördes hjälp – eller varför inte på det kulturella planet som en antiauktoritär uppkäftighet, DIYanda och fuck-finger åt den institutionaliserade politiken.
G som i Gemenskap. Det löper en röd tråd genom det här första numret av nya Brand. Ett flertal ockupationer har svept över landet, COP15 samlade tiotusentals klimataktivister och avtalsrörelsen är i full gång. Dessa politiska frågor har engagerat många och vi i redaktionen har frågat oss vad dessa olika frågor har gemensamt. Artiklarna försöker hitta hur ”det gemensamma” uppstår, det gemen samma i den kollektivitet som uppstår i en stadsdel kring en ockupation eller i klimatdemonstrationerna i Köpenhamn – och hur den kan förloras när huset är borta eller demonstrationen är över. Den röda tråden är att se praktiken och tillblivelsen av allmänningar och gemenskaper, genom olika kollektiva praktiker, oavsett om det är ockuperade rum, offentligt ägda eller privatägda. Vi betraktar de gemen samma allmänningarna i vetenskapen och kulturens gemensamma rum. Rör vi oss bortom det svenska språket kanske vi kan visa denna tråd tydligare: hur den löper via allmänningarna (the commons), det gemensamma (the common) vidare till den Osynliga kommitténs betonande på kommunen (la commune) som gemen skap och Nick DyerWithefords försök att beskriva ett system av allmänningar (commonism). Eller som vi alltid har sagt: Anarki är kommunism!
